Mors dag är här! Låt oss fira i dagarna tre!

Haha! Jag blev på galet glatt humör i morse när jag såg den senaste uppdateringen från den underbara illustratören swedish_mama_humor på Instagram. Hennes bild av sig själv (en mamma) sittandes majestätiskt på en tron med bildtexten ”Jag har lärt mina barn att i vår familj firar vi Morsafton, Morsdag och Annandagmors”. Haha! Det är klart vi ska uppgradera mors dag-firandet. Jag skrev ju om morsdag i förra blogginlägget också, men då fattade jag inte att det  så klart är åt detta håll vi skall vandra. Mors dag bör ju firas i dagarna tre.

När mors dag infördes i Sverige 1919 (samma år som kvinnorna fick rösträtt!) stod Sverige inför välfärdssamhällets framväxt. På Nordiska Museets hemsida kan man läsa att detta (införandet av mors dag) hänger samman dels med den nationalromantiska synen på kvinnan från 1800-talet där hon likt en ikon placerades på en piedestal för att dyrkas och dels med 1900-talets begynnande önskan om att stärka kärnfamiljen. Det sistnämnda tycker jag inte spelar så stor roll, att vara mamma behöver ju inte alls hänga ihop med en kärnfamilj. Jag är ju mamma både med och utan en sådan. Jag vill heller inte påstå att jag propsar på att bli sedd som ett gudalikt helgon men lite vördnad och tillbedjan (från mina tonårsbarn då alltså) skulle mycket väl kunna vara på sin plats, i alla fall då och då, eller ja – gärna regelbundet och ofta.

Det där med välfärdssamhället är ju intressant också. Nu har vi ju råd med att ge varandra (och specifikt våra mammor då) presenter. Jag vet flera saker som skulle göra en mamma glad en dag som denna: Ett presentkort till ett mysigt spa, en ny Iphone, ett Netflix-abonnemang, kläder, ett MC-körkort, en weekendresa kanske? Om inte mina ungar har fantasi att själva komma på något bra – så hjälper jag mer än gärna till med det lilla bestyret. Fast, ja, jag vet. De har ju inte den ekonomin. (Men de är bra på att tro att JAG har råd med sånt till dem!)

Allvarligt talat, skulle jag bli riktigt, riktigt glad om de gav mig av sin tid. Jag kan köpa ingredienserna till kvällens middag så får mina tonårskillar ta av sin tid och laga den. Det skulle kunna göra mig helt gråtfärdig. (Fast kanske inte om det blir pasta och köpeköttbullar utan grönsaker… inte ens på en spegel av ketchup…)

Eller om de ville gå en långpromenad med mig. Vilken grej det vore! Då skulle vi ju kunna p-r-a-t-a med varandra. Hjärta på den. Mina söner vet inte vilka fantastiska gratispresenter de bär inom sig. Det behövs inte ens en promenad förresten. Det räcker med lite prat. Ett tal! Om de skulle hålla ett litet tal. Oh my Good! Det vore bara för mycket. Ett tal till sin mamma, det skulle de säkert kunna hitta på nätet bara. De behöver inte ens hitta på texten själva (fast de måste nog låtsas att de gjort det förstås – annars blir det ju värdelöst). Ja, vi ska inte skena iväg här. Men lite prat. De skulle kunna skriva ett eget presentkort. ”Presentkort. Detta presentkort är värderat till 15 minuter kommunikation med din son. Inlöses innan han flyttar hemifrån. Gäller ej helger eller dag före helg.” Yes. Skulle kanske kännas lite underligt att lösa in checken. Hur gör man? Sätter man sig ner i soffan och bara… pratar? Då måste han svara på mina frågor: ”Hur var det i skolan? Vad fick ni för mat? Vilka läxor har du?” Och ja! Jag skulle ju så klart passa på att fråga om sådant jag verkligen undrar: ”Drack du alkohol på den där festen du var på? Har du legat med den där tjejen som var här?” Jag hoppas det står med i presentkortet att de måste tala sanning. Eller, vill jag verkligen veta? Jag får funder på det där.

