Den Veliga Modern

Hur ser den där maktfördelningen ut egentligen?

Ja, det var ju det jag tänkte hela tiden, eller va?

Jag älskar Agnes Lidbeck. Författaren och analytikern. En så jäklar rolig, smart och klurig människa. Jag läste intervjun med henne i DN i söndags. Så klart hon jobbar som analytiker. Hon sätter allting under lupp samtidigt som hon distanserar sig och tittar på avstånd, för att sedan kyligt dissekerar till exempel det allmänna tyckandet, mainstream-tankarna.  Men hon stannar inte där heller, hon är snabb med att också analysera sin egen reflekterande kritik. Ingen går fri… Jag älskar det. Nya perspektiv och nya sätt att se på saker: går det alltid att vända på våra så invanda tankesätt?

I söndagens Dagens Nyheter diskuterar Lidbeck filmen Fanny och Alexander. Hon vänder på mitt sätt att se på Edvard Vergérus, den frukansvärde biskopen (i Jan Malmsjö rolltolkning). För mig har Fanny och Alexander varit som en saga: Den onda mot det goda och det goda vinner på slutet. Agnes Lidbeck omvärderar maktförhållandet. När hon citerar (och bygger ut) repliker från biskopen får hon dem att låta som vilken förtvivlad förälder som helst som försöker hjälpa sitt barn att finna ett bra sätt att hantera livet på:

”varför ljuger du Alexander, kan du inte prata med mig Alexander, kan du inte se mig i ögonen Alexander? Kan vi inte umgås istället, måste du hålla på med din Laterna Magica just nu, vi använder faktiskt inte skärmar i den här familjen?” (Agnes Lidbeck, DN, 2018-02-25)

(Haha! "måste du hålla på med din Laterna Magica just nu” Jag klickar ”Älskar” på den.)

Lidbeck går till och med så långt att hon ifrågasätter vem som vinner när biskopen slår barnet. Är det Alexander som egentligen har makten? Som ”vinner” i och med att han vägrar foga sig och den vuxne tappar kontrollen i och med slaget? Lidbeck menar att maktstrukturer är mycket mer komplicerade än bara ”vuxen – barn” eller för den delen ”man – kvinna”, ”rik – fattig”.

Så kan man ju som förälder verkligen uppleva det i alla fall. Barnen tar makten och kontrollen där de kommer åt: sömnen, toabesöket, ätandet… och driva oss vuxna till vansinne och ibland till (usch det är hemskt när det händer) okontrollerat ursinne. Det är så klart aldrig, aldrig okej att slå ett barn (eller någon annan heller för den delen) men det är intressant att fundera på vem som egentligen har makten. Kanske har vi alla den, fast på olika sätt? Eller ingen? Ja, någon har nog alltid makt i alla fall.

Det infinner sig definitivt en känsla av maktlöshet när tonåringen tvärvägrar hjälpa till med hushållsarbetet. (Är det i tonåren "den sista trotsåldern" infinner sig? Man kan ju alltid hoppas men min mans pappa skulle nog säga att den där sena trotsåldern aldrig slutar, inte när det gäller hans son i alla fall.) Mina tonåringar menar att det är de vuxnas roll att göra allt i hemmet. Det är, enligt dem, liksom vårt ”jobb”. Ibland tror jag att de faktiskt tycker så men oftast är jag övertygad om att det där bara är retorik – ett sätt att slingra sig. Det är ett argument som består av en värdering, så svår att bemöta med något annat än en annan värdering: ”Nä, det är det inte”. Jag upplever starkt att de har ett maktövertag i denna diskussion, mycket på grunda av att vi alltid har haft det så här (vi vuxna har gjort allt). Tonåringar är konservativa på denna punkt: Det ska vara som det alltid har varit. De är ju inte lika konservativa när det gäller annat, som till exempel vilka TV-spel de får spela, hur sent de får vara ute på nätterna och när det är läggdags. Då behöver det plötsligt inte vara så som det alltid har varit.

