Förbaskade maskulinitet

När pojkarna var yngre gjorde det inte så mycket att jag var ”ensam tjej” i familjen. Det var ingenting jag tänkte på. Sönerna var ju mina barn bara. Barn och inte framför allt pojkar. Men så småningom slutade de med att titta på glitterskor i skoaffären och vill ha Spiderman-tröjor och Batman-bilar. Det var ju också väldigt gulligt när äldsta barnet stående nådde upp med sin lilla, lilla snopp över toalettkanten och kunde konstatera att: ”Ja tor pojke nu”. Det där pojkiga smög sig på mer och mer. Jag vill ju se mig själv som en moderna, genusinsatt kvinna som försökte ge alternativ till den stereotypa ”pojkförebilden” genom att erbjuda till exempel dockor och rollekar, men jag har säkert själv också påverkat dem åt ”killhållet” och fört in dem i de samhällsstrukturer vi lever i.

Nu när killarna är tonåringar är det väldigt uppenbart hur de söker sin identitet och vetskapen om att de är killar leder dem till maskuliniteten. Vem är jag? Jag är kille. Hur är en sådan? De testar att hälsa genom att slå varandra med knytnäven på axeln, brösta upp sig, brölar när de pratar, intresserar sig för biceps, triceps och sixpack, gör tvärsäkra uttalanden, talar med kommandon. De undviker att läsa och spelar desto mer TV-spel. De ser alla delar av Fast and Furious och om och om igen där de matas med bilder på breda, gigantiska män med basröster som är osårbara (alternativt bär sin sorg i ensamhet) och som kör livsfarligt snabbt i coola och svindyra bilar. De har redan börjat uppfatta feminism som något hotfull och något som vill minska den makt som det automatiskt ligger i att vara kille.  Och det som tjejer är blir motsatsen till det som de som killar ska vara. Och i vår familj är motsatsen till den där manligheten de ska gestalta – det är jag: mamman, tjejen, kvinnan.

Jag vet inte om jag riktigt såg när denna maskulinitet trängde sig in i vårt hem. Den smög sig på, plötsligt var den bara här. Jag försökte strida mot det, försöker fortfarande om och om igen. Hopplöst när jag inte ha något som helst mandat – i dessa fall ser de mig inte som en trovärdig källa. Jag symboliserar ju det som de inte ska vara. De ska bli vuxna och de vet att de ska bli män. Är det så att i deras värld kan inte en tjej förstå hur det är att vara kille? Hur ska jag som kvinna, som i deras ögon är motsatsen till en man, bli tagen på allvar? Som när jag sa att det är viktigt att få tillåtelse att känna många olika typer av känslor – inte bara ilska eller glädje – och att det vore väl fint om även killar kunde prata med sina kompisar om exempelvis sin sårbarhet. De svarade mig att så går det inte till. De frågade varför jag ens pratar om det där. De gick nästan sura från matbordet och tycker att jag förstört stämningen. Tog de det som personlig kritik? Trodde de att jag inte tycker att de duger som de är? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag hoppas att sönerna på något magiskt sätt ska komma över det där. Att de ska få vara som de är och att det även innefattar feminina beteenden. Jag hoppas att detta att vara man respektive kvinna upphör att vara motsatser och motpoler. Jag hoppas att mina barn snart ger sig själva mer svängrum än den där förjäkligt trånga manskostymen de försöker tränga in sig i. Livet är större än så. Mycket, mycket större.

Sämsta fotbollsmorsa

 

För mig är helg med barn är lika med fotbollsmatch. Minst en. Minst en match per barn och per helg. Jag älskar att de spelar. När de var små var de så söta i sina fotbollsmunderingar: knästrumpor, snörskor, tröjor med en siffra eller två. Mitt äldre barn hade periodvis ett hårband för att hålla bort luggen. Söta så man kunde äta upp dem. På den tiden stod vi föräldrar och småpratade, småsyskonen lekte i sluttningen, alla smålog när hela fotbollsgänget sprang på samma boll utom målvakten som satt och byggde torn av gruset och det var alltid lite småsoligt.

Nu är det liksom på ett annat sätt. Det är som en riktig fotbollsmatch, så som på TV, med offside och gula och röda kort. Glidtacklingar och passningar och vissa som går på mål utan att passa och motståndare som alltid är mycket större (De kan väl inte vara samma årskull???). Det är vänsteryttrar och högerbackar och konstgräs. Inte en enda unge som kan bygga torn av konstgräs. Värst är ändå offside. Jag hänger aldrig med. Jag bara anar när det plötsligt blir avblåst att: ”Aha! Det var nog offside!” Fast då händer det att andra föräldrar muttrar eller skriker att det inte var det. Jag begriper inget och jag vet att det beror (mest) på att jag är så ointresserad av sporten. Jag vill så gärna, för ungarnas skulle vara uppmärksam. Tänk att få ge sin son riktigt fint och specifikt beröm efter matchen så som: ”Passningen där innan assisten och dragningen av den där stora spelaren, 5:an, den var ju så snygg. Framfotsfinten med översteget och korslägget. Helt otroligt bra!” Istället blir det något mummel som ”Va bra du är.” ”Vad du springer snabbt.” Och ett halvdant försök att krama om. ”Vad du kämpar!”

