Mors dag är här! Låt oss fira i dagarna tre!

Haha! Jag blev på galet glatt humör i morse när jag såg den senaste uppdateringen från den underbara illustratören swedish_mama_humor på Instagram. Hennes bild av sig själv (en mamma) sittandes majestätiskt på en tron med bildtexten ”Jag har lärt mina barn att i vår familj firar vi Morsafton, Morsdag och Annandagmors”. Haha! Det är klart vi ska uppgradera mors dag-firandet. Jag skrev ju om morsdag i förra blogginlägget också, men då fattade jag inte att det  så klart är åt detta håll vi skall vandra. Mors dag bör ju firas i dagarna tre.

När mors dag infördes i Sverige 1919 (samma år som kvinnorna fick rösträtt!) stod Sverige inför välfärdssamhällets framväxt. På Nordiska Museets hemsida kan man läsa att detta (införandet av mors dag) hänger samman dels med den nationalromantiska synen på kvinnan från 1800-talet där hon likt en ikon placerades på en piedestal för att dyrkas och dels med 1900-talets begynnande önskan om att stärka kärnfamiljen. Det sistnämnda tycker jag inte spelar så stor roll, att vara mamma behöver ju inte alls hänga ihop med en kärnfamilj. Jag är ju mamma både med och utan en sådan. Jag vill heller inte påstå att jag propsar på att bli sedd som ett gudalikt helgon men lite vördnad och tillbedjan (från mina tonårsbarn då alltså) skulle mycket väl kunna vara på sin plats, i alla fall då och då, eller ja – gärna regelbundet och ofta.

Det där med välfärdssamhället är ju intressant också. Nu har vi ju råd med att ge varandra (och specifikt våra mammor då) presenter. Jag vet flera saker som skulle göra en mamma glad en dag som denna: Ett presentkort till ett mysigt spa, en ny Iphone, ett Netflix-abonnemang, kläder, ett MC-körkort, en weekendresa kanske? Om inte mina ungar har fantasi att själva komma på något bra – så hjälper jag mer än gärna till med det lilla bestyret. Fast, ja, jag vet. De har ju inte den ekonomin. (Men de är bra på att tro att JAG har råd med sånt till dem!)

Allvarligt talat, skulle jag bli riktigt, riktigt glad om de gav mig av sin tid. Jag kan köpa ingredienserna till kvällens middag så får mina tonårskillar ta av sin tid och laga den. Det skulle kunna göra mig helt gråtfärdig. (Fast kanske inte om det blir pasta och köpeköttbullar utan grönsaker… inte ens på en spegel av ketchup…)

Eller om de ville gå en långpromenad med mig. Vilken grej det vore! Då skulle vi ju kunna p-r-a-t-a med varandra. Hjärta på den. Mina söner vet inte vilka fantastiska gratispresenter de bär inom sig. Det behövs inte ens en promenad förresten. Det räcker med lite prat. Ett tal! Om de skulle hålla ett litet tal. Oh my Good! Det vore bara för mycket. Ett tal till sin mamma, det skulle de säkert kunna hitta på nätet bara. De behöver inte ens hitta på texten själva (fast de måste nog låtsas att de gjort det förstås – annars blir det ju värdelöst). Ja, vi ska inte skena iväg här. Men lite prat. De skulle kunna skriva ett eget presentkort. ”Presentkort. Detta presentkort är värderat till 15 minuter kommunikation med din son. Inlöses innan han flyttar hemifrån. Gäller ej helger eller dag före helg.” Yes. Skulle kanske kännas lite underligt att lösa in checken. Hur gör man? Sätter man sig ner i soffan och bara… pratar? Då måste han svara på mina frågor: ”Hur var det i skolan? Vad fick ni för mat? Vilka läxor har du?” Och ja! Jag skulle ju så klart passa på att fråga om sådant jag verkligen undrar: ”Drack du alkohol på den där festen du var på? Har du legat med den där tjejen som var här?” Jag hoppas det står med i presentkortet att de måste tala sanning. Eller, vill jag verkligen veta? Jag får funder på det där.

Nä, de lär väl inte komma med några sådana där kvalitetstidspresenter heller. Det skulle kosta dem ännu mer än att bara köpa en ny Iphone. Jag får väl fortsätta att försöka stjäla lite tid från dem, så där som jag redan gör, när jag står och passar på dem vid spisen när de kommer för att laga sin tallrik med kvällsnudlar.

