De ekonomiska för- och nackdelarna med att ha tonårssöner

Jag kom på att tänka på att det faktiskt finns ekonomiska fördelarna med att ha tonårssöner. Det är ju billigt på flera sätt! Men det kostar också lite förstås. Jag bestämde mig för att jämföra de ekonomiska för- och nackdelarna med att ha tonårssöner. Så att jag skulle få lite koll.
 

Ekonomiska för- och nackdelar

Fördel 1                                  

Handtvålen på toaletten räcker mycket längre 

Nackdel 1

Viss vattenkostnad de gånger de duschar eftersom de då duschar så länge

Fördel 2

Grönsakskontot håller sig på en låg nivå

Nackdel 2

Höga utgifter för kolhydrat (pasta och chips) och socker (godis och läsk)

Fördel 3

Mina skönhetsprodukter lånas aldrig 

Nackdel 3

Viss utgift för acneprodukter 

Fördel 4

Inte heller mina kläder slits på grund av att någon annan använder dem

Nackdel 4

Plötsligt vill de ha jättedyra märkeskläder

Fördel 5

Ingen bensinpeng vid hämtning av tonåringar slösas när de sitter hemma och gamear dygnet runt

Nackdel 5

En del utgifter för Tv-spel och Fifa-Points

Fördel 6

Semesterkontot halveras eftersom tonårssönerna inte vill följa med

Nackdel 6

Dyrt att tvinga med dem på semester när de sedan sitter på hotellrummet med mobilen och Snapchat hela veckan

Fördel 7

Diskmedel och tvättmedel används i minimal utsträckning av sönerna 

Nackdel 7

Dyrt att behöva slänga porslinet eftersom de intorkade nudlarna sitter som berg trots att tallriken stått i blöt flera dygn

Fördel 8

Deras kläder slits inte av att de tvättas för ofta i alla fall

Nackdel 8

Hög energiåtgång eftersom hemmet behöver vädras varje gång en tonårsson passerar

Fördel 9

Ingen kostnad för vinterskor eftersom de går i sina kalla, blöta jympadojor året runt

Nackdel 9

De från början färgglada strumpor som nu är blöta och svarta – är ofta bättre att kassera än att tvätta av miljövänliga skäl

Fördel 10

Hum... vad finns det för fler ekonomiska fördelar...?

Nackdel 10

Samtalsterapi i syfte att stilla all föräldraoro kostar rätt mycket

 

Äsch, kanske är det en ekonomisk förlustaffär det där med tonåringar… Men man får ju så mycket annat som inte kan mätas i pengar från de där ynglingarna. Eller, ja man kanske får det sedan, om några år när de… mognat lite? När de lärt sig artikulera, visa känslor, tala utan ironi och förstår att uppskatta sina föräldrar igen. Då, då är det värt varenda korvöre!

 

Liten har blivit stor, fast – nä, ändå inte.

 

Ja visst är de stora nu, till kroppen sett. Jag får väl böja lite på nacken när vi står och pratar för att titta upp på dem. Men det tänker jag inte på. Jag ser ju att de är små ändå, mina bäbisar som om ett tag ska fylla 15 och 17. Jag ser det ibland, när man har gäster på besök som plötsligt säger det: ”Vad lång han har blivit.” Ja, då ser jag. Och blir lite stolt. (Varför det? För att de utvecklas som de ska? För att barnen växer? Jag vet inte. Känns lite larvigt, men ändå – de är ju helt fantastiska. Nu är de långa också.)

De, ungarna, tror själva att de är så stora nu. Och starka: ”Morsan, vad tar du i bänkpress?” De tror till och med att de är mentalt vuxna. De tror att de är kloka och har koll på läget. De vet hur man ska leva livet och att de och deras jämnåriga kompisar vet bättre än vi föräldrar. De talar om för mig hur det är nu för tiden och påstår att jag inte fattar vissa saker för att jag är gammal (vilket i och för sig stämmer – inte att jag är gammal! – men att jag ibland inte fattar vad de pratar om eller vad de säger, fast oftast hänger jag ju med… Eller?).  

