Tonårstider: Jämförelse v/s krafthämtning


Träffade två andra tonårsmamma i spåret idag. Av en slump skulle vi springa (åt olika håll) alla tre men stod i uppförsbacken (puh va skönt!) och pratade minst en timme. När vi avslutade samtalet gjorde vi en high five. Inte för att vi är påverkade av våra barn (eller?) utan för att vi behövde det. Vi gjorde också hejarramsan:” ÅHH! Mammor, mammor, mammor! Åhh! MAMMOR!” Uppfriskande. Nu: På dem bara!

Härligt att få frossa i sitt moderskap en stund, där i uppförsbacken. Eller sitt icke-moderskap. ”De gör ju ändå som de vill.” Jag är duktig när jag träffar andra. ”Ja, det enda man kan göra är ju att berätta vad man tycker och tänker själv. Man kan ju inte styra dem.” Nä, alla håller med.

Men ändå: de andra verkar kunna påverka sina barn. Det verkar ändå som att deras barn är lite mer lyckade och klara sig lite bättre än mina. Det kanske är för att det är sant. Eller för att jag är mer kritisk mot mina barn. Hu, hemska tanke! Det får jag inte vara. Nej, dags att läsa lite Kay Pollak. ”Välj glädjen”. Bara att välja. Tjo-ho…!

Det är klart att det inte kan vara så, att vissas barn är bättre. Allas barn är ju lika bra oavsett betyg och hur mycket de testat alkohol. Oavsett vilket gymnasium eller gymnasieprogram de valt. Oavsett om de läser böcker på sommarlovet eller bara spelar TV-spel. Oavsett om de äter av grönsakerna vid middagen eller inte. Gränsen går vid läsken tror jag. Läsk även på vardagarna, det är sämre, vilket betyder en sämre mamma. Ha! Jag klarar mig! (Fast varför stod det en Fanta burk på äldste sonens skrivbord igår? Varifrån kom den?)

Det är galet svårt att inte jämföra. Att inte bli avundsjuk på de med barn som gör sina läxor och som vill prestera sitt bästa i skolan. Ja, jag vet att där ligger en annan problematik men jag tror att jag skulle vara bättre på att hantera den. Där känner jag igen mig själv mer, i prestationsångesten. Men det verkar inte fungera: att ge sina tonårssöner prestationsångest. Jag har verkligen försökt, de är helt immuna. Det rinner av dem som vatten på en gås. Fast, det är nog inte helt sant är jag rädd. Det är inte helt omöjligt att oron lägger sig någonstans hos dem och det är säkert i förlängningen dåligt. Jag önskar jag kunde vara lite coolare, lite mer som de: ”Det ordnar sig.” ”Tagga ner, det är inte så viktigt.” Fast: Joooo! Det är det! Deras oberördhet triggar mig. Som fan! Eller jättemycket, menar jag. Och det känns på något sätt så orättvist när andras barn sköter sånt som gör mig galen av oro, av sig själva. Som om det egentligen spelade någon roll. Jag vet att andra har andra problem. Jag förstår det och vill tänka att jag behöver lära mig att förhålla mig till min situation. Jag kommer att lära mig massor (eller vad säger du Kaj Pollak?). Jag kommer också att någon gång lära mig att andas djupt och lugnt när andra beskriver sina duktiga barn och på djupaste allvar glädja mig för deras skull. Sedan går jag hem och älskar de fina, roliga, charmiga ungar som är mina och skämtar och larvar mig så att det skäms ögonen ur sig. Och sedan tjatar jag på läxorna. I never give up!

Att prata med sin tonåring – hur förvandlar man bröl och tjat till livsgivande energi?

Ja, mina fina, älskade söner. Nu har de blivit väldigt stora. Nu har de blivit så stora så jag inte riktigt längre vet hur jag ska prata med dem.

