Jul, jul underbara jul!

Det blev inte som jag befarade. Ungarna höll sig inte undan under julen. Barnen, mina små tonåringar som båda har växt om mig nu, var delaktiga hela julafton. Jag menar DELAKTIGT, det vill säga:

1)      De närvarande både fysiskt och psykiskt.

2)      De lyssnade aktivt på pågående samtalet med oss mossiga gamlingar (jag inkludera här alla över 25 år).

3)      De skrattade åt skämt och det såg inte spelat ut. (Fast det hade nästan inte gjort något, det hade verkligen överraskat mig med en sådan vuxen kompetens: artighetsskratt!)

4)      De drog egna skämt (eller egna och egna men hängde liksom på vårt ”gammelskämtande”).

5)      Och de kom med egna inlägg utan att bli utfrågade. (Eller, gjorde de det? Jo, en av dem i alla fall.)

Helt underbart! Tänk att det enda som behövs är att man firar julafton, och innan dess stressar runt, städar, lagar julmat, våndas över och köper julklappar. Sedan tar traditionen över. Det är ju ändå julafton. Och det har det varit sedan de var små. Varje år. Varje år köttbullar och prinskorv. Varje år Kalle Anka. Varje år julklappsutdelning. Traditionen bjuder att man är med familjen. Det finns ju faktiskt inga andra möjligheter, eller hur? (Inte i vårt heteronormativa liv i alla fall.) Det är ju inte aktuellt eller ens möjligt att glida iväg till en kompis och spendera båda dag och natt där.

I år hade vi en stor julgran igen. Stress, stress, göra julgodis och hinna klä granen… Det ska ju vara mysigt och inte ett till jäkla måste att pynta det där trädet... Plötsligt, när jag står med ett finger i den smälta blockchokladen och ett annat under rinnande kallvatten – hör jag pojkarna, de små barnen som har gått och blivit så stora – de håller på att klä granen, själva, på eget initiativ och tillsammans (syskonkärlek också!). De talar till varanda.

– Å kolla den här!

– Ängeln! Kommer du ihåg den här!

– Var är grodan?

– Ja, var är grodan?

(Ja, vi har en julgroda som nästan ser ut som en röd julgranskula…)

– Inte en jul utan grodan.

– Nä, den är legendarisk.

– Här! Här är den! Häng upp den!

Här kan jag inte hålla mig: – Men den är ju så tung. Ska vi inte ställa den under granen istället?

Svaret kommer unisont: – Nä! Den ska hängas upp.

Ok, jag tänker inte störa i detta kreativa samarbete mellan två bröder som vågat sig ut från sina rum.

Plötsligt kommer de nerstörtande till köket.

– Mamma! Mamma! Kommer du ihåg dom här?

Jag går den till mötes. Där står de i trappan, lätt röda om kinderna. De håller upp var sin julgransprydnad i form av en grön, snirklad istapp av glas. Så klart jag kommer ihåg dem. Jag har fått dem i julklapp av pojkarna när de var små. De har köpt dem på julmarknaden i Gamla stan när de var där med sina fritids. Då när de var så små men ändå stora nog att köpa denna dyrbarhet – så skör, sirlig och vacker och möjlig att betala för med den lilla fickpeng de hade lov att ta med. Denna fantastiska tingest gav de sedan sin mor (det vill säga: mig) i julklapp med orden: ”Du måste nog öppna försiktigt, mamma.”

Det var då och nu är nu. Nu står de i trappan, håller upp var sin glasistapp, ögonen skiner.

– Mamma! Kommer du ihåg?

Så klart jag kommer ihåg. Och de kommer ihåg. De minns hur de köpte denna present, bar hem den, slog in den och hur glad deras mamma blev över denna omtanke. De minns och jag minns. Vi minns. Nu är julen en tid för både mina barn och mig, då vi minns andra jular. Jag minns mina egna barndoms jular och mina barns barndoms jular. Om mina ungar har blivit så stora så de också minns sin barndoms jul.

”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.”

