Snea sönder - en av tusen känslor

 
Idag lyckades jag komma min lilla, stora 15-åring nära. Jag påminde honom om hur han sa ”Nä! Nosa inte på mig, mamma!” när han var min keliga 3-åring och jag luktade på honom. ”Nä! Nosa inte på mig, mamma!” betydde ”Gosa med mig!”. Och jag sög in doften av småbarn från hans hals, nacke och mage och han skrattade och vred sig för att komma ”nästan” loss. Vid lunchtid idag påminde jag min 15-åring om denna tid och jag fick tillåtelse att en kort, kort stund böja mig över honom och dra in ett djupt andetag av mitt barns doft och hans tonårssvett – helt underbart. De finns där ändå, de små liven, inne i de där gängliga kropparna. Och minnena av det som varit betyder något även för dem, trots att de vill spela coola och låtsas vara självständiga.

Skönt att tänka på just idag, eftersom morgonen (läs: förmiddagen) började med ett praktbråk med den andra sonen. Det började med en liten tanke från mig bara, en fråga om att vi kanske skulle hjälpas åt mer här hemma. Att tonåringarna skulle kunna laga middag varsin dag i veckan. Inte mer än så. Jag sa det inte särskilt högt, inte speciellt hårt, inte ens strängt men då kom den:

– Nu snear du!

Den välgymmade bröstkorgen far ut, rösten höjs och ilskan surrar som ett bi i konsonanterna. Att ”snea” betyder helt enkelt att man blir arg. (”När något går snett till i ens liv. Man kan också ’snea ur’ på något eller någon. Detta är synonymt med att bli arg, få utbrott, lacka ur etc.” enligt Slangopedia.) Jag kan tycka att min äldsta son använder ”snea” även när han anser att jag säger något konstig, eller typ ”tänker fel”, när han tycker att jag gör en galen tankevurpa. Som till exempel i det här fallet – jag tänker helt galet när jag menar att han ska laga mat” Han levererar också det där gamla, hederliga argumentet:

– Det är inga andra barn som måste laga middag hemma!

Den är ju för härlig. Då kommer vi ju snabbt in den där sköna pingismatchen:

Jag: – Jo det är det.

Han: – Nä det är det inte.

Jag: – Jo, det är det. Flera…

Han: – Nä. Ingen annan måste göra det.

Om de nu ändå ska bli vuxna (det är väl det de håller på med, hoppas jag) vore det ju kul och spännande med lite nya, mer mogna argument. Varför inte något i stil med:

– Kära mamma, jag kan hålla med om att jag hjälper till lite för lite här hemma men att göra middag tycker jag känns för avancerat. Det kanske jag kan börja göra när jag fyllt 18? Nu, när jag bara uppnått den ringa åldern av 17 somrar, skulle det passa mig bättre att fortsätta att bara plocka ur diskmaskinen någon gång emellanåt och städa mitt rum. Jag föreslår, min älskade mor, att jag istället för att börja laga mat, realiserar och verkligen utför de uppgifter jag redan är ålagd att utföra.

Vid ett sådans svar skulle jag ana att det faktiskt är vuxenblivande de håller på med. Om jag fick se det i lite kloka ord och – så klart – även i handling. Då skulle jag kanske kunna tro på det.

Men nix, så ser inte livet ut. Nu får jag höra att jag ”snear” så fort det jag säger inte passar herr Sjuttonåring. Det är ju lätt hänt att jag på riktigt börjar snea då. Om han påstår att jag gör det. Han lurar för sjuttsingen in mig i samma barnsligheter. Plötsligt hör jag mig själv svara med hög och skrikig röst:

– Nä! Jag snear inte!

Och kanske till och med:

– Det är ju du som snear!

Usch… Härifrån kan inget gott resultat komma fram. Här är bråket ett faktum och som vuxen känner jag mig definitivt som en förlorare när jag hamnat på samma barnsliga nivå. Det gäller nu att jag andas lugnt, att jag för allt i värden håller tillbaka impulsen att springa iväg och smälla igen sovrumsdörren och istället sänker röstens huvudklang till en mer mörk och lugn baston och bordlägger frågan till en annan dag.

Ibland undrar jag, eller jag tror snarare (eller är helt säker på) att det hade varit annorlunda om de hade varit flickor – de här tonåringarna jag har. Jag vill ju inte generalisera men jag läste någonstans att i uppbyggandet av en slags maskulinitet (det finns ju massor av typer av maskulinitet men i en av dem) finns ett tydligt ”icke-femininets”-tänk. Alltså allt som ses som feminint förknippas med något en person som vill vara denna typ av maskulinitet undviker i sitt eget beteende. Att prata om känslor, ha förståelse för många olika typer av känslor och att kunna urskilja dessa – ses oftast (i vår tid här i västvärlden) som feminint beteende. Maskuliniteten som jobbar mot det feminina, som skyr den, blir då tvungen att vända sig från det mångfasetterade sättet att se på och prata om känslor. Känslorna man tror sig ha reduceras till att bli några få, kanske: glad, arg, cool.

