Tre nya tips för umgänge med din tonåring och ett knep för att ta en kärleksfull groupie.

 
 
Sommar och sommarlov och semester! Härlig tid med familjen! Facebook svärmar över med bilder på föräldrar som står omringade och omkramade av sina stiliga tonåringar. På spännande semesterorter och i vackra badvikar. Hur gör de??? Föräldrarna alltså, för att få sina barn att se ut så där? För att få dem att ställa upp på sådan där kärleksfulla bilder? Har de ungdomarna ett stor arv att förvänta sig? Eller får de ingen middag förrän bilden är tagen? Eller är de mutade på annat sätt? Jag vet inte.

Min familj är utspridd. Det går liksom inte att fösa ihop dem ens. Alltid är det någon som är på sitt rum och vägrar komma ut. En annan kan sitta på en buss på väg till Öland. Att ens samlas för att enas om ett semestermål var inte det lättaste men imorgon åker vi i alla fall. En av ungarna följer med för att det innebär mycket mat och den andra följer med för att han måste men hotar med: ”Jag kommer inte gå utanför hotellrummet. Bäst för er att hotellet har Wi-Fi.” Jaha… Eller nähä… Vi får väl se hur det går. Vi får väl se om jag lyckas få dem att masa sig lite närmare varandra så jag kan ta en bild. Det får väl bli på hotellrummet då... Det är i alla fall kortare sträckor på hotellrum än i vårt radhus, inte lika många rum och färre dörrar som kan stängas.

Jag har försökt utveckla mina strategier lite till för att få vara med ungarna – att få möjlighet att umgås med dem alltså. Att hänga i köket framför kylskåpet är ju en klassiker, men den taktiken kan medföra att man får höra en hel del suck och stön och repliken: ”Det finns ju INGENTING att äta!” (eftersom fil, mjölk, müsli, flingor, gröt, pasta, köttbullar, nudlar, rester i form av färdiga portioner bara att mikra eller ägg inte duger).

Det finns fler sätt att hänga med barnen än kylskåpsvarianten. Ett sätt är att, när de sitter och äter (trots att det inte fanns något) och stirrar i sin telefon, sätter du dig helt sonika mittemot och plockar även själv fram en skärm och verkar mycket upptagen. (Det gäller nu att du inte bli upptagen, det är ju lätt hänt när det gäller skärmar – att du försvinner in i dem.) Det är stor risk att det inte blir mer av sällskapet än just detta, att ni suttit mittemot varandra och bara kollat i var sin skärm ihop men det kan också hända att ungen plötsligt säger något. Plötsligt berättar han något han tänker på. Det är mycket viktigt då att du inte har fastnat i din egen skärm utan tittar bor från din skärm, tittar barnet i ögonen och försöker få honom att berätta mer. En bra strategi är också att i detta läge inte visa sin rädsla med repliker som ”Men du vill väl inte ha en lätt MC?” Eller ”Så där fort skulle väl du aldrig köra?” Eller att desperat försöka göra om ungen: ”Har du aldrig funderat på att spela violin eller ta pianolektioner i stället?” Sådan kan göra att konversationen dör direkt. Kör hellre med vanlig professionell samtalsteknik, till exempel upprepa sonens replik som en fråga: ”Jaha, är det en fin MC?” ”Oj, kan den köra så snabbt?” Detta är ohyggligt svårt men om man lyckas kan en stund av förtrolighet och gemenskap uppstå.

Ett annat sätt är ju så klart att nu under fotbolls-VM att sitta bredvid och vara tillsammans på det sättet. Om du läst mitt blogginlägg ”Världens sämsta fotbollsmorsa” så vet du ju mitt förhållningssätt till fotboll: jag har ohyggligt svårt för att koncentrera mig på just fotbollen men jag är bra på att se massa annat runt omkring exempelvis när Adidasreklamen runt planen rullar runt: ”Creativity is the answer” eller så kan jag börja fundera på om McDelivery funkar där på den ryska åskådarläktaren, om man blir sugen på en McFeast under matchen. Något som verkligen kan fånga mitt intresse är vem som tar bollen om den åker i publikhavet eller den där gruppen med fotografer bakom sina gigantiska objektiv. (Vad gör hen? Försöker hen torka av främre linsen, hen når ju knappt fram och vad är det hen torkar bort? Fotbollsspelarsvett? Vad annars kan hamna på linsen dessa dagar av hetta och torka?) Dessa funderingar funkar inte att dela med den fotbollsintresserade tonåringen.