Nu mer försöker jag att inte börja alla våra samtal (eller vad ska vi kalla de stunder då jag talar till dem och de eventuellt lyssnar) med att fråga om läxor, prov, städning av rum, cigarettfimpar nedanför brevlådan, hygienhandlingar, matintag eller varför (i helvete!) köket ser ut som att ovädret Irma varit på besök. De ”pratstunderna” verkar inte funka. Inte om man vill bygga upp en fin, nära relation till sina barn vill säga. Det blir ofta (läs alltid) dålig stämning och det slutar med att de går sin väg. De försvinner väldigt snabbt och man hör en dörr eller två stängas med emfas av något agressivt slag. Tips till andra föräldrar: Utfrågning är inte en bra start i en konversation. Inte heller bra att avsluta en middag med denna typ av dialog. Vill ni närma er det som fanns förut mellan er och era barn, när de var små och kärleksfull, rekommenderar jag inte heller att man tar upp detta i mitten av måltiden eller vilken typ av stund man nu har tillsammans. Det hela har en tendens att då bli slutet på samvaron denna gång (också). Helt klart ett problem, att vissa saker måste sägas men det finns egentligen inget tillfälle och ingen möjlighet att göra det och att undvika det är ju inte heller ett alternativ.

Så har vi skämtet. Att försöka säga det allvarliga på ett lite skojigt sätt kan fungera men det finns flera risker. Den största risken när man skämtar med sin tonåring och som man i stort sett alltid får räkna med är: du blir tagen för en fjantig, töntig och larvig vuxen. Om du iakttar ungarna under själv skämtandet kan du ibland se på dem att de är så tacksamma att ingen kompis är i närheten. Om så skulle vara fallet, försöker de sannolikt hosta bort det hela, byta samtalsämne, bullra på något sätt – eller som vanligt: de försvinner blixtsnabbt med kompisen i släptåg, ut eller upp på rummet. En annan risk med skämtet, är att din tonåring blir kränkt. Plötsligt uppfattar hen undertoner som du själv inte ens visste fanns där (eller du trodde i alla fall inte att de skulle nå fram) och du hör återigen hur dörren till tonårsrummet dras igen med en smäll. ”Hur kan du bara antyda att jag skulle röka?” Skämtet är riskfullt men kan ändå funka i vissa sammanhang. Humor och positivitet är trots allt att föredra i samspelet med hormonstinna och omnipotenta individer med icke färdigutvecklad frontallob.  Om man orkar och står ut med att ses som löjligheten personifierad.

Att prat med sin tonåring innebär alltså, i alla fall enligt min erfarenhet, en ständigt överhängande fara för att ungdomen försvinner iväg och gömmer sig på sitt rum. Detta behöver inte föregås av tjat, förtäckt tjat eller överkänslighet mot undertoner av tjat, utan är ju också ett naturligt tonårstillstånd: ”befinnande på rum med låst dörr för undvikande av föräldrar”-symtomet. Vad gör de där inne? Vissa saker ser man ju spår av när man lyckas kika in som t ex sover (stökig säng), äter (tallrikar, matrester, lukter, chipssmulor), dricker (läskflaskor, halvfull glas), spelar TV-spel (spelet står och snurrar) men vad gör de mer? Det är helt omöjligt att fråga. Eller fråga går ju men det kommer inget svar. Jag försöker ändå. Står utanför och knackar: ”Älskling, mår du bra?” eller ”Är du hungrig? När tycker du vi ska äta?” ”Ska du iväg och träffa någon idag?” På sin höjd får man ett bröl. ”Ok!” svara jag. ”Då säger vi det.”

Kommunens familjemottagning har träffar och kurser. Jag älskar dem, de är bara bäst. Senaste tipset är att inte försöka tränga sig på sin tonåring utan istället hänga med dem när de är i närheten, när de behagar titta ut ur sin gömma. För det händer ju ibland! Jag står vid kylskåpet och väntar. Förr eller senare är det dags för en ny tallrik med fil och havrefras. Eller ett stort glas mjölk. (Jag släpar nog hem 17 liter mjölk i veckan, det är inte ens en överdrift.) Då när de sömndrucket slinker in i köket då står jag där. (Man kan låtsas torka av diskbänken.)