När det kommer till maktfördelningen i våra argumentationer tycker jag ofta att ungarna har mest makt. Trots att mina argument innehåller visdom, klokhet och livserfarenhet så tar tonårssönerna kål på alltihop med härskartekniken ”trots”. De säger bara: ”Nä. Aldrig.” Eller ”Nä, så blir det inte”. Eller varför ens besvära sig med att reagera på innehållet i diskussionen när man bara kan svara: ”MEN VAD VILL DU?” Jag associerar till en intervju med författaren och journalisten Masha Gessen i Skavlan i höstas. Där beskriver hon Putin och Trump som användare av en ”mobbningshärskarteknik” på det sättet att de förnekar vissa händelser eller ageranden de gjort sig skyldiga till, trots att det finns bevis för att dessa har inträffat, de har ägt rum. Lite så, kan man nog säga att tonåringarna använder sin makt. Så står man där sedan som vuxen och säger: ”varför ljuger du Alexander, kan du inte prata med mig Alexander, kan du inte se mig i ögonen Alexander?” Haha… man sätter liksom skrattet i halsen.

 

Jag har flera gånger tyckt att det har varit jobbigt med det maktövertag jag haft som förälder. Att vissa situationer nästan har känts som övergrepp. ”Du måste borsta tänderna!” ”Du måste ta på dig overallen!”  ”Du måste smaka på broccolin!” Alltså, det har ju aldrig funkat att tvinga ungarna till någonting men det har ju funnits tillfällen då det så tydligt är jag, den vuxna, som utövar min makt över barnet. Lite av en lättnad i så fall, att tänka att det inte är självklart att det faktiskt bara är jag som har tillgång till det där maktutövandet. Samtidigt… om de bara gjorde som jag sa… Det vore ju lite lättare då.

Tidsbegreppet – vem tappar inte det?
En sorgens dag, när en av mina söner för flera år sedan slet av korsbandet i slalombacken och först några månader senare fick detta konstaterat hos en specialist. En smärtans dag, värre än själva olycksdagen, när doktorspecialisten (så unga och snygga de där specialistdoktorerna är nu för tiden) sa med den vänligaste och mest förstående röst han kunde frambringa att det skulle bli en operation och sedan skulle det nog inte bli någon fotboll på sex till nio månader. Eller inte på ett halvår i alla fall, försökte han mildra för att göra det onda mindre ont. Men vad hjälpte det? Sex månader eller nio? Ett halvt år!? För min lilla fotbollsälskande kille vars hela identitet var ”jag spelar fotboll och ska bli fotbollsproffs när jag blir stor” var detta: ”sex till nio månader” – en oäääääääändlig tid. En tid som inte ens går att föreställa sig. Han grät. Han grät utanpå och han grät inuti. Det var i stors sett samma sak som att säga ”i evighet” eller ”Du kommer aldrig mer att få spela fotboll.” Vi gick och åt sushi och en liten stund hjälpte det men sedan grät han på insidan igen. Länge.

Som vuxen är det svårt att förstå vilken skillnad det är på barns och vuxnas tidsuppfattning. Då, på den tiden, korsbandstiden, var jag tvungen att berätta detta för mig själv om och om igen: För barn är tiden mycket längre än för oss vuxna. Jag vet inte om jag ändå riktigt fattade.

Jag minns en annan tid, en tidigare tid, en tid i ett liv när mina söner var så små att de gick på förskola. Jag hade haft ett tråkigt bråk på morgonen med en av sönerna och sedan tvingats lämnat dem på förskolan utan att detta blev riktigt utrett. Jag minns absolut inte om vad konflikten handlat om men jag kände mig ledsen på grunda av bråket och tänkte på det många gånger under dagen. Jag bestämde mig också (i ett försök att släppa det hela) att jag skulle prata om det på kvällen och be om ursäkt för de fel jag gjort. Sagt och gjort, när jag senare på dagen hämtade ungarna tog jag upp händelsen och försökte förklara mig, säga förlåt. Sonens reaktion kom direkt: ”Varför pratar du om det NU?” Det hade ju gått så väldigt lång tid sedan det hände. För honom i alla fall.

