Den Veliga Modern

Att prata med sin tonåring – hur förvandlar man bröl och tjat till livsgivande energi?

Ja, mina fina, älskade söner. Nu har de blivit väldigt stora. Nu har de blivit så stora så jag inte riktigt längre vet hur jag ska prata med dem.

Nu mer försöker jag att inte börja alla våra samtal (eller vad ska vi kalla de stunder då jag talar till dem och de eventuellt lyssnar) med att fråga om läxor, prov, städning av rum, cigarettfimpar nedanför brevlådan, hygienhandlingar, matintag eller varför (i helvete!) köket ser ut som att ovädret Irma varit på besök. De ”pratstunderna” verkar inte funka. Inte om man vill bygga upp en fin, nära relation till sina barn vill säga. Det blir ofta (läs alltid) dålig stämning och det slutar med att de går sin väg. De försvinner väldigt snabbt och man hör en dörr eller två stängas med emfas av något agressivt slag. Tips till andra föräldrar: Utfrågning är inte en bra start i en konversation. Inte heller bra att avsluta en middag med denna typ av dialog. Vill ni närma er det som fanns förut mellan er och era barn, när de var små och kärleksfull, rekommenderar jag inte heller att man tar upp detta i mitten av måltiden eller vilken typ av stund man nu har tillsammans. Det hela har en tendens att då bli slutet på samvaron denna gång (också). Helt klart ett problem, att vissa saker måste sägas men det finns egentligen inget tillfälle och ingen möjlighet att göra det och att undvika det är ju inte heller ett alternativ.

Så har vi skämtet. Att försöka säga det allvarliga på ett lite skojigt sätt kan fungera men det finns flera risker. Den största risken när man skämtar med sin tonåring och som man i stort sett alltid får räkna med är: du blir tagen för en fjantig, töntig och larvig vuxen. Om du iakttar ungarna under själv skämtandet kan du ibland se på dem att de är så tacksamma att ingen kompis är i närheten. Om så skulle vara fallet, försöker de sannolikt hosta bort det hela, byta samtalsämne, bullra på något sätt – eller som vanligt: de försvinner blixtsnabbt med kompisen i släptåg, ut eller upp på rummet. En annan risk med skämtet, är att din tonåring blir kränkt. Plötsligt uppfattar hen undertoner som du själv inte ens visste fanns där (eller du trodde i alla fall inte att de skulle nå fram) och du hör återigen hur dörren till tonårsrummet dras igen med en smäll. ”Hur kan du bara antyda att jag skulle röka?” Skämtet är riskfullt men kan ändå funka i vissa sammanhang. Humor och positivitet är trots allt att föredra i samspelet med hormonstinna och omnipotenta individer med icke färdigutvecklad frontallob.  Om man orkar och står ut med att ses som löjligheten personifierad.

Att prat med sin tonåring innebär alltså, i alla fall enligt min erfarenhet, en ständigt överhängande fara för att ungdomen försvinner iväg och gömmer sig på sitt rum. Detta behöver inte föregås av tjat, förtäckt tjat eller överkänslighet mot undertoner av tjat, utan är ju också ett naturligt tonårstillstånd: ”befinnande på rum med låst dörr för undvikande av föräldrar”-symtomet. Vad gör de där inne? Vissa saker ser man ju spår av när man lyckas kika in som t ex sover (stökig säng), äter (tallrikar, matrester, lukter, chipssmulor), dricker (läskflaskor, halvfull glas), spelar TV-spel (spelet står och snurrar) men vad gör de mer? Det är helt omöjligt att fråga. Eller fråga går ju men det kommer inget svar. Jag försöker ändå. Står utanför och knackar: ”Älskling, mår du bra?” eller ”Är du hungrig? När tycker du vi ska äta?” ”Ska du iväg och träffa någon idag?” På sin höjd får man ett bröl. ”Ok!” svara jag. ”Då säger vi det.”

Kommunens familjemottagning har träffar och kurser. Jag älskar dem, de är bara bäst. Senaste tipset är att inte försöka tränga sig på sin tonåring utan istället hänga med dem när de är i närheten, när de behagar titta ut ur sin gömma. För det händer ju ibland! Jag står vid kylskåpet och väntar. Förr eller senare är det dags för en ny tallrik med fil och havrefras. Eller ett stort glas mjölk. (Jag släpar nog hem 17 liter mjölk i veckan, det är inte ens en överdrift.) Då när de sömndrucket slinker in i köket då står jag där. (Man kan låtsas torka av diskbänken.)

– Hej, hej. (Jag försöker att inte vara för entusiastisk över att se dem.)

Oftast får jag en blick, ibland ett lät, till svar.

– Jaha, vad gör du då? (Jag trycker tillbaka nyfikenheten, spelar nonchalant.)

– Ingenting. (Det kan hända de svarar!)

Här är det ju som upplagt för ett larvigt vuxenskämt. ”Det ser ju i alla fall ut som du tar fil.” Eller: ”Ingenting? Det är ju kul att göra.” Usch! Kämpa! Säg ingenting nu. Vänta, vänta, vänta. Och det kan verkligen funka! Plötsligt berättar den där gängliga killen om ett Youtube-klipp, om en person som blivit jätteskrämd av en matta. (Ja, en matta.) Jag fattar ingenting men ändå. Sonen talar! Och han talar till mig, sin mamma! Han delar något från sitt liv med mig. Det är lycka. Jag menar bara, alltså! Sjukt galet och underbart! Jag skrattar. Å vad jag skrattar. Jag skrattar tills jag får den där blicken igen. Så roligt var det visst inte. Jag ville för mycket nu igen. Filen är upphälld, flingorna också och fatet bärs ut ur köket. Men i alla fall: ett ögonblick av kommunikation, en kort stund av gemenskap, några sekunder av samhörighet. Det är helt ok att ha tonårsbarn.