denveligamodern.blogg.se

 

Två strån med smultron hålls upp mot kameran. Vit tröja och ett stort leende. Stora markanta framtänder, det var innan tandställningen och innan ansiktet antog sin tonårsform. På bilden fortfarande barnets rosiga nylle – det som ska bli ett vuxet anlete om bara några år. Det är fem år sedan fotot togs och snart fyller den där smultronplockaren 15 år. Den där glädjen över att ha hittat så mycket smultron – når får han tillbaka insikten om att det är en av livet meningar? När min farmor var lite över 70 år grät hon för att ovädret hade slagit alla blåbär till marken. Barn och äldre vet att en del av meningen med livet är just: bär. När kommer min pojke, min tonåring, förstå det igen? Jag vet inte. Har jag ens själv förstått? Jo, jag tror det var sönerna som lärde mig. Eller om vi lärde oss tillsammans.

Livet saktas ner när man får barn samtidigt som tempot skruvas upp med allt som måste göras och allt som måste hållas reda på. Men jag minns ändå, med saknad (oändlig saknad om jag ska vara ärligt) den där fascinationen över livet som uppstod tillsammans med barnen. Som smultron. Som att plocka smultron och trä dem på ett strå. Att hitta dem, glädjen över att hitta, och sedan se hur många de var, ruset över dess mångfald och så arbetet, uppgiften: att plocka dem och trä dem på stråt. Sedan resultatet av det hela, att kunna visa upp sitt skapade för mormor och morfar och morfars kamera. Dokumentera det. (För att sedan, efter några år få syn på bilden igen.) Och slutligen: Äta bären.

Jag skrivit om det förr. Säkert flera gånger. Om det som var så nära förut, barnen, kärleken, existensen. Jag vill knappt skriva ”minnen” för jag vill inte att det ska vara minnen, jag vill att det ska vara nu, i alla fall en del av det som är mitt nu. Jag försökte länge säga till dem, ungarna, sånt som alla föräldrar säger till sina större barn när de ser en bäbis: ”Tänk att ni har varit så små!” Jag kunde fråga dem: ”Hur när blev du så här stor?” Och: ”Tänk att du varit min lilla, lilla, lilla unge så här liten, som en liten plutt?” Jag har slutat säga sådant nu. Inte bara för att det är larvigt och deras reaktioner blev snarare avvärjande än den jag hade hoppats på. Vad hade jag hoppats? Att de skulle hålla med?

– Ja, mamma, tänk det är helt otroligt. Jag som var så liten har blivit så här stor.

– Jag som var din lilla plutt, mamma. Det är helt obegripligt. Vi borde kunna stoppa tiden.

Jag vet inte. Det hade ju varit förfärligt och underligt om de svarat så – på något sätt distanserade från sig själva. De kan ju inte själva se den utvecklingen.

På något sätt var väl mitt tvång att behöva uttala de där meningarna, ett sätt att bearbeta, eller ännu hellre ett sätt att försöka göra dem små igen, göra dem till de där småknattarna de en gång var, vilka tog livet för självklart och blev som förtrollade av en myra eller en tuschpenna. Där det konkreta blev det vi ägnade oss åt. Det som fanns, syntes och det man kunde ta på, här och nu. Det förde mig tillbaka till jorden. De förde mig tillbaka till det jordnära.

Inte nu längre. ”Här och nu” har blivet ett enda: ”SEN!”

– Men maten är klar nu. Den blir kall.

– Sen.

– När är det?

Inget svar.

Innan mina pojkar blev tonåringar, pratade jag med en annan tonåring. Han beskrev, eller försökte beskriva hur det var för honom när hans mamma sa att maten var klar och han satt och spelade Fifa (Fifa 13, säkert, på den tiden). Hur han hörde sin mamma tjata och tjata om att han skulle komma och att det typ inte gick någon som helst tid mellan tjatet och när han väl kom ner för att äta var alla andra klara. (Kunde de inte ha väntat?) Det den tonåringen beskrev är ju en helt annan tidsuppfattning. Hur ska jag någonsin kunna möte mina barn om de lever i en annan tidsverklighet? Inte nog med att de växer upp som en annan generation med helt andra förutsättningar – annat poliskt läge, andra värderingar, helt andra tekniska möjligheter, en helt annan samhällssituation – inte nog med att de är yngre och deras hjärnor inte är färdigutvecklade ännu och de är… ja, lite dumma i huvudet helt enkelt, inte nog med det utan de lever också i en annan tidsdimension. Hur ska jag nånsin kunna nå fram till dem igen när vi inte längre har det konkreta – jordfasta – att enas runt. Låt oss plocka lite bär ihop!

– Nää, aldrig i livet, hörs det bakom den stängda dörren.

Har man tur kanske man får ett:

– Sen.

Men då har de nog inte hört vad jag sagt. Kanske trodde de att jag sa att vi skulle äta bär. Så konkreta är de ju ännu. Ändå. Att äta goda saker.

När det ju snart 15 och 17 år mina småttingar och jag säger inte längre till dem i undrande ton hur de kunde bli så stora från att ha varit så små. Jag har väl mognat. Jag har väl fattat att de inte kan hjälpa mig med att bearbeta detta trauma. Jag har också erkänt för mig själv (tror jag) att detta har nu hänt. De är stora nu. (Men också mycket små. De är inte vuxna ännu. Det är ett som är klart.)

Ja, jag får väl vänta in barnbarnen. Om jag har lyckan att få sådana. Sånt vet man ju aldrig.  Bara det att även sådana – barnbarn – blir stor inom loppet av så där 15 år. Se bara på mina föräldrar. De fick underbara små barnbarn och hur små är de nu? Inte speciellt små… Ja, så det verkar som att nu för tiden får jag jobba på det där med det jordnära och konkreta helt för sig själv. Så, ja, man kanske skulle tag sig en tur ut i skogen? Kan det finnas något smultron kvar?