Istället för har jag hittat någon Twittersnubbe som verkade kunna en del om fotboll och lite om det runt omkring. För en sådan person som jag är det perfekt om jag istället för att kommentera själva spelet så kan jag slänga ur mig något om hur många invånare det bor i Mexico eller landets BNP eller liknande. Det tillför ju alltid något. I och för sig mest när Mexico spelar och bara en gång sedan är liksom den informationen förbrukad.

Ett annat sätt att vara med sina ungdomar är ju så klart det så kallade mikroumgänget. Att försöka dra ut på de tillfällena när man ändå pratar med varandra, till exempel när informationen om att middagen är klar ska framföras. (Alltså: ”Maten är klar”-repliken.) Att då försöka skämta till det lite kan förlänga det dagliga samtalet med ditt barn. (Ett exempel: ”Om mat skulle uppskattas av ers Majestät/min egen lilla VM-expert/MC-proffset/mammas lilla älskling.” Det sista substantivet kan ju varieras i oändlighet till det som passar för dagen.) Skämt är ju som vi vet vanskligt men är ändå ofta en mycket bra strategi. Bästa sättet att skämta är oftast med sina egna tillkortakommanden, ja du kan dra det ända till självförlöjligande och självkränkning. Att genomskåda att man vet vad tonåringen tycker om dig funkar i stort sätt alltid men har en tendens att få dig att framstå som lite larvig. Lägg på mycket ironi och tala gärna med bäbisröst: ”Kan mammas lilla, lilla gubbeluns som älskar sin mamma så mycket, mycket, mycket komma ner till middagen nu och äta lite nam-nam-mat?” Ja, du kan inte förvänta sig några enorma skrattsalvor från ditt stora barn men man får i alla fall någon form av kontakt.

Ja, några nya idéer sedan jag skrev sist om detta tema i alla fall. Hoppas några av dessa kan funka. Själv ska jag dra iväg med båda tonåringarna i bil i morgon. Mobiltelefonerna till trots, tror jag att det kan finnas någon liten chans till kommunikation och mikrosamtal under bilfärden. Om vi kör iväg utan att de hinner äta frukost kommer de vara tvungen att någon gång – inom en inte allt för lång tid – behöva berätta att de är hungriga. Ha! Då har jag dem! Då kan vi diskutera mat och matställe ända tills vi hittar ett. Och då, när vi går in där (Gävlebro kanske?) då ska jag snabbt som attan dra upp telefonen och ta en groupie på oss. ”Le nu för f—n och krama om er mamma annars får ni ingen mat!”

 
 
 
 

Jag får väl plocka mina smultron själv då – om att göra sitt tonårsmammaliv begripligt genom konkretion.

 
Två strån med smultron hålls upp mot kameran. Vit tröja och ett stort leende. Stora markanta framtänder, det var innan tandställningen och innan ansiktet antog sin tonårsform. På bilden fortfarande barnets rosiga nylle – det som ska bli ett vuxet anlete om bara några år. Det är fem år sedan fotot togs och snart fyller den där smultronplockaren 15 år. Den där glädjen över att ha hittat så mycket smultron – når får han tillbaka insikten om att det är en av livet meningar? När min farmor var lite över 70 år grät hon för att ovädret hade slagit alla blåbär till marken. Barn och äldre vet att en del av meningen med livet är just: bär. När kommer min pojke, min tonåring, förstå det igen? Jag vet inte. Har jag ens själv förstått? Jo, jag tror det var sönerna som lärde mig. Eller om vi lärde oss tillsammans.

Livet saktas ner när man får barn samtidigt som tempot skruvas upp med allt som måste göras och allt som måste hållas reda på. Men jag minns ändå, med saknad (oändlig saknad om jag ska vara ärligt) den där fascinationen över livet som uppstod tillsammans med barnen. Som smultron. Som att plocka smultron och trä dem på ett strå. Att hitta dem, glädjen över att hitta, och sedan se hur många de var, ruset över dess mångfald och så arbetet, uppgiften: att plocka dem och trä dem på stråt. Sedan resultatet av det hela, att kunna visa upp sitt skapade för mormor och morfar och morfars kamera. Dokumentera det. (För att sedan, efter några år få syn på bilden igen.) Och slutligen: Äta bären.

Jag skrivit om det förr. Säkert flera gånger. Om det som var så nära förut, barnen, kärleken, existensen. Jag vill knappt skriva ”minnen” för jag vill inte att det ska vara minnen, jag vill att det ska vara nu, i alla fall en del av det som är mitt nu. Jag försökte länge säga till dem, ungarna, sånt som alla föräldrar säger till sina större barn när de ser en bäbis: ”Tänk att ni har varit så små!” Jag kunde fråga dem: ”Hur när blev du så här stor?” Och: ”Tänk att du varit min lilla, lilla, lilla unge så här liten, som en liten plutt?” Jag har slutat säga sådant nu. Inte bara för att det är larvigt och deras reaktioner blev snarare avvärjande än den jag hade hoppats på. Vad hade jag hoppats? Att de skulle hålla med?

