Den Veliga Modern

Du skola icke jämföra dina barn med andras – men ändå… Hur gör ditt barn?
 

Att inte jämföra med andra… hur lätt är det?

Vid mitt första barns dop fick han en Tripp Trapp-stol i dopgåva. Ni vet en sådan där barnstol som småbarn kan sitta i vid matbordet så att de når upp och vilken man sedan kan justera höjden på, så att barnet kan använda stolen under många år. Typ alla småbarnsfamiljer hade sådana då, runt 00-talet. Det kanske man fortfarande har? Jag vet inte längre. I alla fall så vet jag att när stolen var uppackad där på dopfesten, låg det väldigt mycket kartong kvar på golvet. Ett par vänners lite äldre barn blev överförtjusta. De började genast leka och bygga med detta fantastiska material, kartongen alltså. När kalaset var slut och alla gästerna började gå hem, frågade en av flickorna om hon fick ta med sig de stora kartongbitarna. Hon ville bygga vidare hemma. Hennes pappa visade inget tecken på att det var en dålig idé förutom att han skämtsamt viskade:

– Kan vi betala er för att säga nej?

Jag tyckte ju i mitt still sinne att det var alldeles perfekt att bli av med all den där kartongen. Då slapp vi ju pallra upp allt skräp på och under barnvagnen och ta oss iväg till återvinningen. Men jag kunde också se, trots min ringa erfarenhet av äldre barn, hur stökigt och rörigt det skulle bli i mina vänners lägenhet och förstå att förr eller senare skulle istället de tvingas göra sig av med all denna kartong. För att inte tala om hemsläpandet av den. Men jag gissar att då fick väl flickorna bära den. Det var ju de som ville ha den med.

Jag vet inte varför denna händelse stannat i mitt minne. Kanske för att jag anande en annan tid för mitt barn. Han skulle antagligen också bli en sådan som villa bära hem skräp och stöka ner. (Det blev han också.) Han skulle också bli ett sådant där kreativt och aktivt barn som fantiserar och bygger ihop ett helt slott av ett par kartongbitar. Än så länge var det rent och städat hemma hos oss (ja, eller sådär…) men hur skulle det komma att se ut sedan? Än så länge låg ungen rätt still, sov och ammade mest – men senare (det kändes som långt – lååååångt – senare) skulle han bli påhittig och rörlig, tänkte jag.

Det var inte den första gången jag jämförde mitt barn med andras. Antagligen första gången jag jämförde med större barn. Kanske var detta mer ett noterande av hur de var och hur mitt barn skulle bli. Det var lite för stor åldersskillnad för att man skulle få panik och oro sig för att ens barn var onormalt. Som man gjorde när man jämförde med andras bäbisar. Ja, det känner vi ju alla till… Å hennes unge kan redan vända sig från rygg till mage. Hans barn kan sitta redan. Det där barnet gick redan vid tio månader. Värst var det med talet, tycker jag. Alla andras barn pratade långt före mina barn. Mycket också och med långa meningar… Tillslut pratade mina pojkar också. Nu som tonåringar verkar de dock ha regredierat på den punkten… De uttalar inte några längre meningar i alla fall och uttrycker sig mest vokaler och oartikulerade ord … Tonårstiden är kanske den nya småbarnstiden precis som 40 är det nya 30 eller vad man säger. (Eller är det 50 som är det nya 30? Det skulle jag gilla.)

Jämförelser, ständigt en källa till oro, panik och ångest. Fortfarande, tycker jag. Det kanske var tydligare när de var småbarn men det är lätt att hamna där även nu. Föräldern på bussen som berättar att hans barn sökt det där svåra gymnasieprogrammet. Mamman som anförtror mig att hennes dotter är så uppskattad på sitt avancerade helgjobb vilket hon skaffat sig helt själv. Grannen som av en slump kommer in på att hennes son nu spelar i A-laget och har A i alla ämnen. Haha, vilken A-kille! (Hahaha-host-host-hahaha…)

”Inte jämföra!” säger jag till mig själv. ”Jämför inte.” Och så gör jag inte det. Jag låter det vara bara. Jaha. Vissa har så där duktiga barn som man aldrig behöver oro sig för och som det bara flyter på för. Det är så olika det där. De råkade få räkmackebarn. Grattis, säger jag! Jag är så glad att vissa har så lätta, enkla liv där man som förälder inte behöver oroa sig ett smack. [Förtydligande: Om det inte framgick i texten så skrevs alltså detta stycke med ironi.]

