Tonårsmammans egna liv

Som förälder, från det första ögonblicken som jag blev förälder (nästan i alla fall), hamnar min lilla barn i centrum. Jag minns en gång när min första unge var nyfödd och jag träffade en vän ute på stan. Jag stod där trevade efter barnvagnen fast jag höll den i andra handen. Hela mitt väsen var inriktat på bäbisen. Jag vet inte än i dag vad jag prata med den där vännen om. Antingen mitt barn. Antagligen lyckades jag fråga honom om hur han hade det men jag tror knappt jag hörde vad han sa. Min nya identitet som mamma hade helt slagit ut det där gamla jaget. Jag var bara en mamma. Det gick ju över förstås, i alla fall det mest fanatiska. Som när ungen började på förskola: hur underbart det vara att åka buss och tunnelbana, att får sitt själv och bara ha egentid. E-g-e-n-t-i-d. Att få äga sig själv en stund. Jag satt där med minst tio servetter i fickan och en napp i handväskan. Jag är inte säker på vad jag tänkte på, drömde om, men om jag får gissa så var det ändå om barnet mitt. Vad stor han blivit. Vad rolig han hade varit på morgonen när han dansade i pyjamasen. Ändå lite oroande att han inte pratade ännu, som kusinen. Kanske ryckte jag till och undrade om jag kommit ihåg att lägga ombyte på hyllan på förskolan. Men egentid var det i alla fall, de där bussfärderna till jobbet. Och hem. Dejten med maken, visst skulle vi ha lite tid tillsammans. Vi fixade barnvakt och gick på restaurang och pratade, pratade och pratade: om vår fina, roliga, knasiga, fantastiska unge. Föräldraidentiteten växte in i både kropp och tanke, grävde sig in i minsta lilla por för att komma åt var cell, var atom, var neutron… Ja, ni fattar kanske.

Sedan blev de två och de blev lite äldre. En fredag kom jag hem och båda ungarna var borta hos var sin kompis. Jag var ensam i huset. Vilken lycka. Lugn och ro. Ingen stress. Inga syskonbråk. Bara stillheten i ett tyst hus. Jag skulle kunna läsa. Titta på vilket TV-program jag ville (ja det var på den tiden man tittade på TV). Jag skulle kunna ligga och slappa. Fulsjunga och töntdansa (vilket jag i och för sig gjorde även när familjen var hemma) och fisa. Jag skulle kunna sitta ifred på toaletten hur länge som helst!

Efter fem minuter i den tomma och ekande bostaden stod jag som ett stressat rådjur i köket. Jag lät hovarna, jag menar fingrarna trumma över diskbänken. Jag såg mig omkring. Ingenting kunde jag förmå mig att göra – hemma i mitt eget hem och jag hade plötsligt ingenting att göra. Jag hittade ingen ro till att njuta. Jag fick inga idéer mer än att skriva upp mjölk på inköpslistan. Jag hade blivit bara en mamma utan egna initiativmöjligheter än omsorgen om barnen. Gräsligt. Jag var föräldraimpregnerad.

Sen dess har jag blivit mer van. Skulle jag vilja säga. Men det har jag inte. Det känns fortfarande så ekande ensamt om ungarna inte är hemma när jag kommer hem på kvällen. Och är de hemma så är de ju oftast på sina rum och fullt upptagna med Snapchat. Ändå stressar jag fortfarande hem på kvällarna för att ta hand om mina barn. Jag matar dem (”KOM NER! MATEN ÄR KLAR!), göra deras läxor (Skojade bara! Förlåt alla lärare.), lägga dem (jag vaknar mitt i natten och hör misstänkta Youtube-ljud, tassar upp och skäller på dem), väcker dem (ett par timmar senare). Jag bär fortfarande min föräldraidentitet i blodomloppet men jag märker ju att jag egentligen har mer tid att låta blodet cirkulera kring min egen person och kring mina intressen – men det är ju så svårt! Samtidigt klagar ungarna om jag inte är hemma men när jag är hemma vill de ju inte hänga med sin morsa precis. Det är som att jag ska finnas där men inte störa eller vara jobbig. Jag är ju inte dum i huvudet, jag fattar ju att de håller på att bli stora och måste frigöra sig. Men det jag inte fattar är hur ska jag lyckas frigöra mig? VA? Skriv en bok om det istället alla psykologer! Alla dessa böcker om hur tonåringar bryter sig loss – men vi föräldrar då? Vem bryr sig om oss? Jag bara undrar. 