Min blick glider så lätt bort. Jag anstränger mig till max, tänker att nu ska jag titta på spelet. Där är bollen. Följ nu den med ögonen. Nu är min pojke ute på plan. Där är han. Där är bollen. Så ja, titta bara nu. Oj, den är på väg mot andra planhalvan, ja, va bra! Så får jag syn på något annat och det är kört. En förälder kommer lite sent till matchen, håller en bilnyckel i handen och en fleecetröja över armen. Bra gjort att ta med en fleece, är den till honom själv eller till en av spelarna? Han är lite tunnhårig, ser äldre ut, fick han barn sent? Eller är detta hans andra kull? Han kanske är morfar? Jag är uppenbarligen borta från spelet. Just det. Titta tillbaka: var är bollen? Blev det mål förut? Jag vågar absolut inte fråga. Skit, jag är redan efter. Hur ska jag få reda på hur vad det står? Hoppas att morfarn frågar någon. Någon, bara inte mig…! Ja, han går fram till en grupp med föräldrar. Han verkar känna dem. De säger att det står 0 – 0 men att det var nära. Målvakten har visst gjort en snygg räddning. Vilken målvakt? Vår eller? Är de föräldrarna på motståndarsidan? Står jag på fel plats?

Nu, nu har i alla fall min unge bollen. Åh! Vad han springer! Han kämpar! Han ger sig inte! Och passar till andra. Fina, fina! Han springer på andra sidan av planen. Bortanför planen finns det ett skogsparti. Är det någon som joggar där borta? Går det ett motionsspår där? Va skönt att springa en sådan här dag…

Matchen är över och vi åker hem. Barnet är tyst. Sitter bredvid mig när vi kör ut ur villaområdet.

– Hade du roligt? (Hjälp va fjantigt sagt!)

– Mm.

– Du kämpar ju verkligen.

(Inget svar.)

– Du är verkligen duktig. (Å nej, inte använda ordet ”duktig”!)

(Inget svar. Så klart.)

Det finns bara en strategi kvar. Byta samtalsämne.

– Är du hungrig? Ska vi stanna till på McDonald´s?

– Mm.

 

Jag är värdelös som fotbollsmorsa men jag är faktiskt riktigt bra på att trycka in min matorder på den där nya, stora skärmen. Jag vet till och med hur man beställer en hamburgare utan ost. Jag är dock osäker på om det räcker som kompensation. 

 

 

Tonårstider - Första blogginlägget

Tonårstider

För 16 år sedan blev jag mamma. Två år senare fick jag en pojke till. Va söta de var. På bild och när de sov. Jag minns småbarnsåren som jäkligt stressiga. Jag minns hur alla sa till en att passa på att njuta av denna tid, den var snart över. (Det var den, men hur skulle man hinna njuta?) Jag fick också höra att ”små barn små bekymmer” – jag upplevde inte alls de där bekymren som små även om jag har nog fått fler grå hårstrån av att vara tonårsmamma.

På väg till jobbet (efter att hemma först försökt skaka liv i de där finniga ungdomarna) går jag förbi både en förskola och en grundskola och kikar på de små barnen – de är ju för gulliga där de står och tittar på grävskopan och sedan på en liten, liten papperslapp som glittrar och därefter vill de absolut upp och gå på bänken som står där mitt i gångbanan; den måste ju vara gjord för att gå på, balansera på, hoppa nerifrån, hoppa nerifrån flera gånger. Jag tittar också på barnens föräldrar och tycker de är så söta. Va fint de pratar med sina barn. Hur de beskriver att det kan vara bra att skriva upp på en lapp för att komma ihåg vad man ska köpa för mat. Och barnet lyssnar och tittar med stora ögon. Kärlek strömmar mellan föräldern och barnet och barnet vet att mamma är klokast och bäst och vackrast i hela världen. Även om barnet kanske inte formulerar detta i ord ännu så känner barnet i hela sin kropp att detta är sant och så kommer det alltid att vara.

Det är fint att se barns kärlek till sina föräldrar när man som tonårsmamma går där på trottoaren och just fått höra att man är äcklig och scary. Äsch! Inte så farligt. Skällsord bara. Han knarkar ju inte i alla fall. Tror jag. I alla fall inte båda ungarna. Tror jag. Jag pendlar mellan att vara supernaiv och överaktivt misstänksam, antagligen mer lättlurad än knivskapt genomskådande. (Luktar man verkligen alkohol om man suttit bredvid någon annan som druckit?)

Livet var absolut inte lättare när de var mindre men det rörde sig liksom kring andra typer av frågor.