denveligamodern.blogg.se

Morgon, en helt vanlig söndag. Lugnt och fridfullt. Tystnaden bryts bara då och då av ett pysande från kaffebryggaren eller prasslet från en tidningssida som vänds.

Så här var det ju inte förr, när barnen var små. Då var det tvärtom. Speciellt den tiden innan det gick att placera dem framför TV:n för att man själv skulle få sova en liten stund till.

Jag minns speciellt ett tillfälle när min förstfödde var ett halvår gammal ungefär och han ville absolut vara upp och bli buren fast klockan bara var fem på morgonen. Jag stod framför det stora fönstret med den lilla (men rätt tunga) bäbisen i famnen och såg rakt in i lägenheten mittemot. I det nybyggda bostadsområdet var det insyn som rådde tills den boende själv satte upp någon slags skydd i form av gardin, schallusie eller likande. Det var inte många som hunnit göra det ännu, så jag kunde med tydlighet och skärpa ser tre unga tjejer sitta och efterfesta vid ett köksbord. De såg inte mig, de hade fullt upp med att prata och skratta och vara så där efterfesttrötta utan minsta tanke på att gå och lägga sig. De såg inte mig (på något sätt typiskt) – en sådan människa som i alla fall någon av dem säkert skulle komma att vara om några år – en person som nödgas upp ur sängen i arla morgonstund, de såg inte mig men jag såg dem. När jag var dem, såg jag aldrig den där kvinnan som tvingades upp på småtimmarna. När jag själv satt och drack slattarna ur vinflaskorna och slickade på fingret för att kunna få upp det sista saltet i chipsskålen, existerade hon inte i mitt medvetande. Hon fanns inte i mitt sinne när jag hade fullt upp med mig själv och av att hänga med min kompisar. Men senare, när jag stod där med mitt barn på armen och påsar under ögonen, såg jag dem. Jag såg dem och jag såg tiden som blivit en annan och jag såg mitt liv och förstod att så här skulle det vara nu. Det var bara att glömma det där med sovmorgon. Och efterfest också för den delen. Från och med nu var livet så här.

Så hände något igen. Ungar blev tonåringar. Ungar sover länge – jag menar LÄNGE – varje ledig morgon. Ungar erbjuder föräldrar fri tid. Morgonstund har guld i mund. Frid och lugn och kaffe och tidning och ett stilla samtal med maken och tid till eftertanke och tid att planera dagen och… Ja, tid helt enkelt. Egentid. Det som jag, när jag stod i fönstret och iakttog efterfesten, aldrig mer trodde mig få igen. Nu har jag till och med både sovmorgon och egentid. På det sättet kan man ju se tonårstiden och tonåringarnas enorma behöv av att sova som en gudagåva, eller lite som en avkastning – all morgontid vi som föräldrar har investerat i våra barn få vi nu tillbaka.

Man skulle också kunna se det som payback time. Jag skulle ju kunna gå upp och väcka dem, fast klockan bara är 10…