Den Veliga Modern

”Mamma, vad är det för mening med livet egentligen?”
 

”Mamma, vad är det för mening egentligen? Sedan – då när man har ett jobb – så går man till det, kommer hem äter, sover och sedan tillbaka till jobbet igen. Vad är det för mening med det?”

Alltså man vill ju bara bryta ihop. När ens barn plötsligt inte finner någon mening med livet…! När ungen drabbas av någon slags innehållslöshet i vår existens. Hur svara man på det? Och vart tog den där femåringen vägen som kunde stanna helt plötsligt, mitt i en cykeltur på väg till förskolan (då hans mamma var rätt stressad för att hinna fram i tid) för att bara ställa sig och titta upp i himlen och förundrat fråga: ”Mamma, varför lyser månen på dagen?” (Ärligt talat hade jag nog inget bra svar på den frågan heller.) När ungarna var mindre fick jag hjälp att sakta ner tempot (ibland i alla fall, mitt i all småbarnsstress) och hitta tillbaka till det där fantastiska i livet som till exempel naturfenomen och årstidernas växlingar. De, mina barn, hjälpte mig att finna svaret på meningen med livet i de små detaljerna i livet (plus att jag under denna tid inte hann tänka för mycket på sådana där livsfrågor frågor…). Jag fick liksom syn på det där som finns omkring en igen, det som en tar för givet, med de där pigga barnögonen hjälp. För att inte tala om deras en meter kortare perspektiv på allting, plötsligt visade de saker i markplan som jag aldrig hade fått syn på. En liten, liten foliebit som glimmar så fint i solen. Ett lågt räcke som man bara måste balansera på. En underjordisk värld i ett fruset isblock fullt med löv, barr och några mörkbruna rönnbär.

Nu sitter jag istället handfallen, i min beigea, trådiga morgonrock med kaffe som hunnit kallna i den kantstötta koppen och med mitt svenssonliv som en medioker, lätt nedfallen gloria, eller törnekrona, på huvudet och stirrar. Mamma, vad är det för mening egentligen med allt? Sedan – då när man har ett jobb – så går man till det, kommer hem, äter, sover och sedan tillbaka till jobbet igen. Vad är det för mening med det? Jag gör ett första försök:

”Jaaa, men man kanske har ett roligt jobb. Det kanske är kul att gå dit?”

Han ser inte övertyga ut.

”Och det finns ju mycket mat som är god…”

Här känner jag att jag inte ens själv blir övertygad. Förespråkar jag någon slags tröstätning? Jag bryr min inte om att gå in på argumentet om hur skönt det är att sova…

”Man har ju fritid också. Då kan man ju göra annat man tycker är kul. Hänga med kompisar, spela Tv-spel, spela fotboll…”

Det går inte så bra för mig. Jag, som har en fallenhet åt det melankoliska och vemodiga hållet, känner hur jag själv sakta dras mot det svarta hål frågan accentuerar. Det finns ingen mening med livet. Det kommer jag aldrig att säga. Och med tanke på hur mycket mening-med-livet jag fått av mina barn under alla går, så kanske det är lite ”payback time”. Jag tänker också att alla bra föräldrar skulle så klart ta till vara på detta fantastiska förtroende och denna öppning till en givande och inspirerande diskussion om människans existens och samtidigt både ge tröst och fördjupa sin relation till sitt barn. Det var tyvärr inget jag lyckades med.

Istället söker jag senare information där man söker information nu för tiden. Jag googlar. ”Vad är meningen med livet?” skriver jag in i sökrutan. Det hela var ju lätt! Svara bara på dessa sex frågor så vet du sedan.

1)      För vad eller för vem skulle du vara villig att genomgå alla typer av lidande?

2)      Hur föreställer du dig själv om fem år?

3)      Vad skulle du göra om du inte kände rädsla?

4)      Vad skulle du göra om du var säker på att du inte kunde misslyckas?

5)      Vilka är dina stora talanger?

6)      Vilket jobb/syssla skulle du kunna göra om och om igen utan att tröttna, trots att du inte fick betalt för det?

Okay! I've got it!

Då så! Nu står jag rustad inför nästa tillfälle. Så fort det bara suckas minsta lilla om meningen men någonting, vad som helst, så kommer jag! Jag kommer kasta mig över dem: ”För vad eller för vem skulle du kunna genomgå alla typer av lidande?”

Jag minns också hur jag för några år sedan läst en verklighetsbaserad bok av Caroline Engvall om en tonåring med självskadebeteende. I slutet av boken stod det exempel på frågor man kunde ställa till sina barn för att försöka nå dem och försöka se vad de hade för tankar och i förlängningen få insikt i hur de mådde och levde sina liv. (Flickan i boken hade lyckats leva detta destruktiva liv under en väldigt lång tid utan att hennes föräldrar anat någonting…) Jag minns en fråga från boken som jag sedan ställt till mina barn: ”Vad gör dig allra mest glad?” På den tiden hade jag inga tonåringar, min äldsta var kanske 12 år och svarade med ett drömmande tonfall: ”Att se en deckare på TV.”

Älskade oskuldsfulla ungar! Jag önskar jag kunde rädda er från den existentiella ångesten men jag inser att det är en del av att bli vuxen… Men: Hit me again! Nu är jag redo för en rejäl omgång med existentialism!

 

 

 

Källa till de sex frågorna:

Utforska Sinnet:

https://utforskasinnet.se/6-fragor-finna-meningen-med-livet/