– Hej, hej. (Jag försöker att inte vara för entusiastisk över att se dem.)

Oftast får jag en blick, ibland ett lät, till svar.

– Jaha, vad gör du då? (Jag trycker tillbaka nyfikenheten, spelar nonchalant.)

– Ingenting. (Det kan hända de svarar!)

Här är det ju som upplagt för ett larvigt vuxenskämt. ”Det ser ju i alla fall ut som du tar fil.” Eller: ”Ingenting? Det är ju kul att göra.” Usch! Kämpa! Säg ingenting nu. Vänta, vänta, vänta. Och det kan verkligen funka! Plötsligt berättar den där gängliga killen om ett Youtube-klipp, om en person som blivit jätteskrämd av en matta. (Ja, en matta.) Jag fattar ingenting men ändå. Sonen talar! Och han talar till mig, sin mamma! Han delar något från sitt liv med mig. Det är lycka. Jag menar bara, alltså! Sjukt galet och underbart! Jag skrattar. Å vad jag skrattar. Jag skrattar tills jag får den där blicken igen. Så roligt var det visst inte. Jag ville för mycket nu igen. Filen är upphälld, flingorna också och fatet bärs ut ur köket. Men i alla fall: ett ögonblick av kommunikation, en kort stund av gemenskap, några sekunder av samhörighet. Det är helt ok att ha tonårsbarn.

Läxångest

Så sitter han framför mig, mittemot mig vid köksbordet. Hörlurar, blicken i telefonen gaffeln i nudlarna. Ibland skrattar han. Tvärsemot sitter jag med inköpslistan och dålig matfantasi: Lasagne? Gud, nej! Tar för lång tid att göra. Köttfärs åt vi igår. Något vegetariskt… som alla i familjen äter… Purjo- och potatissoppa? Igen…

Han skrattar så hjärtligt. Han ser något fjantigt Youtube-klipp antar jag. Hans fnitter värmer i modershjärtat. Han är i alla fall glad. I alla fall just nu. Det är bara en kvart sedan vi skrek åt varandra. Eller mest han på mig. Eller mest jag på honom? Hur definierar man vem som börjar? Jag påminde ju bara om läxorna. Han gör ju dem inte annars. Han tar ju inte initiativet själv. Jo, ok – ibland. Men inte idag. Och inte så ofta. Egentligen oerhört sällan.

Jag kan höra andra vuxna: ”Jag tycker det funkar bäst att inte säga till alls. Då lär de sig att ta ansvar och göra sina läxor själva.”

Som om jag inte provat det! Så känns det plötsligt som att det är mitt fel att sönerna slarvar med skolarbetet. Dubbelbestraffning. Jag sliter mig själv i bitar för att på alla möjliga sätt hjälpa dem, med motivationen, med att förstå, med struktur och rutiner och för detta får jag antytt att det är på grund av dessa försök som de skiter i skolan. Det är inte sant. Jag vet att det inte är så. Det är som när föräldrar till barn som äter med god aptit pratar om föräldrar till barn som bara äter vissa saker: ”De borde bara säga nej till sötsaker och servera varierad kost så löser det sig av sig självt.” Barn är olika! Mitt barn är inte som ditt. Mitt barn behöver hjälp med läxorna.

Läxpaniken. Mejlen från skolan. Telefonsamtalen med läraren. Jag är ju själv den duktiga flickan (kanske inte flicka längre men ändå) som vill göra klart, göra mitt bästa, helst göra perfekt. Jäkla skitkrock med söner som tror att de inte behöver studera eller vara noggranna. Strukturer omkring oss som säger att killar (i alla fall i yngre tonåren) helst inte ska plugga, läsa, göra obekväma eller tråkiga saker som exempelvis skolarbete. ”What´s in it for the dude?” Ja, kanske en spännande framtid med möjlighet till insikter och fler perspektiv. Kanske. Skulle det kunna vara något? Men det tror de nog att de ändå har. Och det kanske de har också.