Får mamma vara med? Ombytta roller...
Det är ju det jag skulle vilja säga när tonårssonen kommer hem med sina kompis. De skrattar, brölar, skämtar, tar med sig god ”mat” från köket och går upp till sonens rum. Dörren går igen. Vad gör de där inne? De lyssnar på musik, sådan där modern musik. Ibland sjunger de med. De verkar ha så trevligt. Mysigt. Jag försöker att inte tjuvlyssna men när jag går förbi dörren är det svårt. Pratar de om kärlek och sex? Å, det låter som de skvallrar? Eller diskuterar de senaste avsnittet av Paradise Hotel?
Plötsligt kommer de ut. (Då gäller det att man har flyttat sig från dörren. Man får damma på ett annat ställe.) De är fulla av projekt.
– Ska ni ut?
– Vi ska meka.
– Jaha.
De dunsar ner för trappan med sina nyinförskaffade manskroppar, på med jympadojor i enorma skostorlekar och så ut. Dörren smäller igen och så står de där runt moppen. Tittar, pratar, pekar, diskuterar. Aktivitet. Gemenskap.
Jag betraktar dem medan jag sporadiskt plockar ur diskmaskinen. Nu skrattar de igen. Jag ser på dem när jag torkar mina händer och tänker att jag kan ju sätta på en kopp kaffe, det vore gott. Jag gör mitt kaffe starkt, efter alla år av kaffedrickande är jag fortfarande osäker på hur många skopor man sak hälla i, men det blir gott. Jag tar mycket mjölk. Sitter vid köksbordet. Det är mycket som borde göras. Tvätta, handla, sopa upp alla julgranbarr på altanen, vilka kommit fram nu när snön smält bort. Det finns att göra! De skrattar igen där ute. Jag tar en klunk av kaffet. Nä, men om jag ska sätta igång?
Igår när jag gick från jobbet mötte jag en mamma och hennes son i sexårsålder. Jag hörde vad han sa till sin mamma.
– Vi har ett uppdrag.
– Jaha, svarade hon. Vi behöver gå hem nu.
Pojken lät sig inte bekommas.
– Vi ska fånga myror.
– Men du dödar ju dem bara.
– Jag ska inte göra det. Men vi måste hitta myror.
– Mm, en kort stund.
Mer uppfattar jag inte av samtalet. Som förälder blev man ju definitivt mer inkluderad i barnens värld när de var små. ”Vi har ett uppdrag.” Den är ju så bra. Idag skulle jag hänga på vad som helst bara någon började meningen med de orden. (Så länge uppdraget inte bestod av att städa eller bädda sängen och så länge repliken innehåller just ordet ”vi”.) Speciellt om någon av mina söner uttalade denna formel. Jag ber dem emellanåt att de ska tänka ut något de vill göra tillsammans med mig, eftersom de alltid säger nej till mina förslag till gemensamma aktiviteter. De kommer inte upp med så mycket. Någon av dem hade en idé men jag minns inte vad det vara, bara att det var alldeles för dyrt. (Var det att köpa var sin MC och dra ut i Europa? Det kan ha varit det.)
Inte som förr, när det bästa de visste var att leka med en. Leka med mamma! Då när jag kunde känna mig nästan kvävd av att inte få vara ifred. Den efterlängtade ”egentiden” lyste med sin frånvaro.
Nu spar jag istället på blickar. När jag kom hem häromkvällen satt en av sönerna i köket och tittade och lyssnade på sin telefon medan han slevade i sig något… Typ mjölk och flingor, kanske? Han tittade upp när jag kom in och i blicken kunde jag genast utläsa: Han har tid för mig en liten stund. (Yes, yes, yes!!!)
– Hej, hur har du haft det?
– Förjävligt, svarar han med ironi och humor i rösten.
Jag ler.
– Det var tråkigt att höra, säger jag med samma (tror jag) ironi. Livet suger.
– Aa, säger han. Min serie jag följer har tagit slut.
– Jäkla skit, säger jag. Då fattar jag. Ingen mening med livet.
– Nä, säger han. Så drar han på sig hörlurarna igen.
– Men vad kollar du på nu då?
Jag får inget svar. Han hör nog inte.
– VAD KOLLAR DU PÅ NU?
Jag höjer rösten lite.
– Skrik inte, vara han.
Ögonblicket, den där blicken jag fick när jag kom hem, som gav en öppning till samtal, är över.
– YouTube så klart, muttrar han. Tar sin tallrik, ställer den på diskbänken och går mot sitt rum fortfarande med hörlurarna på sig.
– HALLÅ! DU GLÖMDE STÄLLA IN I DISKMASKINEN!