– Ja, mamma, tänk det är helt otroligt. Jag som var så liten har blivit så här stor.

– Jag som var din lilla plutt, mamma. Det är helt obegripligt. Vi borde kunna stoppa tiden.

Jag vet inte. Det hade ju varit förfärligt och underligt om de svarat så – på något sätt distanserade från sig själva. De kan ju inte själva se den utvecklingen.

På något sätt var väl mitt tvång att behöva uttala de där meningarna, ett sätt att bearbeta, eller ännu hellre ett sätt att försöka göra dem små igen, göra dem till de där småknattarna de en gång var, vilka tog livet för självklart och blev som förtrollade av en myra eller en tuschpenna. Där det konkreta blev det vi ägnade oss åt. Det som fanns, syntes och det man kunde ta på, här och nu. Det förde mig tillbaka till jorden. De förde mig tillbaka till det jordnära.

Inte nu längre. ”Här och nu” har blivet ett enda: ”SEN!”

– Men maten är klar nu. Den blir kall.

– Sen.

– När är det?

Inget svar.

Innan mina pojkar blev tonåringar, pratade jag med en annan tonåring. Han beskrev, eller försökte beskriva hur det var för honom när hans mamma sa att maten var klar och han satt och spelade Fifa (Fifa 13, säkert, på den tiden). Hur han hörde sin mamma tjata och tjata om att han skulle komma och att det typ inte gick någon som helst tid mellan tjatet och när han väl kom ner för att äta var alla andra klara. (Kunde de inte ha väntat?) Det den tonåringen beskrev är ju en helt annan tidsuppfattning. Hur ska jag någonsin kunna möte mina barn om de lever i en annan tidsverklighet? Inte nog med att de växer upp som en annan generation med helt andra förutsättningar – annat poliskt läge, andra värderingar, helt andra tekniska möjligheter, en helt annan samhällssituation – inte nog med att de är yngre och deras hjärnor inte är färdigutvecklade ännu och de är… ja, lite dumma i huvudet helt enkelt, inte nog med det utan de lever också i en annan tidsdimension. Hur ska jag nånsin kunna nå fram till dem igen när vi inte längre har det konkreta – jordfasta – att enas runt. Låt oss plocka lite bär ihop!

– Nää, aldrig i livet, hörs det bakom den stängda dörren.

Har man tur kanske man får ett:

– Sen.

Men då har de nog inte hört vad jag sagt. Kanske trodde de att jag sa att vi skulle äta bär. Så konkreta är de ju ännu. Ändå. Att äta goda saker.

När det ju snart 15 och 17 år mina småttingar och jag säger inte längre till dem i undrande ton hur de kunde bli så stora från att ha varit så små. Jag har väl mognat. Jag har väl fattat att de inte kan hjälpa mig med att bearbeta detta trauma. Jag har också erkänt för mig själv (tror jag) att detta har nu hänt. De är stora nu. (Men också mycket små. De är inte vuxna ännu. Det är ett som är klart.)

Ja, jag får väl vänta in barnbarnen. Om jag har lyckan att få sådana. Sånt vet man ju aldrig.  Bara det att även sådana – barnbarn – blir stor inom loppet av så där 15 år. Se bara på mina föräldrar. De fick underbara små barnbarn och hur små är de nu? Inte speciellt små… Ja, så det verkar som att nu för tiden får jag jobba på det där med det jordnära och konkreta helt för sig själv. Så, ja, man kanske skulle tag sig en tur ut i skogen? Kan det finnas något smultron kvar?

 
 

När kommer jag att förstå att de aldrig blir små igen? Jag har i alla fall en hämnd i bakfickan.

 

Har ni tänkt på att alla böcker om tonåringar och den där perioden när barnen håller på att göra sig självständiga, så ofta illustreras med bilden av ett litet barn som håller om och klamrar sig fast vid sin förälder. Bilden på boken om separation visar hur det är innan, visar det där man vill ska stanna kvar, det där man inte vill lämna, inte se försvinna – fast det egentligen redan är borta. (Titta till exempel på Flygfärdig av Linda Skugge.)

