Så prankad – jäkla tonåring nu han ska få!

En helt vanlig dag på jobbet. Sitter på kontorsstolen. Stirrar in i skärmen. Läser mejl. Läser och skriver svar. Så ringer mobilen. Vem kan det vara så här mitt på dagen? Någon försäljare? Den visar visserligen ett okänt nummer men det markeras som ”Inte skräppost”. Jaha? Bäst att svara. En kvinna presenterar sig som biträdande rektor.

– Jag heter Magdalena och ringer från ditt barn skola.

Det räckte. Katastrofmamman inom mig väcks till liv och tar över.

– VAD HAR HÄNT?

Är någon skadad? Har något av mina barn gjort något? Magdalena pratar vidare. Hon berättar att mitt barn betett sig illa under en längre tid, skrikit och bråkat på lektionerna.

– Men va? När?

Hon nämner i förbifarten ett slagsmål som skett i förra veckan. Va, ett slagsmål? Och de har inte ringt från skolan förrän nu? Och ungen, jag förutsätter att det är mitt äldsta barn eftersom jag känner till hans skola sämre än mitt yngre barns, har inte heller berättat något. Inte visat minsta tecken. Ingen har sagt något!

– Men alltså va?

Säger jag. Mitt barn, börjar jag tänka, vilket av barnen, varför säger människan inte hans namn?

– Kan du ta det här ifrån börja? får jag ur mig.

Kvinnan verkar ju galen. Hon upprepar ordagrant vad hon sa tidigare.

– Jag heter Magdalena och ringer från ditt barn skola.

Det svindlar för mig. Vad är detta för en människa? Jag vet att de fått en ny rektor på mitt äldre barns skola, en kvinna som jag har mycket gott förtroende för, men vem är denna biträdande rektor? Det är som att prata med Saga Norén, i TV-serien Bron. Hon utför bara ”sitt jobb”, säger bara det hon ska säga men lyssnar ju inte. Hon är icke-kontaktbar. Oerhört skrämmande! Och denna person har hand om mitt barn om dagarna? Driver en hel skola? Och det blir värre… Hon fortsätter:

– Vi känner oss tvingade att vidta åtgärder. Ditt barn kommer antagligen inte få vara med på skolfotot, utan kommer att få stå med ryggen vänd mot fotografen. Vi kommer heller inte tillåta skor så ditt barn kommer att få gå barfota i skolans lokaler.

Här borde jag ju fatta men jag är för upprörd, för orolig och börjar bli förbannad. Vad är det här för j-a åtgärder? Det är ju inte lagligt! Jag måste plocka mitt barn ur denna skola. Detta är ju fullkomligt galet! Jag lycka haspla ur mig:

– Är detta ett skämt eller?

Utan att tro att det är det.

Det händer någonting med telefonlinjen. Det svajar och Magdalenas röst hakar på något sätt upp sig. (Inte ens här förstår jag – jag är uppenbarligen oerhört korkad.) Samtalet bryts.

Jag skakar, märker jag. Jag ser på mina händer och de skakar. Jag ser på min arbetskollega som sitter bredvid mig.

– De ringde från skolan… Vad är detta? De ska vidta åtgärder? Jag har pratat med Saga Norén. Alltså, gå barfota i korridorerna – vad är detta för en skola?

Jag undrar nu efteråt hur min arbetskollega upplevde detta. Vem trodde hon var galen: hon som ringde eller jag som gick på alltihop?

Telefonen ringer igen. Äldsta sonens namn visas på displayen. Ringer han för att han är förbannad på skolan? För att de ska tvinga honom att gå barfota?

– Haha! Du är prankad!

Va? Vad menar han? Sedan… En sådan lättnad. Vilken lättnad! Fast händerna vill inte sluta skaka. Hjärtat vill inte sluta slå i 180. Ögonen vill inte sluta stirra vidöppet. Men så lättad. Jag kan inte skälla på sonen. Jag kan inte annat än bara bli så glad att det inte är sant. Han har inte uppfört sig illa, inte varit med i något slagsmål och vi behöver inte plocka bort honom från väldens konstigaste skola. Så lättad och så lurad.

Jag tror aldrig någonsin att jag blivit så lurad. Jag har alltid tänkt att man nog måste vara riktigt gammal och förvirrad för att bli lurad av sådana där telefonlurendrejare. Man hör ju historier på nyheterna om äldre personer som blivit bedragna eller pålurade bindande abonnemang av något slag. Men, man behöver visst inte vara gammal och förvirrad. Eller så har jag helt enkelt kommit in i den åldern. Lätt-prankad-ålder. Kanske räcker det med att det som sägs, det som det ljugs om, ligger nära och i linje med den rädsla man bär på. Så underlättar det ju trovärdigheten i lögnen om den som ringer låter (någorlunda) seriös och mogen. Använder de rätta orden (biträdande rektor, åtgärdsplan). När man väl tror på det hela förefaller det ju som att (i alla fall i mitt exempel) det går att säga ganska supertokiga saker utan att man genomskådar allt.