Jag skulle heller inte vilja ha någon sådan där mugg som det står ”Världens bästa mamma” på. Om de köper en sådan, då vet man att det verkligen gått utför. Sådana köper man väl bara för att döva sitt dåliga samvete? Fast det förstås. En liten present på mors dag. Det känns ju ändå som att de tänker på en då. Och en mugg med texten ”Världens bästa mamma”… Det skulle ju kännas, om än bara för en liten, liten stund, som att de  faktiskt tyckte det.

Ja, i alla fall: jag kan ju, som sagt, alltid fortsätta stjäla tid av dem när de passera köket under sin resa in i vuxenlivet och vara, när de sedan är vuxna: ett dåligt samvete för att de glömde ringa på mors dag. Nej, nej – jag skojade bara! Det kommer de så klart aldrig att glömma! Och dessutom: Då, i den framtiden, firar vi ju både Morsafton, Morsdag och Annandagmors. Så då ringer de antagligen tre dagar på raken.

 

 

Förbaskade maskulinitet

När pojkarna var yngre gjorde det inte så mycket att jag var ”ensam tjej” i familjen. Det var ingenting jag tänkte på. Sönerna var ju mina barn bara. Barn och inte framför allt pojkar. Men så småningom slutade de med att titta på glitterskor i skoaffären och vill ha Spiderman-tröjor och Batman-bilar. Det var ju också väldigt gulligt när äldsta barnet stående nådde upp med sin lilla, lilla snopp över toalettkanten och kunde konstatera att: ”Ja tor pojke nu”. Det där pojkiga smög sig på mer och mer. Jag vill ju se mig själv som en moderna, genusinsatt kvinna som försökte ge alternativ till den stereotypa ”pojkförebilden” genom att erbjuda till exempel dockor och rollekar, men jag har säkert själv också påverkat dem åt ”killhållet” och fört in dem i de samhällsstrukturer vi lever i.

Nu när killarna är tonåringar är det väldigt uppenbart hur de söker sin identitet och vetskapen om att de är killar leder dem till maskuliniteten. Vem är jag? Jag är kille. Hur är en sådan? De testar att hälsa genom att slå varandra med knytnäven på axeln, brösta upp sig, brölar när de pratar, intresserar sig för biceps, triceps och sixpack, gör tvärsäkra uttalanden, talar med kommandon. De undviker att läsa och spelar desto mer TV-spel. De ser alla delar av Fast and Furious och om och om igen där de matas med bilder på breda, gigantiska män med basröster som är osårbara (alternativt bär sin sorg i ensamhet) och som kör livsfarligt snabbt i coola och svindyra bilar. De har redan börjat uppfatta feminism som något hotfull och något som vill minska den makt som det automatiskt ligger i att vara kille.  Och det som tjejer är blir motsatsen till det som de som killar ska vara. Och i vår familj är motsatsen till den där manligheten de ska gestalta – det är jag: mamman, tjejen, kvinnan.

Jag vet inte om jag riktigt såg när denna maskulinitet trängde sig in i vårt hem. Den smög sig på, plötsligt var den bara här. Jag försökte strida mot det, försöker fortfarande om och om igen. Hopplöst när jag inte ha något som helst mandat – i dessa fall ser de mig inte som en trovärdig källa. Jag symboliserar ju det som de inte ska vara. De ska bli vuxna och de vet att de ska bli män. Är det så att i deras värld kan inte en tjej förstå hur det är att vara kille? Hur ska jag som kvinna, som i deras ögon är motsatsen till en man, bli tagen på allvar? Som när jag sa att det är viktigt att få tillåtelse att känna många olika typer av känslor – inte bara ilska eller glädje – och att det vore väl fint om även killar kunde prata med sina kompisar om exempelvis sin sårbarhet. De svarade mig att så går det inte till. De frågade varför jag ens pratar om det där. De gick nästan sura från matbordet och tycker att jag förstört stämningen. Tog de det som personlig kritik? Trodde de att jag inte tycker att de duger som de är? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag hoppas att sönerna på något magiskt sätt ska komma över det där. Att de ska få vara som de är och att det även innefattar feminina beteenden. Jag hoppas att detta att vara man respektive kvinna upphör att vara motsatser och motpoler. Jag hoppas att mina barn snart ger sig själva mer svängrum än den där förjäkligt trånga manskostymen de försöker tränga in sig i. Livet är större än så. Mycket, mycket större.