Ja, det var så han sa. För bara en liten stund sedan. ”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.” Och det var inte min äldste son som sa så – det var min yngste! Min lilla knodd, mitt lilla gos, min lilla mjukis om trots dessa mjuka epitet jag just beskrev honom med, under många år varit familjens julgeneral. Han har dikterat villkoren. Vi skulle absolut ha en gran, så klart. Varje år. Han var alltid med och valde ut. Den finaste. Det var redan i väldigt unga år han fick sin pappa till att köpa en dyr Kungsgran – något vi aldrig haft förut. (Något jag aldrig haft förut i hela mitt liv.) Det var han som checkade med traditionerna, när ska man egentligen klä granen? Vilken tid kommer tomten? Vad ska man äta på jul?

Nu står han där, han har precis rest sig upp ur soffan, han vänder sig lite tonårsböjd åt mitt håll i sin skrynkliga, hängiga tröja och säger de där orden: ”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.”

Jaha…? Va? Panik! Om inte han, HAN, den yngste!, om inte han bryr sig om julen??? Vem bryr sig då? Vem är julen i så fall till för? Varför ska jag fira jul om inte mina barn bryr sig? Va? Är det nu livet tar en annan vändning, typ tar slut och allt blir grått och färglöst och den röda julfärgen förmörkas till en brundaskig sörja? Ja, antagligen?

Och hur han uttrycker sig? ”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.” Vad då:”...nu har den tiden kommit…” Vad menar han med:”...nu har den tiden kommit…”  Vad är det för slags vuxet belevat deklarerande? Om han ändå sagt något i stil med ”Jag skiter i julen i år”. Då hade man ju tolkat det som att han försökte provocera bara. Eller anta att det var sånt där som tonåringar häver ur sig. Tonåringar skiter ju i det mesta, det vet man ju. Det går över. Men nä, nu har den tiden i hans liv kommit då julen inte är så viktig. Alltså det är ju så sorgligt så man dör.

Jag blev så paff. Först. Det brukar ju vara så vid förändringar, först kommer chockfasen, då man inte fattar, då man förnekar att detta fasansfulla ens äger rum. Jag skyller på det nu när jag när jag blottar min respons. Jag haspade ur mig något slags vuxensvar: ”Ja, är julen mest stressig nu va? Har du ångest över julklapparna också?” Ja men hur bra svar var det? När grabben står där på randen till vuxenvärden, vid ravinen, med en ohyggliga risk för att ramla ner i det som är det sämsta med julfirandet: julstressen och alla måsten: hjälper jag min son då? Som den goda mor jag är? Lyckas jag fånga in honom och trycka honom mot min moderliga barm och säga att jo men visst är julen fantastik? Vacker och rofyllt, fylld av gemenskap och kärlek. Tid för närvar och sällskapsspel. Skulle inte tro det. Nä, jag ger istället mitt eget barn en rejäl knuff – rakt ner i det svarta hål som kallas vuxenlivet. ”Det är stressigt va? Och du får ångest?” Vilka förmildrande ord i denna tvivlets tid.

Ja, han höll bara med och gick sin väg med en suck.

Jaha, ja det kanske inte gör så mycket om jag inte lyckas vara en bra mor längre när mina barn inte längre verkar vara barn…

”Mamma, nu har den tiden kommit när inte julen betyder så mycket för mig längre.”

 

Jullov – den veliga moderns befrielsetid

Jag minns en bild jag såg för ett antal år sedan. Eller rättare sagt två bilder. Den första är målad i svart-vitt, eller någon slags brunskala och på bilden ser man en lärarinna som sitter vid sin kateder och ser strängt på en pojke på andra sidan bordet. Pojken står med nedböjt huvud och hans föräldrar står bredvid och tittar också uppfodrande på honom. Bildtexten säger: ”1969.” och ”Förklara dessa dåliga resultat!” På den andra bilden vilken är färgglad och bär årtalet 2009 är föräldrarna istället vända mot lärarinnan som ser lätt rädd och även förvånad ut medan pojken bara ser glad och stolt ut som det är en självklarhet att det är lärarens fel att han inte klarar provet. Jag skulle vilja gör en tredje bild med samma bildtext, och i färg men inte med så glättiga färger som 2009-bilden utan istället i dova, mörkare toner. Där under årtalet 2017 skulle både ungdomen och lärarinnan vända sig mot mamman. Förklara dessa dåliga resultat! Precis så känns det med ungarnas skolarbeten. Som att det är mitt ansvar.