Denna gång verkar han inte tycka att jag skriker? Nu hör han inte ens…
I alla fall, ett litet moment av gemenskap. Härligt!
– Hej! Vad ska ni göra? Får jag vara med?
Det är ju det jag skulle vilja säga när tonårssonen kommer hem med sina kompis. De skrattar, brölar, skämtar, tar med sig god ”mat” från köket och går upp till sonens rum. Dörren går igen. Vad gör de där inne? De lyssnar på musik, sådan där modern musik. Ibland sjunger de med. De verkar ha så trevligt. Mysigt. Jag försöker att inte tjuvlyssna men när jag går förbi dörren är det svårt. Pratar de om kärlek och sex? Å, det låter som de skvallrar? Eller diskuterar de senaste avsnittet av någon serie, till exempel Paradise Hotel?
Plötsligt kommer de ut. (Då gäller det att man har flyttat sig från dörren. Man får damma på ett annat ställe.) De är fulla av projekt.
– Ska ni ut?
– Vi ska mecka.
– Jaha.
De dunsar med sina nyinförskaffade manskroppar ner för trappan, på med jympadojor i enorma skostorlekar och så ut. Dörren smäller igen och så står de runt moppen. Tittar, pratar, diskuterar, pekar. Aktivitet. Gemenskap.
Jag betraktar dem medan jag plockar ur diskmaskinen. Nu skrattar de igen. Jag ser på dem när jag torkar mina händer och tänker att jag kan ju sätta på en kopp kaffe, det vore gott. Jag gör mitt kaffe starkt, efter alla år är jag fortfarande osäker på hur många skopor man sak hälla i, men det blir gott. Jag tar mycket mjölk. Sitter vid köksbordet. Det är mycket som borde göras. Tvätten, handla, sopa upp alla granbarr på altanen, vilka kommit fram nu när snön smält bort. Det finns att göra! De skrattar igen där ute. Jag tar en klunk av kaffet. Nä, men om jag ska sätta igång?
Igår när jag från jobbet mötte jag en mamma med en son i sexårsålder. Jag hörde vad han sa till sin mamma.
– Vi har ett uppdrag.
– Jaha, svarade hon. Vi behöver gå hem nu.
Pojken lät sig inte bekommas.
– Vi ska fånga myror.
– Men du dödar ju dem bara.
– Jag ska inte göra det. Men vi måste hitta myror.
– Mmm, en kort stund.
Mer uppfattar jag inte av samtalet. Man blev ju definitivt mer inkluderad i barnens värld när de var små. ”Vi har ett uppdrag.” Den är ju så bra. Idag skulle jag hänga på vad som helst bara någon började meningen med de orden. (Så länge uppdraget inte bestod av att städa eller bädda sängen och så länge repliken innehåller just ordet ”vi”.) Speciellt om någon av mina söner uttalade denna formel. Jag ber dem emellanåt att de ska tänka ut något de vill göra tillsammans med mig, eftersom de alltid säger nej till mina förslag till gemensamma aktiviteter. De kommer inte upp med så mycket.
Inte som förr, när det bästa de visste var att leka med en. När jag kunde känna mig nästan kvävd av att inte få vara ifred. Den efterlängtade ”egentiden” lyste med sin frånvaro.
Nu spar jag istället på blickar. När jag kom hem häromkvällen satt en av sönerna i köket och tittade och lyssnade på sin telefon medan han slevade i sig något… Typ mjölk och flingor, kanske? Han tittade upp när jag kom in och i blicken kunde jag genast utläsa: Han har tid för mig en liten stund. (Yes, yes, yes!!!)
– Hej, hur har du haft det?
– Förjävligt, svarar han med ironi och humor i rösten.
Jag ler.
– Det var tråkigt att höra, säger jag med samma (tror jag) ironi. Livet suger.
– Aa, säger han. Min serie jag följer har tagit slut.
– Jäkla skit, säger jag. Då fattar jag. Ingen mening med livet.
– Nä, säger han. Så drar han på sig hörlurarna igen.
– Men vad kollar du på nu då?
Jag får inget svar. Han hör nog inte.
– MEN VAD KOLLAR DU PÅ NU?
Jag höjer rösten lite.
– Skrik inte, vara han.
Ögonblicket, den där blicken jag fick när jag kom hem, som gav en öppning till samtal, är över.
– YouTube så klart, muttrar han. Tar sin tallrik, ställer den på diskbänken och går mot sitt rum fortfarande med hörlurarna på sig.
– HALLÅ! DU GLÖMDE STÄLLA IN I DISKMASKINEN!
Denna gång verkar han inte tycka att jag skriker? Nu hör han inte ens…
I alla fall, ett litet moment av gemenskap. Härligt!