Presenternas uppgång och fall - förväntan, besvikelse och "tack så mycket".

Förra söndagen var jag på en konsert med Eva Dahlgren. Helt fantastik. Och hennes mellansnack! Åh! Jag skulle vilja ha henne hemma i köket och bara lyssna och lyssna. Så klok och rolig. Det borde åtminstone vara en rättighet att ständigt ha henne i hörlurarna i en podcast eller så.

Dahlgren hade sina föräldrar i publiken och pratade till dem och om dem och sjung en låt speciellt till dem. Hon sa också att hon ofta fick hör att hon var klok. ”Du är så klok, Eva.” brukade folk säga. Hon förklarade att det bland annat kom från hennes barndom och hennes föräldrars påverkan. Bland annat berättade hon om en jul då hennes föräldrar som vanligt lagt ut julklapparna under granen dagen för julafton, för att Eva och hennes bror skulle bli så där extra frestade. Denna jul, då Eva trodde att hon var så där 9 år, hade det leget ett jättestort, rödskimrande paket under granen. Både Eva och hennes bror förstod att detta paket var året julklapp. Och paketet var till Evas bror vilket gjorde honom lycklig men Eva missbelåten, vilket i sin tur gjorde så brodern blev ännu gladare. (Allt enligt Eva Dahlgren.) På julaftonskvällen öppnades alla paket men inget betydde något, hockeyspel och annat, inget spelade någon roll för båda barnen visste att det var det stora, röda paketet som var det. Så äntligen fick brorsan kasta sig över det största och det vackraste paket som någonsin klätt julgransmattan, och fram ur rödglittrande julklappspapper framträder… en ryakudde i form av en igelkott. Det man, enligt Eva Dahlgren, kan lära av denna historia är att den bittraste avundsjuka kan på några få sekunder förvandlas till den ljuvaste triumf.

Ja, det var ju härligt att höra. Då gör det ju inte så mycket om man går runt och känner sig lite avundsjuk – vi vet alla att det kan vara så att man går runt och är avundsjuk på en ryakudde.

Samtidigt kom ett minne över mig. En jul när ungarna var små och det under julgranen låg ett riktigt stort paket till ett av barnen. Av någon anledning sparades även detta paket till sist. Jag antar att det kändes rätt då att öppna det största sist – vet nu i efterhand inte varför… Så när yngsta ungen öppnar sin sista julklapp, den julens största (och antagligen mest spännande) julklapp, uppenbarar sig en omonterad kontorsstol från Ikea… Han blev så arg, den stackars pojken. Han godtog aldrig den stolen – trots att han behövde en stol till sitt rum – utan vi fick senare lämnat tillbaka den.

Ja, man kan ju undra hur korkad man kan vara som förälder. Det är ju solklart nu efteråt att ens unge inte önskar sig en stol mest av allt i hela världen även om paketet är stort och härligt. En kompis som var med på konserten sa efteråt att det borde vara lag på att slå in tråkiga presenter i tråkigt omslagspapper. Det vore antagligen bra eftersom vissa föräldrar gör detta misstag trots att de borde ha kommit ihåg hur det vara att få presenter de inte ville ha… och dessutom med en förhoppning om att detta är något helt fantastiskt.

Kan hända är detta ett övergående problem. Nu för tiden är det ju istället helt omöjligt att komma på vad man ska ge sin tonåringar i present. Eller omöjligt och omöjligt men allt de önskar sig är så jäkla dyrt eller något man inte förstår sig på. Som i julas… högt upp på önskelistan från den tonåring som fyllt moppe tidigare det året, stod ”ett avgasrör”. Jag försökte leja ut det på sonens morbror som undrade vad han skulle ge sin systerson. ”Du kan väl köpa ett avgasrör?” sa jag. Han sa nog bara ”Va?” och dök upp med det numer sedvanliga tunna kuvertet med en present som inte på något sätt är överraskande men i och för sig alltid uppskattad. Uppskattad på ett sånt där artigt ”Tack så mycket”-sätt. Inte någon vild lyckodans och ett gäng glädjehurraskrik nu längre… De kastar sig inte över Snapchat för att skicka bild på bild på bild av den presenten precis.