Så lurad. Jag blir skakis igen när jag tänker på det.

Sonen undrar i telefon efter att han berättat om skämtet, vilket av mina barn jag trodde det var.

– Du så klart, säger jag.

Fast varför trodde jag direkt att det var han? På grund av att jag inte visste vem som var biträdande rektor på hans skola? Jag vill inte att han ska tro att jag misstror honom. Att jag så snabbt tänker att det är han som gjort något. Att jag tror på en historia där han skulle ha uppfört sig så illa och till och med varit med om ett slagsmål. Att jag tror det om honom. Som mor borde jag väl förneka sådana beteenden från mina egna barn helt och hållet. (Ja, det har jag ju skrivit om förut i inlägget Hurra! Nyårsafton är över! .) Jag borde inte tro det värsta.

Jag berättar om pranket för alla jag möter. Bearbetar denna upplevelse, ner i helvetet och sedan upp igen (visst, något överdrivet men ändå) för att fatta vad som hände.

Hemma skämtar jag med sonen att han ska komma ut ur sitt rum så jag får slå honom. Han kommer ut ändå och vi återberättar våra versioner. Det finns en app. En prank-app, typ. En förinspelad röst som säger de där sakerna (där av Saga Norén-känslan). Sonen hade fått lite panik när jag bad ”Magdalena” att ta allt från början men funnit säg och tryckt på första repliken igen. Galet… Hela samtalet mellan mig och Magdalena finns tydligen inspelat i sonens telefon men jag tror inte jag vill lyssna på det.

Jag skriver istället detta blogginlägg. Sonen frågade för övrigt om jag skulle skriva om det i min blogg. Då hade jag inte tänkt på det men nu gör jag visst det ändå. Som en hjälp och en varning till alla er andra tonårsföräldrar – det finns mycket skit där ute i världen: alkohol, droger, våld… Nu finns det även prank-appar. Bara så ni vet. Bara så ni vet… De slår till där du är som svagast – de söker sig till din rädsla och där – pang bom – du är prankad.

Jäkla älskade skitunge.

 
 
 

Pinsam mamma söker nya dansmoves.

Ja, jag minns. Jag minns hur galet pinsamt det var när jag som tonåring tvingades bli åskådare till mamma när hon plötsligt satte igång att dansa. Så där jättefult. Alltså jättejättefult. Jag är än idag osäker på om hon gjorde det på skoj, typ fuldansade, eller om hon tyckte att ”det är så här man dansar disko” (som man sa på den tiden). Jag kommer ihåg den där känslan av ihålighet som infann sig, kanske som ett slags skydd och ett försök att fjärma sig, ställa sig bortanför det som skedde. Typ: Jag är inte här. Det här händer inte.

Jag minns också hur fruktansvärt superpinsamt det var när jag gick i sjuan och vi skulle på något slags föräldramöte där även eleverna skulle delta. Mina föräldrar hade tagit fel på tiden och vi kom en halvtimme för sent och tvingades gå liksom i någon slags parad efter varandra hela familjen (okej min bror var inte med men både mamma och pappa!) längst fram på scenen inför alla för att komma till några platser där vi kunde slå oss ner. Blossande röd i ansiktet och med föräldrar som försökte övertyga mig om att det inte gjorde så mycket att vi kom för sent – Tyst bara! Tyst! – satte jag mig ner på en tom stol längst fram. Så gjorde även mina föräldrar. Tyvärr var stolarna bredvid min lediga. Ingen vill sitt längst fram. Men där satt vi. Bara mamma och pappa nu inte skulle till att lägga sig i diskussionen också. Gode Gud! Gör så att de är tysta! Jag blev inte bönhörd den gången heller.

Ja, det var den tiden. Då var man ung och oförstående. Nu för tiden är ju ungdomarna mycket klokare och förståndigare än vi 60- och 70-talister var när vi var unga. Och så har ju dagens ungdomar inte så pinsamma föräldrar heller. De har ju turen att få coola, smarta och moderna föräldrar. Föräldrar som vet hur man dansar snyggt, sjunger med på ett inspirerande sätt i låtarna på radio (och på Spotify!) och som uttalar sig om riktigt viktiga saker. Ja, och dagens föräldrars skämt är ju riktigt roliga och framför allt up-to-date. Okej, det kanske inte gäller precis alla föräldrar men mina söner har i alla fall sådana. Eller?

