Fjortisar utmanar världen – och speciellt sina mammor.

Fjorton år – stackars, stackars alla fjortonåringar…s föräldrar. Jag har alltid sagt och alltid tänkt: att vara fjorton är den värsta tiden i hela livet. Den perioden borde människan få slippa uppleva. Detta känslofyllda kaos. Denna orkan av negativitet och självdestruktivitet. Skulle inte alla barn bara kunna få hoppa över den åldern och gå direkt till femton? Så har jag tänkt, att det är synd om ungdomen. Haha! Nu, efter att ha överlevt en fjortonårig tonårsson (han är sexton idag) och nu när jag är inne i min andra sons fjortonårsperiod (alltså han är fjorton just i detta ögonblick) inser jag att det är ju allra, allra värst för föräldrarna. Delvis för att man kastas tillbaka till de känslor och tankar man själv hade i den åldern, vilka man bara vill förtränga och aldrig någonsin mer tänka på, men allra mest outhärdligt på grund av att ungens humör sänker varje möjligt ögonblick av härligt familjeliv ner i en grav av mörker, fyllt av grymtanden, svordomar och uttrycket: ”Nääh! Ööhhh! Gååå!”. Och detta är inte ens på skämt, inte ens en överdrift. Det är sant, eller snarare en underdrift. Jag har inte ord för att lyckas beskriv denna becksvarta tidsålder i en ung människas liv.

För mina söner började det rätt ok. Jag såg ju att de var lite buttra och stängde in sig på sina rum till och med innan de fyllde fjorton, men ett par månader efter födelsedagen kom det: Oförmågan att tala över huvudet taget. Dåligt humör från det att de lyckats ta sig ur sängen tills de lyckats ta sig ner i den igen. Brölen fyllda av föräldrahat.

Det spelar ingen roll vad det är. Det kan vara att de får saker. De är ändå negativa.

– Älskling, jag har köpt ett nytt skrivbord till dig.

– [Öhh-ja-ahhhöhh-vill-eeehhh-intöööööö-fööööööhhhr-helveeeeeteee]

– En tröja också!

– [Öhh-Fuuuuulllll-öhhh]

– Godis…

– [Öhh-ääähhkligt-määääh-okäääääj]

– Nähä…

– [Mähhhh-ja-sa-öhhhh-okääääjjj]

– Jaha! Va roligt att du tycket om det.

– [Määäh]

Så ungefär.

Eller när jag kikar in i sonens rum när jag kommer hem efter jobbet.

– Hej, hej nu är jag hemma!

– [Määh-gå-eäeä]

Som fjortisförälder får man jobba med att själv försöka stå för positiviteten, kanske tänka: ”Han sa i alla fall inte ”dra åt helvete” den här gången. Tihi…”

Telefonsamtalen, som jag ibland (läs sällan!) ringer för att bara kolla läget eller fråga om mat eller något sånt, slutar på samma sätt. Jag säger de sista meningarna i en mobil där mottagaren redan avslutat samtalet. Jag fortsätter prata och hoppas på att det kanske ändå går fram, det kanske kan bli en sådan där fördröjningseffekt som på Rapport när de intervjuar utrikeskorrespondenter.

– Då köper jag köttfärs…

Och sedan till mig själv: – Köttfärs då. Ja, det blir väl bra…

Fjorton år och två månader… När var det den äldre sonen kom ur detta extrema tonårstillstånd? Jag minns inte. Var det redan när han fyllde femton? Misstänker att det inte var så ”tidigt”. Men man kan ju hoppas. Då är det bara 10 månader kvar. Aah! Panik! Dessutom gick den yngre tonåringen, fjortisen, nyss förbi och jag kände att det verkligen (VERKLGEN!) är dags att han tar en dusch. Hur ska jag lyckas framföra det och samtidigt behåll livet? Vi får väl se om det blir någon blogg nästa vecka…