Läxångest
Så sitter han framför mig, mittemot mig vid köksbordet. Hörlurar, blicken i telefonen gaffeln i nudlarna. Ibland skrattar han. Tvärsemot sitter jag med inköpslistan och dålig matfantasi: Lasagne? Gud, nej! Tar för lång tid att göra. Köttfärs åt vi igår. Något vegetariskt… som alla i familjen äter… Purjo- och potatissoppa? Igen…
Han skrattar så hjärtligt. Han ser något fjantigt Youtube-klipp antar jag. Hans fnitter värmer i modershjärtat. Han är i alla fall glad. I alla fall just nu. Det är bara en kvart sedan vi skrek åt varandra. Eller mest han på mig. Eller mest jag på honom? Hur definierar man vem som börjar? Jag påminde ju bara om läxorna. Han gör ju dem inte annars. Han tar ju inte initiativet själv. Jo, ok – ibland. Men inte idag. Och inte så ofta. Egentligen oerhört sällan.
Jag kan höra andra vuxna: ”Jag tycker det funkar bäst att inte säga till alls. Då lär de sig att ta ansvar och göra sina läxor själva.”
Som om jag inte provat det! Så känns det plötsligt som att det är mitt fel att sönerna slarvar med skolarbetet. Dubbelbestraffning. Jag sliter mig själv i bitar för att på alla möjliga sätt hjälpa dem, med motivationen, med att förstå, med struktur och rutiner och för detta får jag antytt att det är på grund av dessa försök som de skiter i skolan. Det är inte sant. Jag vet att det inte är så. Det är som när föräldrar till barn som äter med god aptit pratar om föräldrar till barn som bara äter vissa saker: ”De borde bara säga nej till sötsaker och servera varierad kost så löser det sig av sig självt.” Barn är olika! Mitt barn är inte som ditt. Mitt barn behöver hjälp med läxorna.
Läxpaniken. Mejlen från skolan. Telefonsamtalen med läraren. Jag är ju själv den duktiga flickan (kanske inte flicka längre men ändå) som vill göra klart, göra mitt bästa, helst göra perfekt. Jäkla skitkrock med söner som tror att de inte behöver studera eller vara noggranna. Strukturer omkring oss som säger att killar (i alla fall i yngre tonåren) helst inte ska plugga, läsa, göra obekväma eller tråkiga saker som exempelvis skolarbete. ”What´s in it for the dude?” Ja, kanske en spännande framtid med möjlighet till insikter och fler perspektiv. Kanske. Skulle det kunna vara något? Men det tror de nog att de ändå har. Och det kanske de har också.