Nä, de lär väl inte komma med några sådana där kvalitetstidspresenter heller. Det skulle kosta dem ännu mer än att bara köpa en ny Iphone. Jag får väl fortsätta att försöka stjäla lite tid från dem, så där som jag redan gör, när jag står och passar på dem vid spisen när de kommer för att laga sin tallrik med kvällsnudlar.

Jag skulle heller inte vilja ha någon sådan där mugg som det står ”Världens bästa mamma” på. Om de köper en sådan, då vet man att det verkligen gått utför. Sådana köper man väl bara för att döva sitt dåliga samvete? Fast det förstås. En liten present på mors dag. Det känns ju ändå som att de tänker på en då. Och en mugg med texten ”Världens bästa mamma”… Det skulle ju kännas, om än bara för en liten, liten stund, som att de  faktiskt tyckte det.

Ja, i alla fall: jag kan ju, som sagt, alltid fortsätta stjäla tid av dem när de passera köket under sin resa in i vuxenlivet och vara, när de sedan är vuxna: ett dåligt samvete för att de glömde ringa på mors dag. Nej, nej – jag skojade bara! Det kommer de så klart aldrig att glömma! Och dessutom: Då, i den framtiden, firar vi ju både Morsafton, Morsdag och Annandagmors. Så då ringer de antagligen tre dagar på raken.

 

 

När kommer den tiden då man åter igen förstår att uppskatta sina föräldrar?

 
Med risk för att bli tjatig, men jag var ju på Eva Dahlgren konserten för ett tag sedan. (Helt fantastiskt.) Då befann sig även hennes föräldrar i publiken. Hon lyfte dem, hyllade dem, sa fina saker om dem och till dem, berättade anekdoter från sin barndom och hon sjöng en av sina sånger framför allt till dem. Fint! Och det inger ju hop! En dag, kommer kanske mina (idag) tonåringar göra samma sak. En vacker dag kanske de förstår sina föräldrars genialitet och bestämmer sig för att, liksom, visa sin uppskattning. Eva Dahlgren gjorde ju i alla fall detta. Men vad vet jag? Hon kanske alltid har visat sin kärlek till dem? Inget som har kommit med ålder? Och om det är så, att det kommer med åldern, måste jag i så fall vänta tills mina barn är… (Hur gammal är Eva Dahlgren? En snabb googleing:) … 58 år? Ja, va fasiken. Det kan det vara värt. Knappt 41 år kvar tills första ungen når den åldern. Det innebär att jag är 91 då. Ja, med goda matvanor, regelbunden träning och det där senaste att man ska upp från kontorsstolen och röra lite på sig en gång i halvtimmen så kanske det går. Medellivslängden blir ju längre och längre.

Kanske måste man inte vänta så länge? Jag köpte just Linda Skugges bok Flygfärdig. Den handlar om när ens ungar blir stora och förbereder sig på att flytta hemifrån och hur man som förälder blir helt ointressant för dem. Boken är dedicerad till Linda Skugges egna föräldrar. Den handlar också om Skugges egen barndom. Så se där: en del människor förstår att uppskatta sina föräldrar tidigare än vid 58.

Så, det verkar vara lite olika det där. Hur gör jag själv? Det är lätt att se den uppskattning man inte längre får från sina barn men inte lika lätt att se den uppskattning man inte ger till sina egna föräldrar. Att komma ihåg och att tänka: ”Ah! Det är mors dag på söndag. Hur ska jag uppvakta min älskade mamma?” och inte: ”Ah! Det är mors dag på söndag – undra vad ungarna tänker hitta på för överraskning till mig?” Det sista resulterar dessutom enbart i besvikelse eftersom mina söner alltid glömmer mors dag trots att jag påminner dem flera dagar i förväg. Och ger förslag och tips på alla möjliga presenter och överraskningar.