Om man utgår från detta tänk, skulle ju frågan om att hjälpa till mer hemma kunna vara något som ett barn känner dåligt samvete för. Om man då inte fattar att det är dåligt samvete man känner – då kan det kanske lätt bli så att man tolkar om detta obehag till ilska. ”Jag är nog arg”. Och det kommer ut som ilska istället.

Kanske är det så. Kanske inte. Jag vet i alla fall att det är så himla svårt att diskutera någonting och att komma till en lösning när någon (eller flera) är arg(a). Det vore bättre för mig som förälder, eller lättare i alla fall, om mina söner kände lite mer skuld istället för ilska… Haha, precis som skulle jag uppskatta om de hade lite mer prestationsångest inför skolarbetet… Jag vet att det är ju inte heller bra att gå runt och känna en massa skuld och prestationsångest, men jag tror i alla fall att det är bra att känna igen känslor och i mindre doser behöver vi dessa känslor också.

Jag skulle önska att vi sneade mindre och mer försökte känna efter vad vi verkligen upplevde. Det är antagligen något man får lära sig och utveckla hela livet – att ärligt utforska sitt känsloliv. Och sedan behöver vi också bli nosade på då och då. Glöm inte det!

 

Hur kan jag rädda mina pojkar från ett liv utan litteratur?

 

Något som verkligen kan ge mig ont i magen är diskussion om eller egentligen bara tanken på pojkars läsning. Eller jag menar obefintliga läsning. Jag pratar både om trenden i samhället (”Pojkar läser allt mindre.” ”Pojkar presterar sämre i skolan och ägnar mindre tid åt läxor än jämnåriga flickor. ”) och om mina egna pojkar (”Va f-n ska jag läsa den där p—s boken för?” ”Den finns som film”). Mina pojkar som är sönerna till en plugghäst! (Jag alltså.) Det gör ont att de är så ointresserade och att de har så svårt för att läsa. De har ju fantasi och är så roliga. De skulle vara fullt kapabla att leva sig in i den skönlitterära världen.

Jag hade själv jäkligt svårt för att lära mig läsa när jag var liten. Jag minns hur jag satt och grät över ettans läsebok. Tårarna droppade ner i Första boken och gjorde bokstäverna buckliga och skrynkliga och det blev ännu svårare att tyda orden. Det är också väldigt svårt att läsa när den där grå hinnan som förebådar gråten lägger sig över näthinnan.

Jag antar att de brås på mig båda killarna när det gäller lässvårigheterna. Men när det gäller ointresset brås de inte på mig. Jag googlar ibland för att få klarhet i saker och ting, och kom nyligen över en debattartikel i DN av en av mina idoler, Gunilla Molloy (docent i svenska vid Stockholms universitet). Alltså, jag blir galen! Den är den där jäkla maskuliniteten igen. Precis som jag skrev den 3 december (Förbaskade maskulinitet) att den tar spjärn emot femininiteten… Feminint blir motsatsen till det som unga killar vill försöka gestalta. Som Molloy skriver:

”… att sitta bredvid en flicka (feminint), att läsa skönlitteratur (feminint), att samtala om skönlitteratur (feminint) att skriva om skönlitteratur (feminint), att ta avstånd från det feminina (manligt). Det är som om vi bland många pojkar bevittnar en ständig kamp mot uttryck för femininitet.”

Vad kan en stackars moder göra? Det är alltså att bygga på sin manliga identitet att se ner på läsandet, att vara ointresserad av det, att stöta bort det. Molloy skriver att det som (bland annat) behövs för att vända denna tendens, är att fler vuxna män läser mer. Mina barns pappa läser. Mest deckare, men det spelar väl ingen roll? Mest i sängen, efter att ha sagt god natt. Måste han sätta sig i vardagsrummet och tydligt visa att NU LÄSER DENNA VUXNA MAN EN BOK??? Blir det kontraproduktivt när jag tjatar om vikten av läsning? En tjej (ja eller kvinna, tant då…) säger att det är utvecklande och lärorikt och framför allt roligt, betyder det då bara att det blir något som är ännu mer motsats till vad de tror de måste vara och något som måste skys som pesten?