Och ibland är de så kloka. Modershjärtat svärmar över. De sitter där och säger klokheter. Ja, men de är väl stora nu då. Kanske kan jag ändå säga att nu är de vuxna. Men då, precis när jag har tänkt den tanken, avslöjar de sig. Precis när jag är på väg att ge de dem alla befogenheter som en vuxen människa ska ha – då slinker det ur dem någon galen dumhet, till exempel något jättefarligt som de vill testa som de påstår är ”helt ofarligt” och ”alla gör det” och ”det har aldrig hänt något” och att alla motargument bara är ”skrämselpropaganda”. Hjälp! Och det är inte lätt, rättare sagt det är rent omöjligt, att då övertyga dem om motsatsen. Jäkla ungar! Men som förälder ser man ju nu att de faktiskt är små. Inte bara tänker lite tokigt som små barn gör utan även har hamnat tillbaka i trotsåldern.

Jag lyssnade för ett tag sedan på ett radioprogram, Kropp och själ. Projekt: Världens bästa förälder. I någon slags förtvivlan över att försöka fatta hur man ska vara förälder till en tonåring, hamnade jag i ett samtal mellan olika psykologer som pratade om hur man bör vara med sina barn. De pratade visserligen om små barn (alltså riktigt små barn, som femåringar och treåringar och tioåringar), men jag kände direkt: Det är ingen skillnad! Det är precis samma sak med tonåringar. Det enda som man kanske inte kan göra nu längre är att förebygga en god relation till sina tonåringar. Att hitta rutiner och samhörighet genom att investera i att regelbundet göra saker tillsammans i familjen, redan från början. Har man inte gjort det förebyggande arbetet, kan man ju inte göra det efteråt. (Åh! Skit, det är så mycket man skulle kunna gjort bättre om man bara orkat. Och förstått hur man skulle göra det.) Men allt det andra: Att vara med sitt barn, att lyssna till det, att prata med det, att vara ärlig, att fokusera på det positiva, att skapa en skön atmosfär hemma där vi har trevligt (även mellan föräldrarna) och att göra saker tillsammans. Det är ju exempel på vad man fortfarande kan göra. (Ja och då har vi ju svårigheten med att hitta på saker att göra tillsammans men det skrev jag ju om i förra blogginlägget…)

Alltså det är ju ingen skillnad. De är fortfarande små, på det sättet, de där ynglingarna. Då är små pluttisar som behöver exakt samma sak som en treåring. Haha! De tror de är så stora, men mamma vet nog. ”Ni är småisar!”

Och det verkar ju underbart att ha det så där hemma. Att hänga med sina ungar, att prata och lyssna och vara ärlig. Och att göra saker ihop. Det är väl vad alla vill? Jag kanske inte är så stor själv heller? Trots att jag fyllt många år… Helt enkelt, man blir aldrig för stor för att ta emot positivt levererad omtanke och kärlek. Yes! Alright! Det är bara att gå ut och verkställa! Helt klart inte lätt alla gånger. Men jag tänker i alla fall hålla kvar denna insikt: Mina älskade, knasiga tonåringar är fortfarande småttingar!

 

Får mamma vara med? Ombytta roller...

 – Hej! Vad ska ni göra? Får jag vara med?

Det är ju det jag skulle vilja säga när tonårssonen kommer hem med sina kompis. De skrattar, brölar, skämtar, tar med sig god ”mat” från köket och går upp till sonens rum. Dörren går igen. Vad gör de där inne? De lyssnar på musik, sådan där modern musik. Ibland sjunger de med. De verkar ha så trevligt. Mysigt. Jag försöker att inte tjuvlyssna men när jag går förbi dörren är det svårt. Pratar de om kärlek och sex? Å, det låter som de skvallrar? Eller diskuterar de senaste avsnittet av Paradise Hotel?

Plötsligt kommer de ut. (Då gäller det att man har flyttat sig från dörren. Man får damma på ett annat ställe.) De är fulla av projekt.

– Ska ni ut?

– Vi ska meka.

– Jaha.

De dunsar ner för trappan med sina nyinförskaffade manskroppar, på med jympadojor i enorma skostorlekar och så ut. Dörren smäller igen och så står de där runt moppen. Tittar, pratar, pekar, diskuterar. Aktivitet. Gemenskap.