Det är där en själv harvar runt nu för tiden. I pengaträsket. Varje jul och varje födelsedag: ”Hur mycket ska vi ge honom?” Och: ”Hur mycket gav vi hans bror när han fyllde år?” (Det ska ju vara rättvist fortfarande.) Så tråkigt. Hur man än slår in sedlarna, hur glittrande och stora paketen än är, blir pengar aldrig någon överraskning. Dessutom vill de ju helst ha pengarna direkt på kortet. Jularna och födelsedagar har förvandlats till en enda penningtransaktion.

Nä, det kanske är dags att ta tillbaka ägandet av presenterna. Visa vem som har makten. (Vem som äger pengarna.) Man kanske skulle köpa en stor, härlig ryakudde och slå in i det vackraste av julklappspapper. Varför inte? Enligt Eva Dahlgren danar ju sådan händelser i livet människan att blir en mycket klok person. Jag skulle kunna leva med det, att mina barn blev kloka människor.

Då återstår bara frågan, var köper man ryakuddar nu för tiden?

 

De ekonomiska för- och nackdelarna med att ha tonårssöner

Jag kom på att tänka på att det faktiskt finns ekonomiska fördelarna med att ha tonårssöner. Det är ju billigt på flera sätt! Men det kostar också lite förstås. Jag bestämde mig för att jämföra de ekonomiska för- och nackdelarna med att ha tonårssöner. Så att jag skulle få lite koll.
 

Ekonomiska för- och nackdelar

Fördel 1                                  

Handtvålen på toaletten räcker mycket längre 

Nackdel 1

Viss vattenkostnad de gånger de duschar eftersom de då duschar så länge

Fördel 2

Grönsakskontot håller sig på en låg nivå

Nackdel 2

Höga utgifter för kolhydrat (pasta och chips) och socker (godis och läsk)

Fördel 3

Mina skönhetsprodukter lånas aldrig 

Nackdel 3

Viss utgift för acneprodukter 

Fördel 4

Inte heller mina kläder slits på grund av att någon annan använder dem

Nackdel 4

Plötsligt vill de ha jättedyra märkeskläder

Fördel 5

Ingen bensinpeng vid hämtning av tonåringar slösas när de sitter hemma och gamear dygnet runt

Nackdel 5

En del utgifter för Tv-spel och Fifa-Points

Fördel 6

Semesterkontot halveras eftersom tonårssönerna inte vill följa med

Nackdel 6

Dyrt att tvinga med dem på semester när de sedan sitter på hotellrummet med mobilen och Snapchat hela veckan

Fördel 7

Diskmedel och tvättmedel används i minimal utsträckning av sönerna 

Nackdel 7

Dyrt att behöva slänga porslinet eftersom de intorkade nudlarna sitter som berg trots att tallriken stått i blöt flera dygn

Fördel 8

Deras kläder slits inte av att de tvättas för ofta i alla fall

Nackdel 8

Hög energiåtgång eftersom hemmet behöver vädras varje gång en tonårsson passerar

Fördel 9

Ingen kostnad för vinterskor eftersom de går i sina kalla, blöta jympadojor året runt

Nackdel 9

De från början färgglada strumpor som nu är blöta och svarta – är ofta bättre att kassera än att tvätta av miljövänliga skäl

Fördel 10

Hum... vad finns det för fler ekonomiska fördelar...?

Nackdel 10

Samtalsterapi i syfte att stilla all föräldraoro kostar rätt mycket

 

Äsch, kanske är det en ekonomisk förlustaffär det där med tonåringar… Men man får ju så mycket annat som inte kan mätas i pengar från de där ynglingarna. Eller, ja man kanske får det sedan, om några år när de… mognat lite? När de lärt sig artikulera, visa känslor, tala utan ironi och förstår att uppskatta sina föräldrar igen. Då, då är det värt varenda korvöre!

 

Liten har blivit stor, fast – nä, ändå inte.

