När kommer jag att förstå att de aldrig blir små igen? Jag har i alla fall en hämnd i bakfickan.
Har ni tänkt på att alla böcker om tonåringar och den där perioden när barnen håller på att göra sig självständiga, så ofta illustreras med bilden av ett litet barn som håller om och klamrar sig fast vid sin förälder. Bilden på boken om separation visar hur det är innan, visar det där man vill ska stanna kvar, det där man inte vill lämna, inte se försvinna – fast det egentligen redan är borta. (Titta till exempel på Flygfärdig av Linda Skugge.)
Här om dagen pratade jag med en mamma till en tvååring. Hon såg förtvivlad ut inför det jag sa om tonårstiden: att de (tonåringarna) inte kramars längre, att de ryggar tillbaka med en iskall ”Rör-mig-inte!-blick” om man stryker dem över armen eller klappar dem på kinden. När de är två år, då är de ju så fysiska. Jag fick allt mitt behov av kroppskontakt fyllt av ungarna när de var små. Min man vara bara ett bihang och/eller en hemtjänstperson. Det var från barnen som jag fick kramar och kärleksförklaringar. Om jag var borta bara ett dygn kändes det ju i hela koppen, en värk av längtan efter fysisk närhet från ungarna uppstod ju. Det kändes då som att det skulle vara för evigt, att jag så klart alltid skulle att ha det så här – samtidigt som jag visste… Man hade ju hört talas om tonåren, man har varit tonåring själv… Men för den skull behöver man ju inte tänka på det då, när man har en underbar och gosig tvååring. Då ska man ju njut av det. Utan att för den skulle känna kravet att man MÅSTE njuta! Jag hatade själv det rådet jag fick när jag hade nyfödda och små barn: ”Ta vara på den här tiden, den går så fort”. Den tiden är ju asjobbig också. (Aldrig är det riktigt bra… Haha…)
Kanske är det nu, mitt i tonårsföräldrakapet, man egentligen behöver få det rådet ? ”Ta vara på den här tiden!” För det är verkligen inte det jag gör i alla fall. Snarare längtar jag tills den är över. Tills de blir snälla igen och respekterar sin förälder, uppskattar en. Tills de återigen börjar krama en och säga att man är väldens bästa mamma och när de vill gifta sig med en igen… Eller? Det är ju det som är grejen, va? De kommer aldrig tillbaka, va? De kommer aldrig igen, tillbaka till det som de en gång var. Min fjortonåring som brukade, innan han blev en fjortonåring, vara så mammig. Nästa så att det var jobbigt – men det var det aldrig (vad jag minns). Han kommer aldrig att bli mammig igen. Och om jag försöker tänka realistiskt på det så vore ju det jättekonstigt om han blev det. Lite obehagligt till och med. Ändå är det som att jag lite grann, någonstans långt där inne, tror att det kommer att bli som förr igen. All kärlek kommer tillbaka. Men hallå? Hur ser mitt eget förhållande till mina föräldrar ut? Jag är väl rätt självständig, i alla fall. Inte så mammig, glömmer att ringa, ett litet sms på morsdag…
Alltså: Ta var på den här tiden - snart är de ännu äldre och ännu längre bort. Snart bor de inte hemma ens. Snart bor de kanske utomlands. Är höjden av frigörelse att flytta till Nya Zeeland?
Varför visar de då bilden av en unge som kramar sin mamma det hårdaste ungen kan och säkert viskar barnet i sin mammas öra: ”Jag kommer aldrig släppa taget mamma!” på boken om tonåringar. Det är ju precis tvärtom. De går nu. Nu går de sin väg för att komma hem på lite söndagsmat efter att mamma (jag) har tjatat i telefon (det var hon/jag som ringde upp) flera, flera gånger. Det kanske är då man blir bra på det där: att ”ta vara på den här tiden”. Det är kanske därför dessa personer hela tiden ger det rådet till personer med yngre barn: för att de själva äntligen har lyckats lära sig detta.
När ungen sitter där igen, i sitt gamla hem och äter ens vegetariska lasagne (som ungen alltid har tyckt så mycket om) skulle det inte förvåna mig ett dugg om det är då – då! äntligen! – de regredierar och blir ens lilla barn igen. De spiller och glömmer ställa in tallriken i diskmaskinen och behöver pengar och allt blir som förr… Då ska jag tänka på hur mycket jag älskar dem och hur fina de är och hur mycket kärlek jag har fått och gett dem i ett slags cirkelsystem. Och så småningom, om jag har tur, kommer det kanske ett barnbarn eller två (”livets efterrätt” haha…). Så får jag se hur mina barns kärlek till sina barn blir så där enorm och om jag lever tillräckligt länge får jag se när deras barn blir tonåringar… Ha! Alltså det skulle ju kännas som den ultimata hämnden! Där ser ni hur f*****g jobbigt det är att ha tonårsbarn och nu får ni känna på hur det är när de slutar att älska en mest av allt på jorden! Där fick ni!
Eller ja, det kanske inte är att ta vara på den tid som är nu… Att fantisera om en hämnd som kan komma att infinna sig om så där 10 – 20 år. Nä, det verkar ju som att jag landar tillbaka på det ställe jag brukar, det där rådet från familjemottagningen som jag återkommer till om och om igen: om att hänga med dem och när de vill, när de är närvarande och öppna. Typ, den lilla stunden när de kommer ner till köket för att intaga lite, eller jag menar massa kolhydrater. Hej ungar! Jag står här redo! Med öppet sinne och kärlek i massor. (Men ändå: Vänta bara tills ni själva får tonåringar. Haha! Då får ni se! Då kommer ni nog att fatta ett och annat.)
