Ett SMS säger mer än tusen ord

En av tonårssönerna åkte bort ett par dagar nu under höstlovet. Sov borta en natt. Jag minns när han var liten och åkte iväg till sin mormor och morfar. Han ville åka, hade det jättebra och trivdes men när det var kväll och läggdags – vilka telefonsamtal… Gråt och skrik och hemlängtan. Lilla killen! Mormor fick tillslut dra ur telefonjacket för att han skulle sluta prata med mig och därmed sluta att gråta. Denna gång, nu när han är 14 år, är det att skiljas från TV-spelet som är det svåraste.

Jag minns också andra gånger han sovit borta. När han var lite större, när han hade egen telefon och kunde messa. Så söta SMS! Jag vet att jag har sparat dem men på en telefon som ligger oladdad och borttappad någonstans. Det stod saker som: ”Jag älskar dig mamma!” ”Nu är det bara en dag kvar tills vi får ses igen” ”Jag längtar efter dig” Jag blir helt varm inombords av att bara tänka på de där budskapen. Att jag inte skickade iväg honom oftare, när jag fick sådana kärleksförklaringar. Jag måste verkligen leta reda på den där telefonen och genast spara ner de där gamla SMS:n och låsa in dem i ett bankfack.

Den andra sonen har ju aldrig direkt varit en pojke som gödslar med kärleksförklaringar. Han var alltid så lugn och säker. Verkade trygg och lugn i alla sammanhang. Sov till och med ensam hemma en natt när han var lite yngre utan minsta meddelande eller telefonsamtal. Det var först när han gick vårterminen i åttan och han sov över hos en kompis som det damp ner ett SMS runt midnatt. ”Jag äskar dig mamma.” Jag blev så rörd. Vad var detta? Längtar han hem? Jag åker och hämtar honom! Jag berättade för min man. Han kommentar var: ”Är han full eller?” och så skrattade vi åt det. Haha! Han sov ju över hos en kompis och hans föräldrar var ju hemma och allting. Dagen efter förstod vi att det just var det han hade varit… Hur ska man ta det? Sonens första (eller?) fylle-SMS skickade han till sin mor. Hur ska jag ta det?

Nu för tiden har han vid flera tillfällen svarat på mitt muntliga ”Jag älskar dig” med samma ord. ”Jag älskar dig”. Alltså: han den äldre, han som aldrig sagt sånt förut. Jag rodnar och donar och måste hålla tillbaka ett skrik: ”DET VAR DET FINASTE JAG HÖRT I HELA MITT LIV! ÄSKADE, ÄLSKADE UNGEN MIN! VAD VILL DU HA? DU FÅR VAD DU VILL!”

Hur gick det då med den yngre tonåringen som varit borta denna gång? Det kom ett par SMS med undringar om när pappa skulle hämta hem honom. Något i stil med först: ”När kommer pappa??” Sedan ”Grabben svarar ju inte”.  Men så kvart i nio på kvällen kommer det ett: ”Mamma”. Inget mer än så. Jag svarar så klart – lite för intensivt: ”Ja älskling!” Svaret kommer inom två minuter. ”De va inget”. Men jag vet, jag vet vad det där ”mamma” betyder. Jag kan läsa mellan raderna även när det inte finns så många rader att läsa mellan. Och jag håller återigen tillbaka: ”ÄSKADE, ÄLSKADE UNGEN MIN! VAD VILL DU HA? DU FÅR VAD DU VILL!”