Jag betraktar dem medan jag sporadiskt plockar ur diskmaskinen. Nu skrattar de igen. Jag ser på dem när jag torkar mina händer och tänker att jag kan ju sätta på en kopp kaffe, det vore gott. Jag gör mitt kaffe starkt, efter alla år av kaffedrickande är jag fortfarande osäker på hur många skopor man sak hälla i, men det blir gott. Jag tar mycket mjölk. Sitter vid köksbordet. Det är mycket som borde göras. Tvätta, handla, sopa upp alla julgranbarr på altanen, vilka kommit fram nu när snön smält bort. Det finns att göra! De skrattar igen där ute. Jag tar en klunk av kaffet. Nä, men om jag ska sätta igång?

Igår när jag gick från jobbet mötte jag en mamma och hennes son i sexårsålder. Jag hörde vad han sa till sin mamma.

– Vi har ett uppdrag.

– Jaha, svarade hon. Vi behöver gå hem nu.

Pojken lät sig inte bekommas.

– Vi ska fånga myror.

– Men du dödar ju dem bara.

– Jag ska inte göra det. Men vi måste hitta myror.

– Mm, en kort stund.

Mer uppfattar jag inte av samtalet. Som förälder blev man ju definitivt mer inkluderad i barnens värld när de var små. ”Vi har ett uppdrag.” Den är ju så bra. Idag skulle jag hänga på vad som helst bara någon började meningen med de orden. (Så länge uppdraget inte bestod av att städa eller bädda sängen och så länge repliken innehåller just ordet ”vi”.) Speciellt om någon av mina söner uttalade denna formel. Jag ber dem emellanåt att de ska tänka ut något de vill göra tillsammans med mig, eftersom de alltid säger nej till mina förslag till gemensamma aktiviteter. De kommer inte upp med så mycket. Någon av dem hade en idé men jag minns inte vad det vara, bara att det var alldeles för dyrt. (Var det att köpa var sin MC och dra ut i Europa? Det kan ha varit det.)

Inte som förr, när det bästa de visste var att leka med en. Leka med mamma! Då när jag kunde känna mig nästan kvävd av att inte få vara ifred. Den efterlängtade ”egentiden” lyste med sin frånvaro.

Nu spar jag istället på blickar. När jag kom hem häromkvällen satt en av sönerna i köket och tittade och lyssnade på sin telefon medan han slevade i sig något… Typ mjölk och flingor, kanske? Han tittade upp när jag kom in och i blicken kunde jag genast utläsa: Han har tid för mig en liten stund. (Yes, yes, yes!!!)

– Hej, hur har du haft det?

– Förjävligt, svarar han med ironi och humor i rösten.

Jag ler.

– Det var tråkigt att höra, säger jag med samma (tror jag) ironi. Livet suger.

– Aa, säger han. Min serie jag följer har tagit slut.

– Jäkla skit, säger jag. Då fattar jag. Ingen mening med livet.

– Nä, säger han. Så drar han på sig hörlurarna igen.

– Men vad kollar du på nu då?

Jag får inget svar. Han hör nog inte.

– VAD KOLLAR DU PÅ NU?

Jag höjer rösten lite.

– Skrik inte, vara han.

Ögonblicket, den där blicken jag fick när jag kom hem, som gav en öppning till samtal, är över.

– YouTube så klart, muttrar han. Tar sin tallrik, ställer den på diskbänken och går mot sitt rum fortfarande med hörlurarna på sig.

– HALLÅ! DU GLÖMDE STÄLLA IN I DISKMASKINEN!

Denna gång verkar han inte tycka att jag skriker? Nu hör han inte ens…

 

I alla fall, ett litet moment av gemenskap. Härligt!

 

 

– Hej! Vad ska ni göra? Får jag vara med?

Det är ju det jag skulle vilja säga när tonårssonen kommer hem med sina kompis. De skrattar, brölar, skämtar, tar med sig god ”mat” från köket och går upp till sonens rum. Dörren går igen. Vad gör de där inne? De lyssnar på musik, sådan där modern musik. Ibland sjunger de med. De verkar ha så trevligt. Mysigt. Jag försöker att inte tjuvlyssna men när jag går förbi dörren är det svårt. Pratar de om kärlek och sex? Å, det låter som de skvallrar? Eller diskuterar de senaste avsnittet av någon serie, till exempel Paradise Hotel?

