Tonårstider - Första blogginlägget
För 16 år sedan blev jag mamma. Två år senare fick jag en pojke till. Va söta de var. På bild och när de sov. Jag minns småbarnsåren som jäkligt stressiga. Jag minns hur alla sa till en att passa på att njuta av denna tid, den var snart över. (Det var den, men hur skulle man hinna njuta?) Jag fick också höra att ”små barn små bekymmer” – jag upplevde inte alls de där bekymren som små även om jag har nog fått fler grå hårstrån av att vara tonårsmamma.
På väg till jobbet (efter att hemma först försökt skaka liv i de där finniga ungdomarna) går jag förbi både en förskola och en grundskola och kikar på de små barnen – de är ju för gulliga där de står och tittar på grävskopan och sedan på en liten, liten papperslapp som glittrar och därefter vill de absolut upp och gå på bänken som står där mitt i gångbanan; den måste ju vara gjord för att gå på, balansera på, hoppa nerifrån, hoppa nerifrån flera gånger. Jag tittar också på barnens föräldrar och tycker de är så söta. Va fint de pratar med sina barn. Hur de beskriver att det kan vara bra att skriva upp på en lapp för att komma ihåg vad man ska köpa för mat. Och barnet lyssnar och tittar med stora ögon. Kärlek strömmar mellan föräldern och barnet och barnet vet att mamma är klokast och bäst och vackrast i hela världen. Även om barnet kanske inte formulerar detta i ord ännu så känner barnet i hela sin kropp att detta är sant och så kommer det alltid att vara.
Det är fint att se barns kärlek till sina föräldrar när man som tonårsmamma går där på trottoaren och just fått höra att man är äcklig och scary. Äsch! Inte så farligt. Skällsord bara. Han knarkar ju inte i alla fall. Tror jag. I alla fall inte båda ungarna. Tror jag. Jag pendlar mellan att vara supernaiv och överaktivt misstänksam, antagligen mer lättlurad än knivskapt genomskådande. (Luktar man verkligen alkohol om man suttit bredvid någon annan som druckit?)
Livet var absolut inte lättare när de var mindre men det rörde sig liksom kring andra typer av frågor.