Tonårsmammans egna liv

Som förälder, från det första ögonblicken som jag blev förälder (nästan i alla fall), hamnar min lilla barn i centrum. Jag minns en gång när min första unge var nyfödd och jag träffade en vän ute på stan. Jag stod där trevade efter barnvagnen fast jag höll den i andra handen. Hela mitt väsen var inriktat på bäbisen. Jag vet inte än i dag vad jag prata med den där vännen om. Antingen mitt barn. Antagligen lyckades jag fråga honom om hur han hade det men jag tror knappt jag hörde vad han sa. Min nya identitet som mamma hade helt slagit ut det där gamla jaget. Jag var bara en mamma. Det gick ju över förstås, i alla fall det mest fanatiska. Som när ungen började på förskola: hur underbart det vara att åka buss och tunnelbana, att får sitt själv och bara ha egentid. E-g-e-n-t-i-d. Att få äga sig själv en stund. Jag satt där med minst tio servetter i fickan och en napp i handväskan. Jag är inte säker på vad jag tänkte på, drömde om, men om jag får gissa så var det ändå om barnet mitt. Vad stor han blivit. Vad rolig han hade varit på morgonen när han dansade i pyjamasen. Ändå lite oroande att han inte pratade ännu, som kusinen. Kanske ryckte jag till och undrade om jag kommit ihåg att lägga ombyte på hyllan på förskolan. Men egentid var det i alla fall, de där bussfärderna till jobbet. Och hem. Dejten med maken, visst skulle vi ha lite tid tillsammans. Vi fixade barnvakt och gick på restaurang och pratade, pratade och pratade: om vår fina, roliga, knasiga, fantastiska unge. Föräldraidentiteten växte in i både kropp och tanke, grävde sig in i minsta lilla por för att komma åt var cell, var atom, var neutron… Ja, ni fattar kanske.

Sedan blev de två och de blev lite äldre. En fredag kom jag hem och båda ungarna var borta hos var sin kompis. Jag var ensam i huset. Vilken lycka. Lugn och ro. Ingen stress. Inga syskonbråk. Bara stillheten i ett tyst hus. Jag skulle kunna läsa. Titta på vilket TV-program jag ville (ja det var på den tiden man tittade på TV). Jag skulle kunna ligga och slappa. Fulsjunga och töntdansa (vilket jag i och för sig gjorde även när familjen var hemma) och fisa. Jag skulle kunna sitta ifred på toaletten hur länge som helst!

Efter fem minuter i den tomma och ekande bostaden stod jag som ett stressat rådjur i köket. Jag lät hovarna, jag menar fingrarna trumma över diskbänken. Jag såg mig omkring. Ingenting kunde jag förmå mig att göra – hemma i mitt eget hem och jag hade plötsligt ingenting att göra. Jag hittade ingen ro till att njuta. Jag fick inga idéer mer än att skriva upp mjölk på inköpslistan. Jag hade blivit bara en mamma utan egna initiativmöjligheter än omsorgen om barnen. Gräsligt. Jag var föräldraimpregnerad.

Sen dess har jag blivit mer van. Skulle jag vilja säga. Men det har jag inte. Det känns fortfarande så ekande ensamt om ungarna inte är hemma när jag kommer hem på kvällen. Och är de hemma så är de ju oftast på sina rum och fullt upptagna med Snapchat. Ändå stressar jag fortfarande hem på kvällarna för att ta hand om mina barn. Jag matar dem (”KOM NER! MATEN ÄR KLAR!), göra deras läxor (Skojade bara! Förlåt alla lärare.), lägga dem (jag vaknar mitt i natten och hör misstänkta Youtube-ljud, tassar upp och skäller på dem), väcker dem (ett par timmar senare). Jag bär fortfarande min föräldraidentitet i blodomloppet men jag märker ju att jag egentligen har mer tid att låta blodet cirkulera kring min egen person och kring mina intressen – men det är ju så svårt! Samtidigt klagar ungarna om jag inte är hemma men när jag är hemma vill de ju inte hänga med sin morsa precis. Det är som att jag ska finnas där men inte störa eller vara jobbig. Jag är ju inte dum i huvudet, jag fattar ju att de håller på att bli stora och måste frigöra sig. Men det jag inte fattar är hur ska jag lyckas frigöra mig? VA? Skriv en bok om det istället alla psykologer! Alla dessa böcker om hur tonåringar bryter sig loss – men vi föräldrar då? Vem bryr sig om oss? Jag bara undrar. 

Älskade tonåringar!

Alltså, de är ju för goa när de plötsligt finns där igen, vid ens sida. Framför TV:n som förr. När de – helt utan förvarning – tittar ut bakom sina så ofta låsta dörrar. När de oväntat väljer att sova hemma en fredagskväll. När de sitter så pass nära i soffan så att jag når att lägga handen på en barnfot (visserligen i storlek 42, men ändå). Jo jag når om jag lutar mig bara lite, lite åt höger. När vi plötsligt skämtar tillsammans och skrattar åt samma sak (det är vad jag tror i alla fall). Då – då är det bra igen. Det är värt allt, precis allting.

Det är till och med värt all oro för knark, sprit, tobak, sportdryck. Ångesten för läxläsning, ostädade rum, all skärmtid, moppeåkning. Paniken över att de är ut på kvällar, nätter, helger. Paniken över att de inte är ut på kvällar och helger. Rädslan över att de inte sköter sin hygien. Ilskan över att de står i duschen hela förmiddagen och att de använder sånt fult språk och förtvivlan över att de inte pratar alls.

Allt det där, precis allt det är, är det värt när jag får lägga min hand på den där älskade ungens fotsvettsdoftande, stora fossing. Och att min hand får ligga kvar där en liten stund innan foten dras bort.  Ett tecken på kärlek. De älskar sin mamma och jag älskar dem. Käraste tonårsungarna mina.