Jag upplever själv att tiden går mycket snabbare nu. Barndomen finns ju kvar på ett annat sätt i minnet än de senaste tio åren av mitt liv, för vad hände då? Typ ingenting. Inte med mig vilket fall, men massor med ungarna. Ja, jag har ju visserligen haft ett annat perspektiv sedan barnen kom. Jag har ju till stor del släppt tanken på mig själv och nästan bara haft dem för ögonen. Men ändå. Det som händer den första tiden i livet sätter ju sina spår betydligt tydligare än de senaste åren. Jag pratar nu om vardagliga händelser i livet och inte dramatiska, omvälvande sådana – de gör ju självklart tydliga avtryck. Jag antar att jag nu för tiden lever mer enligt mina rutiner och inte går utanför mina komfortzoner allt för ofta. Då upplevs väl tiden som att den går fortare, i alla fall efteråt. Jag har liksom inte gjort något utmanande som skapat sådana där nya kopplingar i hjärnan. Jag har inte direkt lärt mig något nytt och inte heller testat något riktigt utmanande… Visserligen har jag någon gång varit bortrest och när jag tänker tillbaka på resan känns ju den veckan som att den var ”längre” än en vanlig jobbvecka här hemma även om den gick fort just då, när den ägde rum.

I vilket fall som helst så är det här med tid så oerhört ofattbart, fortfarande, trots att jag nyss fyllt 50. Eller för att jag nyss fyllt 50? Va fasiken hände? Jag har ju tänkt så om barnen och sagt det till dem (för) många gånger: ”Tänk, ni som var så små, så små har blivit så stora”. (Ni förstår varför de vill flytta hemifrån nu, va?) Jag ska inte säga det till dem igen men (i smyg till er): Så OFATTBART, att de har blivit så stora! O-B-E-G-R-I-P-L-I-G-T. Och nu jag själv också. Jag som var så ung, så ung, så ung och nu är jag 50 år. Men som jag sagt och skrivit förut: det tar ju cirka 50 års livserfarenhet att förstå att 50 år inte är gammalt. Men moment 22 att försöka förklara det för folk som är yngre. Speciellt svårt, alltså verkligen ohyggligt svårt, att förklara detta för sina tonåringar med tanke på deras skeva tidsuppfattning. Hur galet det än kan låta var det först här om dagen som jag förstod att de faktiskt menar vad de säger när de påstår: ”Du är SÅ gammal!” Jag har hela tiden tänkt att de bara försöker retas eller på sin höjd provocera mig. Men, när jag här om dagen blev påmind om att unga ser på tid på ett helt annat sätt förstod jag: De menar allvar, de tycker att jag är gammal. Och det är också omöjligt att begripa att jag all denna tid inte har fattat att de menat allvar. Jag minns ju att jag själv tyckte 25-åringar var gamla när jag var 20… Kanske handlar allt detta egentligen bara om att jag ska inse att 50 år är gammalt? Att jag glömt bort det på vägen?

Nä. Så kan det ju inte vara. Unga har absolut sämre tidsuppfattning än vuxna. Men min kanske inte heller är den bästa.

Tonåringarna beter sig som folk – hur gör jag nu?
Å va jag kan bli tokig på mina tonåringar. De bara skräpar ner, stökar till det, är otrevliga, brölar runt, vill ha mat hela tiden, lämnar disk, smulor, tomma mjölkförpackningar, klädhögar, är ute sent och sitter framför skärmar resten av tiden, och så vill de flytta hemifrån (MEN GÖR DET DÅ! SÅ BLIR DET MINDRE STÖK HÄR HEMMA! OCH SÅ FÅR DU SE HUR ÄR ATT HA EGET HUSHÅLL OCH VAD MYCKET DIN MAMMA OCH PAPPA GÖR UTAN ATT DU ENS MÄRKER DET!). De anklagar en för att man tjatar jämt och att man skriver åt dem – de är ju de som gör så att jag måste tjata och skrika. Om de gjorde rätt från början vore det inget problem! Det fattar ju minsta barnunge…

Jag tänker ofta tillbaka på en serie jag läste som tonåring (faktiskt). Cecilia Torudds Ensamma mamman. Torudd lyckas ju sätt fingret direkt på det där typiska med föräldraskap och tonåringar. Den bild som återkommer oftast i mitt minne nu för tiden är hur Ensamma Mamman kommer hem och hennes ungar har (igen) lämnat smulor över hela matbordet och Ensamma Mamman får värsta utbrottet. Som jag minns det är det en återkommande händelse i serieboken, mammans smulutbrott.

