Den Veliga Modern

Jul, jul underbara jul!

Det blev inte som jag befarade. Ungarna höll sig inte undan under julen. Barnen, mina små tonåringar som båda har växt om mig nu, var delaktiga hela julafton. Jag menar DELAKTIGT, det vill säga:

1)      De närvarande både fysiskt och psykiskt.

2)      De lyssnade aktivt på pågående samtalet med oss mossiga gamlingar (jag inkludera här alla över 25 år).

3)      De skrattade åt skämt och det såg inte spelat ut. (Fast det hade nästan inte gjort något, det hade verkligen överraskat mig med en sådan vuxen kompetens: artighetsskratt!)

4)      De drog egna skämt (eller egna och egna men hängde liksom på vårt ”gammelskämtande”).

5)      Och de kom med egna inlägg utan att bli utfrågade. (Eller, gjorde de det? Jo, en av dem i alla fall.)

Helt underbart! Tänk att det enda som behövs är att man firar julafton, och innan dess stressar runt, städar, lagar julmat, våndas över och köper julklappar. Sedan tar traditionen över. Det är ju ändå julafton. Och det har det varit sedan de var små. Varje år. Varje år köttbullar och prinskorv. Varje år Kalle Anka. Varje år julklappsutdelning. Traditionen bjuder att man är med familjen. Det finns ju faktiskt inga andra möjligheter, eller hur? (Inte i vårt heteronormativa liv i alla fall.) Det är ju inte aktuellt eller ens möjligt att glida iväg till en kompis och spendera båda dag och natt där.

I år hade vi en stor julgran igen. Stress, stress, göra julgodis och hinna klä granen… Det ska ju vara mysigt och inte ett till jäkla måste att pynta det där trädet... Plötsligt, när jag står med ett finger i den smälta blockchokladen och ett annat under rinnande kallvatten – hör jag pojkarna, de små barnen som har gått och blivit så stora – de håller på att klä granen, själva, på eget initiativ och tillsammans (syskonkärlek också!). De talar till varanda.

– Å kolla den här!

– Ängeln! Kommer du ihåg den här!

– Var är grodan?

– Ja, var är grodan?

(Ja, vi har en julgroda som nästan ser ut som en röd julgranskula…)

– Inte en jul utan grodan.

– Nä, den är legendarisk.

– Här! Här är den! Häng upp den!

Här kan jag inte hålla mig: – Men den är ju så tung. Ska vi inte ställa den under granen istället?

Svaret kommer unisont: – Nä! Den ska hängas upp.

Ok, jag tänker inte störa i detta kreativa samarbete mellan två bröder som vågat sig ut från sina rum.

Plötsligt kommer de nerstörtande till köket.

– Mamma! Mamma! Kommer du ihåg dom här?

Jag går den till mötes. Där står de i trappan, lätt röda om kinderna. De håller upp var sin julgransprydnad i form av en grön, snirklad istapp av glas. Så klart jag kommer ihåg dem. Jag har fått dem i julklapp av pojkarna när de var små. De har köpt dem på julmarknaden i Gamla stan när de var där med sina fritids. Då när de var så små men ändå stora nog att köpa denna dyrbarhet – så skör, sirlig och vacker och möjlig att betala för med den lilla fickpeng de hade lov att ta med. Denna fantastiska tingest gav de sedan sin mor (det vill säga: mig) i julklapp med orden: ”Du måste nog öppna försiktigt, mamma.”

Det var då och nu är nu. Nu står de i trappan, håller upp var sin glasistapp, ögonen skiner.

– Mamma! Kommer du ihåg?

Så klart jag kommer ihåg. Och de kommer ihåg. De minns hur de köpte denna present, bar hem den, slog in den och hur glad deras mamma blev över denna omtanke. De minns och jag minns. Vi minns. Nu är julen en tid för både mina barn och mig, då vi minns andra jular. Jag minns mina egna barndoms jular och mina barns barndoms jular. Om mina ungar har blivit så stora så de också minns sin barndoms jul.