Jag tänker (och jag tror att Molloy skriver om det i andra sammanhang) att ytterligare sätt att locka (även) killar till läsning är att prata om de viktiga frågor som finns i litteratur. Frågor om livet. Hur det är och kan vara att leva. Livsöden. Dilemman. Men för att kunna prata om detta, måste de ju läsa först…! De måste lägga ner energi och försöka fatta innehållet. Inte bara ta sig igenom en bok för att svenskläraren säger det. Eller mamma.

Om en del av det viktiga med att läsa böcker är att kunna leva sig in andra människors livsvillkor, skulle det kunna funka om jag försöker fostra mina söner genom att beskriva böcker jag läser? Beskriva dramatiska situationer, dilemman, problematik och försöka fråga dem vad det tycker? Hur skulle de ha agerat? Jag vet inte. Känns inte som att det är tillräckligt. Det är ju den där världen som skönlitteraturen erbjuder jag skulle vilja ge mina barn. Den där känslan av att boken INTE FÅR TA SLUT! Att man känner sorg över att lämna denna värld och dessa karaktärer som man börjat älska och typ se som sina vänner. Jag skulle vilja ge de dem detta. Men jag är säker på att de tycker de har tillgång till det där redan genom filmer, serier och TV-spel.

Jag kommer ingen vart i detta resonerande. Jag skulle så gärna önska att mina söner var bokslukare och att de villa prata med mig om vad de läser. Men jag hittar ingen väg dit. Hur ser den vägen ut?

Förbaskade maskulinitet

När pojkarna var yngre gjorde det inte så mycket att jag var ”ensam tjej” i familjen. Det var ingenting jag tänkte på. Sönerna var ju mina barn bara. Barn och inte framför allt pojkar. Men så småningom slutade de med att titta på glitterskor i skoaffären och vill ha Spiderman-tröjor och Batman-bilar. Det var ju också väldigt gulligt när äldsta barnet stående nådde upp med sin lilla, lilla snopp över toalettkanten och kunde konstatera att: ”Ja tor pojke nu”. Det där pojkiga smög sig på mer och mer. Jag vill ju se mig själv som en moderna, genusinsatt kvinna som försökte ge alternativ till den stereotypa ”pojkförebilden” genom att erbjuda till exempel dockor och rollekar, men jag har säkert själv också påverkat dem åt ”killhållet” och fört in dem i de samhällsstrukturer vi lever i.

Nu när killarna är tonåringar är det väldigt uppenbart hur de söker sin identitet och vetskapen om att de är killar leder dem till maskuliniteten. Vem är jag? Jag är kille. Hur är en sådan? De testar att hälsa genom att slå varandra med knytnäven på axeln, brösta upp sig, brölar när de pratar, intresserar sig för biceps, triceps och sixpack, gör tvärsäkra uttalanden, talar med kommandon. De undviker att läsa och spelar desto mer TV-spel. De ser alla delar av Fast and Furious och om och om igen där de matas med bilder på breda, gigantiska män med basröster som är osårbara (alternativt bär sin sorg i ensamhet) och som kör livsfarligt snabbt i coola och svindyra bilar. De har redan börjat uppfatta feminism som något hotfull och något som vill minska den makt som det automatiskt ligger i att vara kille.  Och det som tjejer är blir motsatsen till det som de som killar ska vara. Och i vår familj är motsatsen till den där manligheten de ska gestalta – det är jag: mamman, tjejen, kvinnan.

Jag vet inte om jag riktigt såg när denna maskulinitet trängde sig in i vårt hem. Den smög sig på, plötsligt var den bara här. Jag försökte strida mot det, försöker fortfarande om och om igen. Hopplöst när jag inte ha något som helst mandat – i dessa fall ser de mig inte som en trovärdig källa. Jag symboliserar ju det som de inte ska vara. De ska bli vuxna och de vet att de ska bli män. Är det så att i deras värld kan inte en tjej förstå hur det är att vara kille? Hur ska jag som kvinna, som i deras ögon är motsatsen till en man, bli tagen på allvar? Som när jag sa att det är viktigt att få tillåtelse att känna många olika typer av känslor – inte bara ilska eller glädje – och att det vore väl fint om även killar kunde prata med sina kompisar om exempelvis sin sårbarhet. De svarade mig att så går det inte till. De frågade varför jag ens pratar om det där. De gick nästan sura från matbordet och tycker att jag förstört stämningen. Tog de det som personlig kritik? Trodde de att jag inte tycker att de duger som de är? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag hoppas att sönerna på något magiskt sätt ska komma över det där. Att de ska få vara som de är och att det även innefattar feminina beteenden. Jag hoppas att detta att vara man respektive kvinna upphör att vara motsatser och motpoler. Jag hoppas att mina barn snart ger sig själva mer svängrum än den där förjäkligt trånga manskostymen de försöker tränga in sig i. Livet är större än så. Mycket, mycket större.