Tyvärr måsta jag nog erkänna att jag inte kommit lika långt som Linda Skugge och Eva Dahlgren ännu. Det kan vara rätt svårt att våga visa sin uppskattning, sin kärlek. Jag hoppas på att mina föräldrar ska förstå att jag gillar dem för att jag träffar dem ibland. Att de ska ”känna” att jag tycker om dem för att vi skrattar och har kul ihop. Det skulle faktiskt vara lättare att dedicera en bok eller en sång till dem än att faktiskt bara säga: ”Jag älskar er”. Hemska upptäckt. Varför är det så? Lättare att säga jag älskar dig lite så där på distans… på håll… Eller på engelska? ”I love you guys”. Det vore inte helt svårt att slänga iväg en sådan replik innan man slinker iväg hem efter en söndagsmiddag.

Varför känns det svårt att säga ”jag älskar dig” till sina föräldrar? Det kanske är meningen att man ska fortsätta hålla lite distans, vara vuxen, vara sin egen person nu. Konstigt även med tanke på hur det har gått inflation i hjärtemojis. För ett par år sedan råkade jag (JA JAG RÅKADE!) se ett sms som kom till en av mina söner. Från en tjej (eller ett flicknamn i alla fall) och det följdes av några stycken hjärtan. Jag blev så paff och också övertygad om att han hade en flickvän. Jag berättade detta uppspelts och stolt för en arbetskamrat som snabbt tog mig ur min villfarelse. ”Så där skriver de ju till varandra, ungdomarna. Massor av hjärtan, hela tiden.” Jaha… Jag trodde inte riktigt på min kollega då, men nu gör jag det. Nu är jag inne i samma emojiträsk. Hjärtan hit och hjärtan dit. Jag blir i och för sig lite generad fortfarande när jag råkar skicka en sådan där hjärtemoji som när man öppnar den i Messenger ger massor av bubblande hjärtan som sprids över hela skärmen, men annars använder jag dem friskt och rätt oreflekterat. Ett sådant hjärta betyder ju inte samma sak som att jag skulle säga ”Jag älskar dig” till någon.

Ungarna har börjat säga ”Bästa”. T ex:

Jag: – Jag satte din tandborste på laddning

Sonen: – Bästa

Första gången jag hörde det blev jag väldigt glad. Det lät ju som värdens komplimang. Jag var bäst! Nu har jag förstått att de använder det ungefär som ”Tack”. Alltså:

Jag: – Jag satte din tandborste på laddning

Sonen: – Tack

Inte riktigt samma sak. Inflation där också. Orden och emojisarna betyder inte lika mycket längre. Men med ett ”Jag älskar dig” menar man fortfarande något. Och det är väl därför det är svårt att säga det. För att det faktiskt betyder något.

 

PS Jag hoppas ingen blir för deprimerad av denna läsning och tanken på att inte få någon kärleksförklaring från sin tonåring förrän om så där 40 år. Läs i så fall mitt blogginlägg 21 kärlekstecken från din tonåring – lär dig tolka signalerna

Presenternas uppgång och fall - förväntan, besvikelse och "tack så mycket".

Förra söndagen var jag på en konsert med Eva Dahlgren. Helt fantastik. Och hennes mellansnack! Åh! Jag skulle vilja ha henne hemma i köket och bara lyssna och lyssna. Så klok och rolig. Det borde åtminstone vara en rättighet att ständigt ha henne i hörlurarna i en podcast eller så.

Dahlgren hade sina föräldrar i publiken och pratade till dem och om dem och sjung en låt speciellt till dem. Hon sa också att hon ofta fick hör att hon var klok. ”Du är så klok, Eva.” brukade folk säga. Hon förklarade att det bland annat kom från hennes barndom och hennes föräldrars påverkan. Bland annat berättade hon om en jul då hennes föräldrar som vanligt lagt ut julklapparna under granen dagen för julafton, för att Eva och hennes bror skulle bli så där extra frestade. Denna jul, då Eva trodde att hon var så där 9 år, hade det leget ett jättestort, rödskimrande paket under granen. Både Eva och hennes bror förstod att detta paket var året julklapp. Och paketet var till Evas bror vilket gjorde honom lycklig men Eva missbelåten, vilket i sin tur gjorde så brodern blev ännu gladare. (Allt enligt Eva Dahlgren.) På julaftonskvällen öppnades alla paket men inget betydde något, hockeyspel och annat, inget spelade någon roll för båda barnen visste att det var det stora, röda paketet som var det. Så äntligen fick brorsan kasta sig över det största och det vackraste paket som någonsin klätt julgransmattan, och fram ur rödglittrande julklappspapper framträder… en ryakudde i form av en igelkott. Det man, enligt Eva Dahlgren, kan lära av denna historia är att den bittraste avundsjuka kan på några få sekunder förvandlas till den ljuvaste triumf.