Därför kommer jullovet som en befrielse! Jag behöver bara jobba! Jag behöver bara laga lite julmat och fixa de sista julklapparna, städa och hinna med företagets julfest – men jag slipper plugga fysik, kemi, engelska, skriva texter om min, eller jag menar sonens, PRAO. Bästa av allt, det allra bästa, jag menar det F---ING BÄSTA AV ALLT: Jag behöver inte gå in på Schoolsoft! Denna källa till oro och ångest, denna fontän ur vilken det sprutar stress, panik och hjärtklappning, denna lilla och så fenomenala internettjänst för överföring av skolinformation till föräldern, är antagligen, den största orsaken till vår tid utbredning av alla stressrelaterade sjukdomar.  Annat var det när jag var liten. Då visste inte föräldrarna någonting. De gick runt där och fick lita på det barnet berättade. Och så såg de betygen i slutet av terminen. De kunde inte göra någonting. Nu kan man ju som förälder för f-n ha minutiös kontroll. Jag kan veta allt! Jag står inte ut! För en person som jag som vill göra allt noggrant, ingående och färdigställt… och när ungarna inte tar det ansvaret… Där har vi det: utmattningssyndrom, rakt upp på en 10:a. Nu skriver jag bara utifrån den stress det ger att försöka hålla reda på allt detta för två barn. Jag skriver ingenting om stressen och den känsla av dåligt föräldraskap man får när man pratar med andra föräldrar och märker att man missat något…

Ja, nej, jo, pust! Nu är det ju jullov. Eller i alla fall om några dagar. Enligt Schoolsoft är det inga prov eller läxförhör kvar denna termin. Ahhhh! Jag är så fri! Nu ska det bra vara jul och mys och inga läxkonflikter eller provkrigstillstånd. Nu är det julens tid, frid och lugn och ro och kärlek. Vi ska umgås och skratta och leka i dagarna tre. För mina älskade tonåringar lär väl komma ut ur sina rum, i alla fall för att hämta sina julklappar? Och klä granen kanske?

Det har ju ändrats lite det där med julpysslandet. Det kommer inte hem några flirtkuletomtar med tuschpenneritade munnar längre. Ingen lerklump med ett hål i vilket man kan få ner ett ljus om man täljer bort lite stearin från nedre delen av det. Inga julkort med de med så stor möda nedpräntade bokstäver:

Men å andra sidan frågar sönerna (kärleksfullt, tänker jag) nu för tiden vad jag önskar mig i julklapp. Med tillägget att det vore bra om det kostade under 50 kr. (De råkade köpa så mycket godis när de var på bio här om dagen så de har inte så mycket kvar av månadspengen.) Om man har tur, kan man faktiskt fortfarande få något som är gjort i slöjden. En bedårande fågelholk eller en något skev men helt fantastisk munkjacka (eller det heter hoodie nu för tiden, va?) med några icke bortklippta trådar hängande längst ner vid dragkedjan.

Julgran vill de helst att vi ska ha en men det betyder ju inte samma äventyr som när de var små och vi bar hem den tillsammans i den mörka decemberkvällen. Speciellt att klä granen har inte längre samma attraktionskraft. De släntrar dock ner från sina kryp in för att en kort stund bli lite nostalgiska över julgranspyntet. ”Öhöe, den här, den gjorde jag i sexårs.” ”Den där tomten så awkward” ”Den här kulen brukade vi alltid bråka om att få hänga upp.” ”Öhöe just det. Haha!” Sen går de och jag står kvar med resterna av pynt, lådor och kartonger. Ändå med ett fånflin. Vi klädde granen ihop en stund, vilken härlig stund. Fördelen nu är ju att jag får hänga grejerna på de platser i granen jag tycker är bra. Förr blev det mer att all dekoration placerades i samma höjd, åt samma håll och gärna på samma gren. Det är lite skillnad, man har mindre tid med sina barn nu än när de var små. Å andra sidan försöker jag lära mig att njuta och vara så närvarande som möjligt när de är i närheten. Och nu under lovet – VÅRT GEMENSAMMA LOV! – går inte en sekund av den tiden till tjat om, bråk med eller krångel kring skolarbeten. Den veliga moderna går på julledighet!