Den Veliga Modern

Jullov – den veliga moderns befrielsetid

Jag minns en bild jag såg för ett antal år sedan. Eller rättare sagt två bilder. Den första är målad i svart-vitt, eller någon slags brunskala och på bilden ser man en lärarinna som sitter vid sin kateder och ser strängt på en pojke på andra sidan bordet. Pojken står med nedböjt huvud och hans föräldrar står bredvid och tittar också uppfodrande på honom. Bildtexten säger: ”1969.” och ”Förklara dessa dåliga resultat!” På den andra bilden vilken är färgglad och bär årtalet 2009 är föräldrarna istället vända mot lärarinnan som ser lätt rädd och även förvånad ut medan pojken bara ser glad och stolt ut som det är en självklarhet att det är lärarens fel att han inte klarar provet. Jag skulle vilja gör en tredje bild med samma bildtext, och i färg men inte med så glättiga färger som 2009-bilden utan istället i dova, mörkare toner. Där under årtalet 2017 skulle både ungdomen och lärarinnan vända sig mot mamman. Förklara dessa dåliga resultat! Precis så känns det med ungarnas skolarbeten. Som att det är mitt ansvar.

Därför kommer jullovet som en befrielse! Jag behöver bara jobba! Jag behöver bara laga lite julmat och fixa de sista julklapparna, städa och hinna med företagets julfest – men jag slipper plugga fysik, kemi, engelska, skriva texter om min, eller jag menar sonens, PRAO. Bästa av allt, det allra bästa, jag menar det F---ING BÄSTA AV ALLT: Jag behöver inte gå in på Schoolsoft! Denna källa till oro och ångest, denna fontän ur vilken det sprutar stress, panik och hjärtklappning, denna lilla och så fenomenala internettjänst för överföring av skolinformation till föräldern, är antagligen, den största orsaken till vår tid utbredning av alla stressrelaterade sjukdomar.  Annat var det när jag var liten. Då visste inte föräldrarna någonting. De gick runt där och fick lita på det barnet berättade. Och så såg de betygen i slutet av terminen. De kunde inte göra någonting. Nu kan man ju som förälder för f-n ha minutiös kontroll. Jag kan veta allt! Jag står inte ut! För en person som jag som vill göra allt noggrant, ingående och färdigställt… och när ungarna inte tar det ansvaret… Där har vi det: utmattningssyndrom, rakt upp på en 10:a. Nu skriver jag bara utifrån den stress det ger att försöka hålla reda på allt detta för två barn. Jag skriver ingenting om stressen och den känsla av dåligt föräldraskap man får när man pratar med andra föräldrar och märker att man missat något…

Ja, nej, jo, pust! Nu är det ju jullov. Eller i alla fall om några dagar. Enligt Schoolsoft är det inga prov eller läxförhör kvar denna termin. Ahhhh! Jag är så fri! Nu ska det bra vara jul och mys och inga läxkonflikter eller provkrigstillstånd. Nu är det julens tid, frid och lugn och ro och kärlek. Vi ska umgås och skratta och leka i dagarna tre. För mina älskade tonåringar lär väl komma ut ur sina rum, i alla fall för att hämta sina julklappar? Och klä granen kanske?

Det har ju ändrats lite det där med julpysslandet. Det kommer inte hem några flirtkuletomtar med tuschpenneritade munnar längre. Ingen lerklump med ett hål i vilket man kan få ner ett ljus om man täljer bort lite stearin från nedre delen av det. Inga julkort med de med så stor möda nedpräntade bokstäver:

Men å andra sidan frågar sönerna (kärleksfullt, tänker jag) nu för tiden vad jag önskar mig i julklapp. Med tillägget att det vore bra om det kostade under 50 kr. (De råkade köpa så mycket godis när de var på bio här om dagen så de har inte så mycket kvar av månadspengen.) Om man har tur, kan man faktiskt fortfarande få något som är gjort i slöjden. En bedårande fågelholk eller en något skev men helt fantastisk munkjacka (eller det heter hoodie nu för tiden, va?) med några icke bortklippta trådar hängande längst ner vid dragkedjan.

Julgran vill de helst att vi ska ha en men det betyder ju inte samma äventyr som när de var små och vi bar hem den tillsammans i den mörka decemberkvällen. Speciellt att klä granen har inte längre samma attraktionskraft. De släntrar dock ner från sina kryp in för att en kort stund bli lite nostalgiska över julgranspyntet. ”Öhöe, den här, den gjorde jag i sexårs.” ”Den där tomten så awkward” ”Den här kulen brukade vi alltid bråka om att få hänga upp.” ”Öhöe just det. Haha!” Sen går de och jag står kvar med resterna av pynt, lådor och kartonger. Ändå med ett fånflin. Vi klädde granen ihop en stund, vilken härlig stund. Fördelen nu är ju att jag får hänga grejerna på de platser i granen jag tycker är bra. Förr blev det mer att all dekoration placerades i samma höjd, åt samma håll och gärna på samma gren. Det är lite skillnad, man har mindre tid med sina barn nu än när de var små. Å andra sidan försöker jag lära mig att njuta och vara så närvarande som möjligt när de är i närheten. Och nu under lovet – VÅRT GEMENSAMMA LOV! – går inte en sekund av den tiden till tjat om, bråk med eller krångel kring skolarbeten. Den veliga moderna går på julledighet!