Plötsligt kommer de ut. (Då gäller det att man har flyttat sig från dörren. Man får damma på ett annat ställe.) De är fulla av projekt.

– Ska ni ut?

– Vi ska mecka.

– Jaha.

De dunsar med sina nyinförskaffade manskroppar ner för trappan, på med jympadojor i enorma skostorlekar och så ut. Dörren smäller igen och så står de runt moppen. Tittar, pratar, diskuterar, pekar. Aktivitet. Gemenskap.

Jag betraktar dem medan jag plockar ur diskmaskinen. Nu skrattar de igen. Jag ser på dem när jag torkar mina händer och tänker att jag kan ju sätta på en kopp kaffe, det vore gott. Jag gör mitt kaffe starkt, efter alla år är jag fortfarande osäker på hur många skopor man sak hälla i, men det blir gott. Jag tar mycket mjölk. Sitter vid köksbordet. Det är mycket som borde göras. Tvätten, handla, sopa upp alla granbarr på altanen, vilka kommit fram nu när snön smält bort. Det finns att göra! De skrattar igen där ute. Jag tar en klunk av kaffet. Nä, men om jag ska sätta igång?

Igår när jag från jobbet mötte jag en mamma med en son i sexårsålder. Jag hörde vad han sa till sin mamma.

– Vi har ett uppdrag.

– Jaha, svarade hon. Vi behöver gå hem nu.

Pojken lät sig inte bekommas.

– Vi ska fånga myror.

– Men du dödar ju dem bara.

– Jag ska inte göra det. Men vi måste hitta myror.

– Mmm, en kort stund.

Mer uppfattar jag inte av samtalet. Man blev ju definitivt mer inkluderad i barnens värld när de var små. ”Vi har ett uppdrag.” Den är ju så bra. Idag skulle jag hänga på vad som helst bara någon började meningen med de orden. (Så länge uppdraget inte bestod av att städa eller bädda sängen och så länge repliken innehåller just ordet ”vi”.) Speciellt om någon av mina söner uttalade denna formel. Jag ber dem emellanåt att de ska tänka ut något de vill göra tillsammans med mig, eftersom de alltid säger nej till mina förslag till gemensamma aktiviteter. De kommer inte upp med så mycket.

Inte som förr, när det bästa de visste var att leka med en. När jag kunde känna mig nästan kvävd av att inte få vara ifred. Den efterlängtade ”egentiden” lyste med sin frånvaro.

Nu spar jag istället på blickar. När jag kom hem häromkvällen satt en av sönerna i köket och tittade och lyssnade på sin telefon medan han slevade i sig något… Typ mjölk och flingor, kanske? Han tittade upp när jag kom in och i blicken kunde jag genast utläsa: Han har tid för mig en liten stund. (Yes, yes, yes!!!)

– Hej, hur har du haft det?

– Förjävligt, svarar han med ironi och humor i rösten.

Jag ler.

– Det var tråkigt att höra, säger jag med samma (tror jag) ironi. Livet suger.

– Aa, säger han. Min serie jag följer har tagit slut.

– Jäkla skit, säger jag. Då fattar jag. Ingen mening med livet.

– Nä, säger han. Så drar han på sig hörlurarna igen.

– Men vad kollar du på nu då?

Jag får inget svar. Han hör nog inte.

– MEN VAD KOLLAR DU PÅ NU?

Jag höjer rösten lite.

– Skrik inte, vara han.

Ögonblicket, den där blicken jag fick när jag kom hem, som gav en öppning till samtal, är över.

– YouTube så klart, muttrar han. Tar sin tallrik, ställer den på diskbänken och går mot sitt rum fortfarande med hörlurarna på sig.

– HALLÅ! DU GLÖMDE STÄLLA IN I DISKMASKINEN!

Denna gång verkar han inte tycka att jag skriker? Nu hör han inte ens…

 

I alla fall, ett litet moment av gemenskap. Härligt!