Ja, det var ju härligt att höra. Då gör det ju inte så mycket om man går runt och känner sig lite avundsjuk – vi vet alla att det kan vara så att man går runt och är avundsjuk på en ryakudde.

Samtidigt kom ett minne över mig. En jul när ungarna var små och det under julgranen låg ett riktigt stort paket till ett av barnen. Av någon anledning sparades även detta paket till sist. Jag antar att det kändes rätt då att öppna det största sist – vet nu i efterhand inte varför… Så när yngsta ungen öppnar sin sista julklapp, den julens största (och antagligen mest spännande) julklapp, uppenbarar sig en omonterad kontorsstol från Ikea… Han blev så arg, den stackars pojken. Han godtog aldrig den stolen – trots att han behövde en stol till sitt rum – utan vi fick senare lämnat tillbaka den.

Ja, man kan ju undra hur korkad man kan vara som förälder. Det är ju solklart nu efteråt att ens unge inte önskar sig en stol mest av allt i hela världen även om paketet är stort och härligt. En kompis som var med på konserten sa efteråt att det borde vara lag på att slå in tråkiga presenter i tråkigt omslagspapper. Det vore antagligen bra eftersom vissa föräldrar gör detta misstag trots att de borde ha kommit ihåg hur det vara att få presenter de inte ville ha… och dessutom med en förhoppning om att detta är något helt fantastiskt.

Kan hända är detta ett övergående problem. Nu för tiden är det ju istället helt omöjligt att komma på vad man ska ge sin tonåringar i present. Eller omöjligt och omöjligt men allt de önskar sig är så jäkla dyrt eller något man inte förstår sig på. Som i julas… högt upp på önskelistan från den tonåring som fyllt moppe tidigare det året, stod ”ett avgasrör”. Jag försökte leja ut det på sonens morbror som undrade vad han skulle ge sin systerson. ”Du kan väl köpa ett avgasrör?” sa jag. Han sa nog bara ”Va?” och dök upp med det numer sedvanliga tunna kuvertet med en present som inte på något sätt är överraskande men i och för sig alltid uppskattad. Uppskattad på ett sånt där artigt ”Tack så mycket”-sätt. Inte någon vild lyckodans och ett gäng glädjehurraskrik nu längre… De kastar sig inte över Snapchat för att skicka bild på bild på bild av den presenten precis.

Det är där en själv harvar runt nu för tiden. I pengaträsket. Varje jul och varje födelsedag: ”Hur mycket ska vi ge honom?” Och: ”Hur mycket gav vi hans bror när han fyllde år?” (Det ska ju vara rättvist fortfarande.) Så tråkigt. Hur man än slår in sedlarna, hur glittrande och stora paketen än är, blir pengar aldrig någon överraskning. Dessutom vill de ju helst ha pengarna direkt på kortet. Jularna och födelsedagar har förvandlats till en enda penningtransaktion.

Nä, det kanske är dags att ta tillbaka ägandet av presenterna. Visa vem som har makten. (Vem som äger pengarna.) Man kanske skulle köpa en stor, härlig ryakudde och slå in i det vackraste av julklappspapper. Varför inte? Enligt Eva Dahlgren danar ju sådan händelser i livet människan att blir en mycket klok person. Jag skulle kunna leva med det, att mina barn blev kloka människor.

Då återstår bara frågan, var köper man ryakuddar nu för tiden?