Nä, man ska inte jämföra sig. Man SKA INTE jämföra sina barn med andras. Jag andas in och ut. Lugn, lugn! (Det är bara inom mig oroångestpaniken skriker: ”F—n, vad jag ska hem och skälla på dem, tvinga dem göra läxorna bättre, tvinga dem söka det där j-a sommarjobbet de aldrig söker, tvinga bort dem från skärmarna och ut på fotbollsplanen – A-laget! A-laget! A-laget!”)

Det är ju också lite lustigt att man (jag i alla fall) jämför bara med andra barns framgångar, inte med deras motgångar eller problem… Fast det kanske är bra att man inte blir glad och lättad om andra har det sämre…

I ett par andra blogginlägg (21/1-18 och 1/3-18) har jag skrivit om att vara en pinsam förälder. Att det ens tonåring måste känna, då när man står där och är (oftast omedvetet) pinsam eller bara skämtar om att göra något som kan uppfattas som pinsamt (typ allt, men som exempel: ”Tänk om jag skulle ta och dansa här ute på gatan som i en musikalfilm?”) är, eller min teori om vad ens tonåring måste uppleva då är, att de trots sina försök att frigöra sig fortfarande känner sig som en del av sin förälder. Det är som att de själva skulle göra detta fruktansvärt pinsamma. Fast i en äldre upplaga och då blir det ju mer än en 100 % ökning av pinsamhetsgraden. Det är som om vi – föräldern och tonåringen – vore en och samma person. Vi är inte ännu självständiga individer – separerade från varandra. Vi är fortfarande ”samma”.

Lite så funkar det ju också med den där jämförelsen som föräldern (jag) gör mellan mina och andras tonåringar. Som vore de en del av mig själv. Bara för att jag försöker vara världens duktigaste, mest studiemotiverade, klokaste, mest uppskattade, ha flest kompisar, vara aktivast och påhittigast, vara den friskaste och den sorgfriaste, ja och massa andra bra saker: behöver väl inte mitt barn vara det? Mina barn är egna individer som nu själva måste börja ta ansvar för sin framtid och den person som de är, kan och vill vara. Om de inte redan gör det, kanske har de gjort det sedan de föddes. Antagligen, medan jag gått runt och jämfört och nojjat.

Förmodligen ligger det också någonting bra i att jämföra sig med andra. Något evolutionärt, säkert. Att få nya idéer och att utvecklas. Aha! Man kan göra så också, man kan vara på det sättet med. Vi har ju ett behov av att höra hur andra har det, vidga vår värld med nya perspektiv och förut okända möjligheter. Och vi har ju även behov av att berätta om det som händer i våra liv och höra om andra har det på likartat sätt. Den jämförelsen kan ju fungera som en tröst och skapa gemenskap – när vi jämför och upptäcker att vi har det rätt likadant. Och när vi inte har det lika – så skulle jag vilja hoppas på att vi kan skapa en öppenhet för att vi alla är olika.

Det kan jag ju försöka säga till mig själv nästa gång jag jämför mina älskade, stökiga kaostonåringar med andras exemplariska… Vilken jäkla tur att mina ungar inte är så! Världen behöver olikheter!

21 kärlekstecken från din tonåring – lär dig tolka signalerna
Det är inte lika lätt längre att känna eller ens förstå att ens barn älskar en, nu sedan de blev tonåringar. Jag minns när jag första gången var på ett sånt där ANDT-informationsmöte (ANDT står för Alkohol, Narkotika, Doping och Tobak). Det verkar som många skolor kallar föräldrarna till sådana informationskvällar när deras ungar går i åttan. Någon av föredragshållarna där framme sa något i stil med: ”Kom ihåg att ni som föräldrar är de allra viktigaste personerna i er tonårings liv.” Ursäkta men jag började stortjuta – ja, inte så det hördes men jag fick torka mig under ögonen många gånger och gick sedan in på toa för att kolla hur mycket av maskaran som runnit ner. Behövde min tonåring mig? Var det verkligen så?