Checklista: tonåring

Jag minns väntan på, eller bävan inför, att ungarna skulle bli tonåringar. Jag undrade så hur det skulle bli. Om mina söner skulle förändras – och i så fall till vad? Idag märker jag att flera av mina vänner med yngre barn vill veta och undrar hur det är att ha tonåringar. Jag vet att jag själv fick höra historier som: ”Det hände verkligen dagen han fyllde 13” och: ”Nu ser jag dem aldrig, de sitter där på sina rum” för att inte tala om när jag stötte på en bekant på Plantagen och hon sa: ”Jag tyckte nog 8:an var värst, när det började smugglas med öl och sånt.” ”Ha!”, tänkte jag då ”så blir det ju inte med mina barn.” Mina små, söta pojkar med stora oskyldiga ögon som när de blev bjudna på kakor hos grannen ropade över den nyplanterade tujahäcken: ”Mamma! Får jag ta en kaka?” Så klart de aldrig skulle börjar gömma öl! En annan mamma med jämnåriga barn förvarnade mig också om det där med alkoholen när jag oroade mig för att den yngsta ungen hade smusslat ut sin veckopeng för att köpa läsk på en vardag. ”Om några år är det annat de smugglar in, då står det väl ett flak öl under sängen. Hihi” Hihi… Jag undrar ibland hur jag lyckades hitta på så många saker att oro mig för då när ungarna var små. Jag måste ha haft riktigt bra fantasi. Jag tycker inte att jag oroade mig mindre då än nu, men för saker som idag inte känns lika allvarliga. Snarare lite söta.

Ja, ja det var den tiden och jag vet, som sagt, att jag undrade hur mina barn skulle bli som tonåringar. Jag trodde nog att min äldsta skulle bli en klok och förståndig tonåring och bävande för min yngre – ”Han kommer att bli trotsig – vänta bara!” Det blev snarare tvärtom. En kan inte veta, verkligen inte veta, det kan bli hur som helst. Men vissa saker verkar vara generella, och då tänker jag inte bara på acne och svajande basröst, att de får 43 i skor och inte kan låna mormors gummistövlar längre när de är på landet. Så jag gjorde en liten checklista för såna där andra grejer som markerar tonårstiden, beteenden som kommer smygande och plötsligt är helt normaliserade. Och man undrar bara: Hur gick det till?

 

Checklista: Tonåring

¤ Svordomarna

Plötsligt sägs de ofta, så ofta det går, helt utan anledning. (Vad hände med min lilla kille som vill berätta att en kompis använd s-ordet och inte visste hur han skulle få mig att förstå att det var ”skit” han menade utan att uttala ordet?)

 

¤ Den stängda dörren

Och den tillhörande repliken: ”Gåååå!” när jag knackar på. Vad gör de där inne? För en mamma med livlig fantasi och anlag för (extrem) oro är denna stängda dörr en källa till mycket vånda. (Är han deprimerad? Var det där gråt jag hörde? Hoppas han bara onanerar. Men inte för mycket va? Och porrfilmerna nu för tiden lär ju ge en helt gräslig bild av vad sex ska vara – usch! Det där måste vi prata om! Hur pratar man om sånt? Hjäääälp!)

 

¤ Förändrad dygnsrytm

De går upp vid 13-tiden, lunch vid 18, har eftermiddag fram till kl 00 och sedan lite kvällsaktiviteter som att spela TV-spel till ca 04… (När jag som medelålders tant måste upp och kissa kl 04 är de fortfarande uppe!!!)

 

¤ Hittar inte soppåsen eller tvättkorgen

De regredierar till 1-års åldern och återupptäcker gravitationen och att allting går att slänga på golvet: godispåsar, träningskläder, badlakan, matrester, moppedelar. Och att de ligger bra där. När jag ber dem plocka upp får jag alltid – alltså alltid – svaret: ”Sen…” och sen verkar aldrig infinna sig. När jag ber dem göra det ”Nu!” så kommer hela batteriet av att jag tjatar, att de hatar en, att de precis skulle göra det, eftersom jag sa till precis när det tänkte göra det – tänker de inte längre göra det. (Och om det går så långt att de faktiskt tänker göra det sitter de i en så energilös och uppgiven ställning så att det ser ut som att de aldrig någonsin mer kommer kunna röra på sig i hela sitt liv.)

 

¤ Förälder = mat

Om de överhuvudtaget bryr sig när jag som förälder kommer hem på kvällen är det för att de är hungriga och jag förknippas med färdiglagad mat. Repliker som: ”Vad blir det för mat? Äckligt! Jag är ashungrig! Åäöööö” kan inleda den trevlig vardagskväll tillsammans.

 

¤ Oväntad charmighet

En plötslig förändring till trevligt och snällt beteende förebådar oftast en önskan om pengar. (Den önskan kan i och för sig komma direkt och utan kärleksförklaringar i form av ett SMS typ: ”Sätt in pengar”.)

 

¤ Ständiga besök i kylskåp och skafferi

En kvart efter middagen besöks kylskåpet för intag av vilka snabba kolhydrater som helst. Även skafferiet får påhälsning. På tonåringens tallriksmodell utgör nudlar 75 % av matintaget. (Dessutom hittar de allt man har hemma, till och med deras mammas godisgömmor…)

 

¤ Tvärsäkra uttalanden

Plötsligt börjar de kategoriskt berätta hur saker och ting ligger till. Gärna om hur livet bör levas. (Det bör inte levas så som föräldrarna gör…) Källorna till dessa säkra utsagor består av kompisar. Eller Youtubers. (Alltså, jag blir ju mest trött…)

 

¤ Behärskar stundtals kallprat

Har hundra sätt att undvika frågorna: Vad ska du göra nu? Och: Vem ska du träffa? Deras bästa knepet är att tala om något annat. Här är de riktigt skickliga konversatörer. Kan snacka både väder och nyheter. (Ändå lite imponerande.)