Jag kanske inte heller är den enda tonårsmamma som börjar gråta när jag ser den där IKEA­-reklamen där en mamma bärandes två kassar med mat kommer hem till lägenheten en vardagkväll och möts av en fruktansvärd röra i köket: tallrikar med spagettirester simmande i någon slags vätska och högar av disk, kastruller travade på varandra. Mamman går bara ut igen. Släpper matpåsarna och går ut på balkongen. Alltså jag börjar grina nästa bara av att skriva om detta. Ibland får man ser fortsättningen av reklamen, tonåringarna har städat och kommer och hämtar henne. Bäää-hääää! Snacka om brölgråt.

Yes, det känns som att leva med tonåringar är som att leva i ständigt stök och ständig oordning. Men samtidigt: plötsligt finns det perioder när (i alla fall en av dem) städar, plockar ordning, dammsuger sitt rum med nitiskt noggrannhet. På frågan om han satt med telefonen och bara lät dammsugaren gå ett tag svara han att han hade upptäckt att han glömt plocka undan under sängen så han var tvungen att göra det innan han kunde dammsuga där. Va? Alltså va? Man blir ju mållös? Bara det att han ens tänkte på att dammsuga under sängen. Där ”syns” det ju inte.

Den andre har en dag gjort skinande rent i köket när jag kommer hem en onsdag.

– Ja, onsdagar är ju min dag att göra ordning i köket.

Säger han som den mest självklara sak i världen. Återigen fattar jag ingenting. Sådan uppdelning har vi ju gjort flera gånger tidigare men det har ju aldrig efterlevts utan tjat och gnat. Vad hände denna gång? Jag går länga vaksam runt och väntar på vad som ska komma. Vad är det han vill ha? Det kommer aldrig. Eller är detta en långsiktig plan?

Vi har också perioder av icke-bråk i familjen. Där ungarna inte skriker åt en att man är helt jävla dum i huvudet och äcklig och allt vad det är. Vi har haft en ganska lång sådan period just nu. En period där vi sitter kring matbordet och skämtar och skrattar ihop. Där jag får för mig att de faktiskt tycker att deras mamma är lite kul ibland och kommer med lite smarta roligheter. Där de faktiskt lyssnar på vad man säger och de sedan berättar att detta gett dem inspiration till ett skolarbete. Det är ju lätt att bli misstänksam nu – vad är det de är ute efter? Men jag väljer att bara njuta.

Samtidigt undrar jag: vad ska jag blogga om nu då? Ska de sluta vara jobbiga? Då får jag ju inget material! Samtidig borde jag ju känna mig själv vid det här laget. Jag hittar ALLTID något att oroa mig över och så länge det finns en oro så finns det innehåll till ett inlägg. Och skulle det vara så att jag inte oroar mig så kommer jag säkerligen börja oroa mig för det. Lite metaoro – det kanske kan fylla en sida eller två.

Idag bestämmer jag mig i alla fall för att bara vara glad över att vi har det fint just nu. Och jag tänker igen på det bästa tips jag fått angående att vara tonårsförälder (från familjemottagningen i Nacka – de är bara bäst!): att hänga med tonåringarna när de vill hänga med dig. Finns där då, när de plötsligt vill berätta något eller vara tillsammans en stund. Var närvarande, lägg själv bort din telefon, läxtjatreflexen och tanken på att diskmaskinen måste plockas ur just nu och lyssna. Konstigt nog inte alltid lika lätt att följa detta tips som det låter. Men när du lyckas är det det bästa.