Jag upplevde det inte alls på det sättet. Det var ju så annorlunda nu jämfört med förr, då när de kom springande emot en och kastade sig om halsen på en, när man hämtade på förskolan. Förut gick det att fatta att man var viktig för dem. Barnen visade sin kärlek och den var så översvallande stor. Nu visar de ingenting, eller i alla fall så lite som möjligt och den sista känslan de visar, i alla fall för mig, är kärlek. Ändå, det som ANDT-föreläsaren sa i skolaulan, det är sant. Vi är de viktigaste personerna i våra ungars liv, de älskar oss. Till alla er som betvivlar detta skriver jag det en gång till: ERA TONÅRINGAR BEÖVER ER. Och tro det eller ej: DE ÄLSKAR ER.

Det är inte helt lätt att komma ihåg det, bara, när de skriker att de hatar en och att de vill flytta och att alla kompisar (ja, typ alla tonåringar i hela världen) har bättre föräldrar än de. Hur ska man då kunna tänka att ”jo men visst, han älskar mig och jag betyder allt för min tonåring”. Inte lätt. Inte heller i tonårsfamiljevardagen är det lätt att förstå att de ändå hyser varma känslor för sina föräldrar.
Här kommer hjälpen. En lista på kärlekstecken. Signalerna finns där, det gäller bara att upptäcka dem!

 

·         De ropar hallå för att kolla om du finns där när de kommer hem på kvällen.

·         De ringer och frågar när du kommer hem. (Obs, kan också innebära att de håller på med något förbjudet och undrar hur mycket tid de har kvar.)

·         De slår till dig på axeln och skriker i ditt öra: ”Hur är läget, morsan?” när de går förbi dig.

·         De slår till dig på axeln och skriker i ditt öra: ”Hur är läget, morsan?” även när de har kompisar hemma. (Extra pluspoäng för den kärleksförklaringen.)

·         De svarar (faktiskt) när du pratar med dem genom den stängda dörren.

·         De kommer plötsligt ut ur sitt rum och pratar med dig.

·         De tittar på dig vid matbordet, ibland med en lite varmare blick. (Obs, detta kan kräva viss träning för att hinna uppfatta.)

·         De skämtar ironiskt om dig och din närvaro, t ex: ”Ser jag ut som att jag blir glad när du kommer hem?” (Tips: Vänd alltid ironiska kommentarer till en positiv tolklning och till din fördel.)

·         De råkar le åt ditt skämt, även om de är snabba med att skyla över ryckningen i överläppen med ett: ”Det där var awkward.”

·         De går oväntat med på ditt förslag troligen med ett trumpet: ”Uhm” men ändå.

·         Hälsar på dig om ni råkas vid busshållplatsen.

·         De accepterar dig på Snapchat. (Dock antagligen under en kortare tid, tyvärr…)

·         De svara ”Jag hatar dig” i normal samtalston när du säger att du älskar dem.

·         De studsar förbi dig på väg till kylskåpet och gör något slags tecken med fingrarna, eventuellt med ett ackompanjerande ljud eller läte som t ex: ”Öah-ha” eller ”Walla”

·         Hänger med dig i köket och berättar ingående och utförligt om sin träning, sina framtidsplaner när det gäller motorfordon och vilket Tv-spel de vill köpa (eller som de vill att du ska köpa).

·         Ger dig plötsligt en kram och tackar för hjälpen när du äntligen lyckats betala de där (f-bannande, j-a, h-vetiska) Fifa-Pointsen trots 100 tekniska problem och lika många irritationseksem och aggressionsutslag.