Sämsta fotbollsmorsa

 

För mig är helg med barn är lika med fotbollsmatch. Minst en. Minst en match per barn och per helg. Jag älskar att de spelar. När de var små var de så söta i sina fotbollsmunderingar: knästrumpor, snörskor, tröjor med en siffra eller två. Mitt äldre barn hade periodvis ett hårband för att hålla bort luggen. Söta så man kunde äta upp dem. På den tiden stod vi föräldrar och småpratade, småsyskonen lekte i sluttningen, alla smålog när hela fotbollsgänget sprang på samma boll utom målvakten som satt och byggde torn av gruset och det var alltid lite småsoligt.

Nu är det liksom på ett annat sätt. Det är som en riktig fotbollsmatch, så som på TV, med offside och gula och röda kort. Glidtacklingar och passningar och vissa som går på mål utan att passa och motståndare som alltid är mycket större (De kan väl inte vara samma årskull???). Det är vänsteryttrar och högerbackar och konstgräs. Inte en enda unge som kan bygga torn av konstgräs. Värst är ändå offside. Jag hänger aldrig med. Jag bara anar när det plötsligt blir avblåst att: ”Aha! Det var nog offside!” Fast då händer det att andra föräldrar muttrar eller skriker att det inte var det. Jag begriper inget och jag vet att det beror (mest) på att jag är så ointresserad av sporten. Jag vill så gärna, för ungarnas skulle vara uppmärksam. Tänk att få ge sin son riktigt fint och specifikt beröm efter matchen så som: ”Passningen där innan assisten och dragningen av den där stora spelaren, 5:an, den var ju så snygg. Framfotsfinten med översteget och korslägget. Helt otroligt bra!” Istället blir det något mummel som ”Va bra du är.” ”Vad du springer snabbt.” Och ett halvdant försök att krama om. ”Vad du kämpar!”

Min blick glider så lätt bort. Jag anstränger mig till max, tänker att nu ska jag titta på spelet. Där är bollen. Följ nu den med ögonen. Nu är min pojke ute på plan. Där är han. Där är bollen. Så ja, titta bara nu. Oj, den är på väg mot andra planhalvan, ja, va bra! Så får jag syn på något annat och det är kört. En förälder kommer lite sent till matchen, håller en bilnyckel i handen och en fleecetröja över armen. Bra gjort att ta med en fleece, är den till honom själv eller till en av spelarna? Han är lite tunnhårig, ser äldre ut, fick han barn sent? Eller är detta hans andra kull? Han kanske är morfar? Jag är uppenbarligen borta från spelet. Just det. Titta tillbaka: var är bollen? Blev det mål förut? Jag vågar absolut inte fråga. Skit, jag är redan efter. Hur ska jag få reda på hur vad det står? Hoppas att morfarn frågar någon. Någon, bara inte mig…! Ja, han går fram till en grupp med föräldrar. Han verkar känna dem. De säger att det står 0 – 0 men att det var nära. Målvakten har visst gjort en snygg räddning. Vilken målvakt? Vår eller? Är de föräldrarna på motståndarsidan? Står jag på fel plats?

Nu, nu har i alla fall min unge bollen. Åh! Vad han springer! Han kämpar! Han ger sig inte! Och passar till andra. Fina, fina! Han springer på andra sidan av planen. Bortanför planen finns det ett skogsparti. Är det någon som joggar där borta? Går det ett motionsspår där? Va skönt att springa en sådan här dag…

Matchen är över och vi åker hem. Barnet är tyst. Sitter bredvid mig när vi kör ut ur villaområdet.

– Hade du roligt? (Hjälp va fjantigt sagt!)

– Mm.

– Du kämpar ju verkligen.

(Inget svar.)

– Du är verkligen duktig. (Å nej, inte använda ordet ”duktig”!)

(Inget svar. Så klart.)

Det finns bara en strategi kvar. Byta samtalsämne.

– Är du hungrig? Ska vi stanna till på McDonald´s?

– Mm.

 

Jag är värdelös som fotbollsmorsa men jag är faktiskt riktigt bra på att trycka in min matorder på den där nya, stora skärmen. Jag vet till och med hur man beställer en hamburgare utan ost. Jag är dock osäker på om det räcker som kompensation.