 

Ja visst är de stora nu, till kroppen sett. Jag får väl böja lite på nacken när vi står och pratar för att titta upp på dem. Men det tänker jag inte på. Jag ser ju att de är små ändå, mina bäbisar som om ett tag ska fylla 15 och 17. Jag ser det ibland, när man har gäster på besök som plötsligt säger det: ”Vad lång han har blivit.” Ja, då ser jag. Och blir lite stolt. (Varför det? För att de utvecklas som de ska? För att barnen växer? Jag vet inte. Känns lite larvigt, men ändå – de är ju helt fantastiska. Nu är de långa också.)

De, ungarna, tror själva att de är så stora nu. Och starka: ”Morsan, vad tar du i bänkpress?” De tror till och med att de är mentalt vuxna. De tror att de är kloka och har koll på läget. De vet hur man ska leva livet och att de och deras jämnåriga kompisar vet bättre än vi föräldrar. De talar om för mig hur det är nu för tiden och påstår att jag inte fattar vissa saker för att jag är gammal (vilket i och för sig stämmer – inte att jag är gammal! – men att jag ibland inte fattar vad de pratar om eller vad de säger, fast oftast hänger jag ju med… Eller?).  

Och ibland är de så kloka. Modershjärtat svärmar över. De sitter där och säger klokheter. Ja, men de är väl stora nu då. Kanske kan jag ändå säga att nu är de vuxna. Men då, precis när jag har tänkt den tanken, avslöjar de sig. Precis när jag är på väg att ge de dem alla befogenheter som en vuxen människa ska ha – då slinker det ur dem någon galen dumhet, till exempel något jättefarligt som de vill testa som de påstår är ”helt ofarligt” och ”alla gör det” och ”det har aldrig hänt något” och att alla motargument bara är ”skrämselpropaganda”. Hjälp! Och det är inte lätt, rättare sagt det är rent omöjligt, att då övertyga dem om motsatsen. Jäkla ungar! Men som förälder ser man ju nu att de faktiskt är små. Inte bara tänker lite tokigt som små barn gör utan även har hamnat tillbaka i trotsåldern.

Jag lyssnade för ett tag sedan på ett radioprogram, Kropp och själ. Projekt: Världens bästa förälder. I någon slags förtvivlan över att försöka fatta hur man ska vara förälder till en tonåring, hamnade jag i ett samtal mellan olika psykologer som pratade om hur man bör vara med sina barn. De pratade visserligen om små barn (alltså riktigt små barn, som femåringar och treåringar och tioåringar), men jag kände direkt: Det är ingen skillnad! Det är precis samma sak med tonåringar. Det enda som man kanske inte kan göra nu längre är att förebygga en god relation till sina tonåringar. Att hitta rutiner och samhörighet genom att investera i att regelbundet göra saker tillsammans i familjen, redan från början. Har man inte gjort det förebyggande arbetet, kan man ju inte göra det efteråt. (Åh! Skit, det är så mycket man skulle kunna gjort bättre om man bara orkat. Och förstått hur man skulle göra det.) Men allt det andra: Att vara med sitt barn, att lyssna till det, att prata med det, att vara ärlig, att fokusera på det positiva, att skapa en skön atmosfär hemma där vi har trevligt (även mellan föräldrarna) och att göra saker tillsammans. Det är ju exempel på vad man fortfarande kan göra. (Ja och då har vi ju svårigheten med att hitta på saker att göra tillsammans men det skrev jag ju om i förra blogginlägget…)

Alltså det är ju ingen skillnad. De är fortfarande små, på det sättet, de där ynglingarna. Då är små pluttisar som behöver exakt samma sak som en treåring. Haha! De tror de är så stora, men mamma vet nog. ”Ni är småisar!”

Och det verkar ju underbart att ha det så där hemma. Att hänga med sina ungar, att prata och lyssna och vara ärlig. Och att göra saker ihop. Det är väl vad alla vill? Jag kanske inte är så stor själv heller? Trots att jag fyllt många år… Helt enkelt, man blir aldrig för stor för att ta emot positivt levererad omtanke och kärlek. Yes! Alright! Det är bara att gå ut och verkställa! Helt klart inte lätt alla gånger. Men jag tänker i alla fall hålla kvar denna insikt: Mina älskade, knasiga tonåringar är fortfarande småttingar!