När min äldsta son var 14 år hängde han mycket med sin kompis Melker. Det var så konstigt bara att han aldrig tog med honom hem. Min 14-åring var ofta hos Melker och sov över och gjorde allt möjligt. Men Melker kom aldrig hit. Jag undrade ju lite.(Och oroade mig så klart.) Var han väldigt blyg den där Melker? Han kanske inte vågade sova borta? Han kanske inte fick för sina föräldrar. Så en dag sov han plötsligt över. Han verkade varken blyg, rädd eller hårt hållen. En normal kille bara. När Melker gått hem efter övernattningen var sonen så lycklig. På något sätt oerhört lättad.

– Melker tyckte ni var helt ok! Han tyckte ni var helt ok!

Va? Ungen var överlycklig. Då först förstod jag… Vår son hade varit så generad över sina föräldrar att han inte vågat ta hem sin bästa vän. Han hade gömt undan sina föräldrar för att de inte skulle göra bort sig inför hans kompis. Det var inte kompisen som det var fel på, det var… vi – hans mamma och pappa. Alltså, var ungen tvungen att vara så himla lättad? Han svävade nästan på små moln. Visst hade han sagt hemska saker till oss, förklarat hur dåliga föräldrar vi var och att vi var helt dumma i huvudet och att han ville flytta hemifrån och att han hatade oss och att vi var äckliga och säkert fler saker jag inte minns. Men inte trodde jag det var illa: att han tyckte vi var för pinsamma för att visas upp för polare…?

Ibland tycker jag också att jag skymtar en sådan där ihålig blick hos min yngre son (som är 14 idag) när jag ibland shakar loss till någon hipp låt med Zara Larsson eller Bruno Mars. Jag ser hur grabben liksom stelnar till och töms på innehåll. Vadå? Jag har ju bara lite kul? Dansar så som jag alltid dansat. Det är ju inte helt dåligt. Jag frågade honom en gång:

– Du tycker inte att jag är pinsam, väl?

Hans svar kom utan tvekan:

– Jooo.

Jaha, där föll föreställningen om att i alla fall inte jag är en sådan där förälder som man skäms över, för gott.

– Pappa, då? Är det pinsamt när han dansar då?

– Det är ännu värre!

Ha! I alla fall någon slags cred! Eller kanske inte… Där är jag beredd att hålla med.

Nä, jag får släppa tron på att mina barn i alla fall inte skäms över mig. Ibland när jag bara säger saker, till och med när jag enbart skämtar, kan 14-åringen ge mig den där kalla, tomma, ihåliga blicken och säga på djupaste allvar med den djupaste röst en tonåring i målbrottet kan nå ner till.

– Säg. Aldrig. Det. Där. Igen.

Jag kan se hur han föreställer sig att jag säger det där, vad det nu var (jag kan inte ens komma på ett exempel för det kan vara vilket banalt uttalande som helst!) inför andra människor utanför familjen och hur ofattbart fruktansvärt det vore. Likadant med kläder. När jag gick förbi honom i förrgår med yllehalsduk och gröna handledsvärmare (det är ju kallt ute och jag skulle strax gå till jobbet) såg han också chockad ut.

– Vad har du på dig???

– Helt vanliga handledsvärmare.

– Det ser ut som disktrasor.

– Nähä! Det är ju handledsvärmare. Jätteskönt.

Jag såg på honom att han var så tacksam för att jag skulle gå hemifrån en bra stund innan han själv skulle iväg.

Ändå lustigt och underligt att det förefaller hänga ihop med barnets utveckling till vuxen, detta att tonåringen (framför allt 14-åringen?) skäms över sina föräldrar. Som ett steg i att bli självständig. Att separera sig från sina föräldrar som varit ens idoler och förebilder (visst var man det när de var mindre?) genom att nu som tonåring se och tycka att mamma och pappa är bara för pinsamma. Samtidigt visar ju detta pinsamhetsfenomen tydligt på att de inte är separerade ifrån oss eftersom de påverkas så av det vi gör. Att den vuxne fortfarande är som en del av barnet. Annars skulle det ju inte spela någon roll om vi inte var connectade. Har ungdomar alltid varit så här? Var det så på medeltiden? Hur såg det ut under stenåldern? Hur fungerar det i jägare-samlar-samhällena? Jag bara undrar.

Fast under tiden jag undrar svänger jag nog mina lurviga i en riktig fuldans. Jag ska bara väcka sönerna ur deras skönhetssömn först och be om lite tips på coola moves. Undra om jag inte ska ta på mig mina handledsvärmare också. Det är ju lite kallt.

Yeah! Rock it, Baby!

