Den Veliga Modern

När skräcken hugger dig över strupen

 Nä han är väl inte ute och knarkar ändå?!!

Jag är en orolig själ. Och jag har mycket fantasi. Fantasi och oro är ingen bra kombination. Jag kan skrämma upp mig själv till oanade höjder. Svindlande höjder… Det räcker med så lite. Det darrar till lite i tonåringens stängda dörr och jag är där. Vad gör han nu? Har han öppnat fönstret och tjuvröker? Eller nej, tänk om han röker marijuana eller hasch? Eller vadå "tänk om"… Han GÖR säkert det. Med lite svag röst ropar jag genom dörren.

– Vad gör du där inne?

Så klart inget svar. Jag höjer rösten.

– Vad gör du där inne?

Ändå inget svar, jag får ta i.

– VAD GÖR DU DÄR INNE?

Äntligen ett:

– VA?

Just ja, han har ju hörlurar så klart.

– VAD GÖR DU DÄR INNE?

– Jag kollar på en serie.

– Har du fönstret öppet?

– Nä? Jag kollar på Prison Break.

– Igen? Den har du ju sett förut?

– Ja, men den är bra. Jag kollar nu. Ok? Hej då.

Ja hej, hej du... Oron tar fart igen. Varför måste han kolla på Prison Break? Vad lär han sig av den? Att bryta sig ut ur fängelser? Och den serien har ha ju sett förr. Det är väl en gammal serie? Har han en reell anledning att titta på den serien? I så fall: Hjälp!

Det här med oron är ju som med allt annat, det är värst på nätterna när man ska försöka sova. Fantasin och trygghetskontrollen samarbetar. Tar ut sin rätt skulle man kunna säga. Nästan på väg att somna hör jag min man fråga sonen:

– Vad gör du? Varför sover du inte?

Jag hör inte svaret.

Skräcken sätter tänderna i min strupe, ett rejält hugg tvärs över halsen bara. Rädslan sprider sig ner i halsgropen, når hjärtat. Kroppen blir en isstod samtidigt som blodet ändå pulseras ut genom ådrorna med tunga långsamma slag. Varför är tonåringen vaken mitt i natten? Är det amfetamin då? När man är så speedad så man inte kan sova? Eller är det Noccon? Det kanske är amfetamin i Nocco? Jag måste läsa innehållsförteckningen bättre. Jag gör det imorgon. Imorgon. Sov nu. Jag kan ändå inte göra något just nu. Jag försöker slappna av men fryser till is igen. Varför låter jag honom dricka energidryck? För att han är över 15 år och det är lagligt… Det får bli slut med det. Jag måste tala med honom. Det är värre med amfetaminet. Hur tar man upp det till en diskussion utan att han känner sig anklagad? Och mitt enda indicium är att han var vaken mitt i natten en gång. Fast det där vet man ju inte. Vi vet ju inte vad han gör… när vi sover

Det är ju just det. Det där att man tappar kontrollen (vad gör de bakom den stängda dörren?, vad de gör på nätterna?, vad gör de när de går iväg med kompisar?, vad gör de på nätet?) och att man måste ge dem eget ansvar (huvva!). Ge och ge… de f*****g tar det där ”egna ansvaret”. ( Ja, i alla fall när det gäller vissa bitar, de ”roliga” bitarna.)

Min äldsta tonåring verkar ha släppt sitt behov av att provocera. (Jag skriver ”verkar” för det ända jag vet är att jag inte vet någonting om hur deras ageranden förändras över tid eller återkommer efter mer tid.) Eller, ELLER, så har han bara blivit smartare och säger sådant som han vet att jag blir lugn av och då låter honom gå iväg på kvällen och in i den mörka, farliga natten.

Här om dagen ville jag (liksom bara) upplysa honom om det där Fentanylpreparatet som orsakat flera unga personers död. Alltså de kvävs till döds. Preparatet signalerar till hjärnan att sluta andas. Jag vill berätta för min son, för han verkade inte känna till det. (Åh va skönt ändå! Eller va? Han borde läsa tidningen mer!) Jag ville tala om för honom att drogen först inte var narkotikaklassad och att det bara är ett litet piller, så lätt att bara ta, stoppa i sig. Men sedan visar det sig att det är ett gift som dödar dig. Jag tänker själva att det vore svårt att tacka nej om någon som man kanske är kär i, eller bara tycker är väldigt söt och roligt, erbjuder dig en kul grej: ”Testa den här så skrattar vi ihop resten av kvällen.” Ja, alltså jag vet inte hur det går till, sådant där, men jag har ju min livliga fantasi att tillgå.

Jag hann i alla fall inte säga så mycket om fentanylen innan min son sa:

– Jag tänker aldrig ta droger, mamma. Jag är ingen knarkare.

Å tack god gud! Hur skönt var inte det att höra? All oro försvann. Min son tänker inte bli narkoman! Han har andra planer! Hurra!

En kort stund av frid i hjärtat, i ådrorna och i sinnet. Men sedan sätter sinnet igång igen. Fantasitanten och kontrollfreaken samspelar åter. Han, sonen, är nu så klok att han har kommit på det är bättre att lugna mamma än att oroa henne. Och sa han inte för något år sedan att han tänkte testa (typ planerade att testa?) om han befann sig i ett land där det var lagligt? Betyder detta att han redan har börjar med något? Jag måste genast stå lite nära honom och titta. Hur stora pupiller har han? Är de inte jättestora? Hjälp! Kan man ta ett kissprov i smyg? Och bara lämna in på Mini-maria?

Någonstans i allt detta skjuter jag det också ifrån mig. Jag tar inte hela tiden min (överdrivna) oro på största allvar. Mest på nätterna i så fall, på morgon känns det inte lika relevant längre. Det kan vara en rätt jobbig bergochdalbana men jag inbillar mig ändå att det är bra att inte vara för naiv heller och blunda för tecken. Även om det också är dumt att göra en höna av en fjäder. Det är bara det att det är ju en av de största, största rädslorna, att ens unge skulle råka hamna in i narkotikamissbruk. Det finns ju massor av saker att oro sig över när det gäller ungarna och deras liv och framtid (jag vet, jag har många nätters erfarenhet) men missbruk… det är ju som att förlora dem in i en annan värld, där de existerar men man når dem inte, förlora dem in i ett icke-liv. Jag kan inte säga det på annat sätt än att det är en av de allra, allra värsta rädslorna.