Här om dagen pratade jag med en mamma till en tvååring. Hon såg förtvivlad ut inför det jag sa om tonårstiden: att de (tonåringarna) inte kramars längre, att de ryggar tillbaka med en iskall ”Rör-mig-inte!-blick” om man stryker dem över armen eller klappar dem på kinden. När de är två år, då är de ju så fysiska. Jag fick allt mitt behov av kroppskontakt fyllt av ungarna när de var små. Min man vara bara ett bihang och/eller en hemtjänstperson. Det var från barnen som jag fick kramar och kärleksförklaringar. Om jag var borta bara ett dygn kändes det ju i hela koppen, en värk av längtan efter fysisk närhet från ungarna uppstod ju. Det kändes då som att det skulle vara för evigt, att jag så klart alltid skulle att ha det så här – samtidigt som jag visste… Man hade ju hört talas om tonåren, man har varit tonåring själv… Men för den skull behöver man ju inte tänka på det då, när man har en underbar och gosig tvååring. Då ska man ju njut av det. Utan att för den skulle känna kravet att man MÅSTE njuta! Jag hatade själv det rådet jag fick när jag hade nyfödda och små barn: ”Ta vara på den här tiden, den går så fort”. Den tiden är ju asjobbig också. (Aldrig är det riktigt bra… Haha…)

Kanske är det nu, mitt i tonårsföräldrakapet, man egentligen behöver få det rådet ? ”Ta vara på den här tiden!” För det är verkligen inte det jag gör i alla fall. Snarare längtar jag tills den är över. Tills de blir snälla igen och respekterar sin förälder, uppskattar en. Tills de återigen börjar krama en och säga att man är väldens bästa mamma och när de vill gifta sig med en igen… Eller? Det är ju det som är grejen, va? De kommer aldrig tillbaka, va? De kommer aldrig igen, tillbaka till det som de en gång var. Min fjortonåring som brukade, innan han blev en fjortonåring, vara så mammig. Nästa så att det var jobbigt – men det var det aldrig (vad jag minns). Han kommer aldrig att bli mammig igen. Och om jag försöker tänka realistiskt på det så vore ju det jättekonstigt om han blev det. Lite obehagligt till och med. Ändå är det som att jag lite grann, någonstans långt där inne, tror att det kommer att bli som förr igen. All kärlek kommer tillbaka. Men hallå? Hur ser mitt eget förhållande  till mina föräldrar ut? Jag är väl rätt självständig, i alla fall. Inte så mammig, glömmer att ringa, ett litet sms på morsdag…

Alltså: Ta var på den här tiden - snart är de ännu äldre och ännu längre bort. Snart bor de inte hemma ens. Snart bor de kanske utomlands. Är höjden av frigörelse att flytta till Nya Zeeland?

Varför visar de då bilden av en unge som kramar sin mamma det hårdaste ungen kan och säkert viskar barnet i sin mammas öra: ”Jag kommer aldrig släppa taget mamma!” på boken om tonåringar. Det är ju precis tvärtom. De går nu. Nu går de sin väg för att komma hem på lite söndagsmat efter att mamma (jag) har tjatat i telefon (det var hon/jag som ringde upp) flera, flera gånger. Det kanske är man blir bra på det där: att ”ta vara på den här tiden”. Det är kanske därför dessa personer hela tiden ger det rådet till personer med yngre barn: för att de själva äntligen har lyckats lära sig detta.

När ungen sitter där igen, i sitt gamla hem och äter ens vegetariska lasagne (som ungen alltid har tyckt så mycket om) skulle det inte förvåna mig ett dugg om det är då – då! äntligen! – de regredierar och blir ens lilla barn igen.  De spiller och glömmer ställa in tallriken i diskmaskinen och behöver pengar och allt blir som förr… Då ska jag tänka på hur mycket jag älskar dem och hur fina de är och hur mycket kärlek jag har fått och gett dem i ett slags cirkelsystem. Och så småningom, om jag har tur, kommer det kanske ett barnbarn eller två (”livets efterrätt” haha…). Så får jag se hur mina barns kärlek till sina barn blir så där enorm och om jag lever tillräckligt länge får jag se när deras barn blir tonåringar… Ha! Alltså det skulle ju kännas som den ultimata hämnden! Där ser ni hur f*****g jobbigt det är att ha tonårsbarn och nu får ni känna på hur det är när de slutar att älska en mest av allt på jorden! Där fick ni!

Eller ja, det kanske inte är att ta vara på den tid som är nu… Att fantisera om en hämnd som kan komma att infinna sig om så där 10 – 20 år. Nä, det verkar ju som att jag landar tillbaka på det ställe jag brukar, det där rådet från familjemottagningen som jag återkommer till om och om igen: om att hänga med dem och när de vill, när de är närvarande och öppna. Typ, den lilla stunden när de kommer ner till köket för att intaga lite, eller jag menar massa kolhydrater. Hej ungar! Jag står här redo! Med öppet sinne och kärlek i massor. (Men ändå: Vänta bara tills ni själva får tonåringar. Haha! Då får ni se! kommer ni nog att fatta ett och annat.)