 

¤ Dricker 2 liter mjölk om dagen.

Men skulle aldrig ta den sista centilitern ur ett nästan tomt paket. Då öppnar de hellre ett nytt, fräscht. (Vilket resulterar i att det ser ut som att vi har massor av mjölk hemma men sanningen är att vi har massor av mjölkpaket.)

 

Ja, så ungefär skulle väl en checklista se ut. När man granskar den så här på håll ser man ju att flera drag är ju bäbisens. Mamma betyder mat, de dricker massa mjölk, de sover på dagarna, de kastar saker på golvet… Det kanske kan vara en tröst, ändå? De är fortfarande mammas små bäbisar som man måste ta hand om. Eller?

 

Fjortisar utmanar världen – och speciellt sina mammor.

Fjorton år – stackars, stackars alla fjortonåringar…s föräldrar. Jag har alltid sagt och alltid tänkt: att vara fjorton är den värsta tiden i hela livet. Den perioden borde människan få slippa uppleva. Detta känslofyllda kaos. Denna orkan av negativitet och självdestruktivitet. Skulle inte alla barn bara kunna få hoppa över den åldern och gå direkt till femton? Så har jag tänkt, att det är synd om ungdomen. Haha! Nu, efter att ha överlevt en fjortonårig tonårsson (han är sexton idag) och nu när jag är inne i min andra sons fjortonårsperiod (alltså han är fjorton just i detta ögonblick) inser jag att det är ju allra, allra värst för föräldrarna. Delvis för att man kastas tillbaka till de känslor och tankar man själv hade i den åldern, vilka man bara vill förtränga och aldrig någonsin mer tänka på, men allra mest outhärdligt på grund av att ungens humör sänker varje möjligt ögonblick av härligt familjeliv ner i en grav av mörker, fyllt av grymtanden, svordomar och uttrycket: ”Nääh! Ööhhh! Gååå!”. Och detta är inte ens på skämt, inte ens en överdrift. Det är sant, eller snarare en underdrift. Jag har inte ord för att lyckas beskriv denna becksvarta tidsålder i en ung människas liv.

För mina söner började det rätt ok. Jag såg ju att de var lite buttra och stängde in sig på sina rum till och med innan de fyllde fjorton, men ett par månader efter födelsedagen kom det: Oförmågan att tala över huvudet taget. Dåligt humör från det att de lyckats ta sig ur sängen tills de lyckats ta sig ner i den igen. Brölen fyllda av föräldrahat.

Det spelar ingen roll vad det är. Det kan vara att de får saker. De är ändå negativa.

– Älskling, jag har köpt ett nytt skrivbord till dig.

– [Öhh-ja-ahhhöhh-vill-eeehhh-intöööööö-fööööööhhhr-helveeeeeteee]

– En tröja också!

– [Öhh-Fuuuuulllll-öhhh]

– Godis…

– [Öhh-ääähhkligt-määääh-okäääääj]

– Nähä…

– [Mähhhh-ja-sa-öhhhh-okääääjjj]

– Jaha! Va roligt att du tycket om det.

– [Määäh]

Så ungefär.

Eller när jag kikar in i sonens rum när jag kommer hem efter jobbet.

– Hej, hej nu är jag hemma!

– [Määh-gå-eäeä]

Som fjortisförälder får man jobba med att själv försöka stå för positiviteten, kanske tänka: ”Han sa i alla fall inte ”dra åt helvete” den här gången. Tihi…”

Telefonsamtalen, som jag ibland (läs sällan!) ringer för att bara kolla läget eller fråga om mat eller något sånt, slutar på samma sätt. Jag säger de sista meningarna i en mobil där mottagaren redan avslutat samtalet. Jag fortsätter prata och hoppas på att det kanske ändå går fram, det kanske kan bli en sådan där fördröjningseffekt som på Rapport när de intervjuar utrikeskorrespondenter.

– Då köper jag köttfärs…

Och sedan till mig själv: – Köttfärs då. Ja, det blir väl bra…

Fjorton år och två månader… När var det den äldre sonen kom ur detta extrema tonårstillstånd? Jag minns inte. Var det redan när han fyllde femton? Misstänker att det inte var så ”tidigt”. Men man kan ju hoppas. Då är det bara 10 månader kvar. Aah! Panik! Dessutom gick den yngre tonåringen, fjortisen, nyss förbi och jag kände att det verkligen (VERKLGEN!) är dags att han tar en dusch. Hur ska jag lyckas framföra det och samtidigt behåll livet? Vi får väl se om det blir någon blogg nästa vecka…