 

 

Extramaterial:

Det är sjukt att det finns så många likheter med vad tonåringar tycker är pinsamt. Här är andra som har skrivit om tonåringar och pinsamheter. Underhållande läsning eftersom man känner igen sig så väl.

Pinsamma föräldrar så gör det.

Pinsamma föräldrar

Kanske bra att känna till vilka tips KP ger ungarna för att hämnas?

Pinsamma föräldrar – så ger du igen.

Var är ni alla andra tonårsföräldrar?

 
Nu har jag bloggat här i snart ett halvår. Jag försöker lära mig hur man gör, hur man når ut och hur man lyckas kommunicera med andra tonårsföräldrar. Det sista verkar vara det svåraste. Jag hittar inga bloggare (föräldrar) som skriver om tonårstider! Jo, något enstaka inlägg då och då. En kul bild på tonåringens speciella logik när det gäller att slänga ett för stort föremål i en normalstor sopbehållare. Ja, just denna bloggare - Monas universum - skriver återkommande och kul om sin tonåring som hon kallar talibanen. Och jo, jag stötte på bloggaren förenade tonårsföräldrar - despair. Alltså läs! Visserligen inte så lång blogg och visserligen från 2006 men vilken igenkänning och nattsvart humor. Bara layouten. Haha! Namnet i små bokstäver på en svart bakgrund med en fullmåne till höger. Vampyrtider, skräck, midnatt. Precis som att ha en tonåring eller två. Konstigt att det är tonåringarna som tittar på såna filmer. Det borde ju vara vi föräldrar som bearbetar våra liv med att se något ännu hemskare. Eller så är likheterna så slående att vi inte står ut att se dessa på film också. Man vill ju inte se en film om sin vardag. Precis som snickare inte sitter och tittar på TV-program om renovering.

Jag tycker ändå att det är underligt att det finns så många – jag menar JÄTTEMÅNGA – alltså OFATTBART många – bloggar om familjer med små barn. Hur går det till? Jag minns inte att jag hade ett ögonblick över till annat än förutom jobbet att hämta och lämna på förskolan, sysselsätta barnen, laga mat till barnen, oroas över barnen, lägga barnen, väcka barnen, klä på barnen, köpa nya overaller till barnen, komma ihåg gummistövlarna, fixa matsäcken till utflykten, gå på föräldramöten, skjutsa till aktiviteter, betala aktivitetens avgift, söka efter tips på hur man lura i ungarna grönsaker, gå på utvecklingssamtal, ta hand om vinterkräksjuka barn, tvätta lakan, fatta hur man ska vara som förälder, hur sätter man gränser?, ta med barnens kompisar hem, städa legobitar, lappa byxben på de nyinköpta byxorna, potträning, BVC…

Hur fasiken hinner man blogga också? Och det verkar som det tillkommer att man ska lägga upp bilder på perfekta hem? Välkammade barn i en vita soffa med en stor glasvas full med vita liljor på ett vitt soffbord. Alltså, bara en vas med blommor på soffbordet? Var är blöjan man råkade lägga ifrån sig? Det påbörjade bamsepuzzlet? Smulorna och apelsinskalen, vällingflaskan, den fläckiga tröjan? Jag vet inte, men så såg det ut hos oss. Kanske inte fem minuter före barnkalaset men för övrig…

Nu däremot… Alltså det är ju mycket oro att vara tonårsförälder, ett gäng sömnlösa nätter av olika anledningar (mejl från skolan om att vissa i klassen röker marijuana, tonåring som för oljud på underliga tider t ex steker pannkakor klockan 00.30, tonåring sagt konstiga saker t ex imorgon ska vi träffa en kille som är skyldig Max pengar, vägran att bära vinterkläder när det är minusgrader ute, lägg till min egen livliga fantasi, ja så typ) men all den tid man förut la på sina barn (utöver oron) den har man ju nu fri tillgång till. Jag kan ju känna att jag behöver vara hemma för att ha kolla… eller jag menar för att finnas här för de små (haha) liven men här hemma kan jag ju blogga hur mycket jag vill. (Jag skulle ju egentligen också kunna skaffa mig ett vitt soffbord, en vas med liljor och ett snyggt soffbord vilket jag håller kliniskt rent – men dit har jag ännu inte nått.) Tiden på morgonen fram till så där klockan 14 på helgdagarna – helt ledigt! Jag skulle ju kunna producera massor med blogginlägg och bilder och extramaterial.

Så var är ni, alla ni andra tonårsföräldrar? För jag vet att det finns rätt många föräldrar till tonåringar! Hur har ni det? Eller, ni kanske har det som i barnbloggarna? Välkammade och acnefria tonåringar med höga betyg sittandes med händerna i knät i vackra vardagsrum? Eller har ni det som förenade tonårsföräldrar despair? Vem vet?