·         Du märker oväntat (kanske efter flera dagar eller till om med veckor) att de faktiskt lyssnat på vad du sa och citerar dig (kanske inte helt ordagrant men ändå). (Obs, det du säger kan även citeras i syfta att användas mot dig…)

·         De sätter sig bredvid dig i soffan en stund. (Obs kan hänga ihop med att kompisarna på Skype och Snapchat har fått skärm- och spelförbud, men det är ändå inte att förakta, de kunde ha valt att stanna kvar på rummet ändå.)

·         Sitter bredvid dig i soffan och lutar plötsligt huvudet mot din axel. (Obs! Sitt still! Tänk ”naturfotograf”, typ Mattias Klum.)

·         De kommer plötsligt fram till dig med datorn i famnen och vill visa ett YouTube-klipp (alltså dela med dig IRL!).

·         Tittar in i ditt sovrum och säger: ”God natt”

Tecknen på kärlek finns där. Ett sista tips om du just nu inte kan se något kärlekstecken alls: övertolka allt, jag menar ALLT, till det positiva.

 

 

 

 

Extra material:

Den stängda dörren (blogginlägg i februari 2018)

Mattias Klum

Walla

Fifa-Points

Snapchat

IRL

 

 

Morgonstund – en föränderlig tid
 

Morgon, en helt vanlig söndag. Lugnt och fridfullt. Tystnaden bryts bara då och då av ett pysande från kaffebryggaren eller prasslet från en tidningssida som vänds.

Så här var det ju inte förr, när barnen var små. Då var det tvärtom. Speciellt den tiden innan det gick att placera dem framför TV:n för att man själv skulle få sova en liten stund till.

Jag minns speciellt ett tillfälle när min förstfödde var ett halvår gammal ungefär och han ville absolut vara upp och bli buren fast klockan bara var fem på morgonen. Jag stod framför det stora fönstret med den lilla (men rätt tunga) bäbisen i famnen och såg rakt in i lägenheten mittemot. I det nybyggda bostadsområdet var det insyn som rådde tills den boende själv satte upp någon slags skydd i form av gardin, schallusie eller likande. Det var inte många som hunnit göra det ännu, så jag kunde med tydlighet och skärpa ser tre unga tjejer sitta och efterfesta vid ett köksbord. De såg inte mig, de hade fullt upp med att prata och skratta och vara så där efterfesttrötta utan minsta tanke på att gå och lägga sig. De såg inte mig (på något sätt typiskt) – en sådan människa som i alla fall någon av dem säkert skulle komma att vara om några år – en person som nödgas upp ur sängen i arla morgonstund, de såg inte mig men jag såg dem. När jag var dem, såg jag aldrig den där kvinnan som tvingades upp på småtimmarna. När jag själv satt och drack slattarna ur vinflaskorna och slickade på fingret för att kunna få upp det sista saltet i chipsskålen, existerade hon inte i mitt medvetande. Hon fanns inte i mitt sinne när jag hade fullt upp med mig själv och av att hänga med min kompisar. Men senare, när jag stod där med mitt barn på armen och påsar under ögonen, såg jag dem. Jag såg dem och jag såg tiden som blivit en annan och jag såg mitt liv och förstod att så här skulle det vara nu. Det var bara att glömma det där med sovmorgon. Och efterfest också för den delen. Från och med nu var livet så här.

Så hände något igen. Ungar blev tonåringar. Ungar sover länge – jag menar LÄNGE – varje ledig morgon. Ungar erbjuder föräldrar fri tid. Morgonstund har guld i mund. Frid och lugn och kaffe och tidning och ett stilla samtal med maken och tid till eftertanke och tid att planera dagen och… Ja, tid helt enkelt. Egentid. Det som jag, när jag stod i fönstret och iakttog efterfesten, aldrig mer trodde mig få igen. Nu har jag till och med både sovmorgon och egentid. På det sättet kan man ju se tonårstiden och tonåringarnas enorma behöv av att sova som en gudagåva, eller lite som en avkastning – all morgontid vi som föräldrar har investerat i våra barn få vi nu tillbaka.

Man skulle också kunna se det som payback time. Jag skulle ju kunna gå upp och väcka dem, fast klockan bara är 10…