denveligamodern.blogg.se

Att skriva om tonåringar, eller snarare att skriva om att vara förälder till tonåringar, verkar innebär att man åter och åter igen kommer tillbaka till Den Stora Separationen. Som vi är inne i, mina tonåringar och jag. Va kort den var, tiden när vi var ett. När mina barn och jag var en enhet. När vi var det bästa vi visste. Den Enorma Kärleken. Visst finns kärleken kvar. Trots att den syns rätt sällan hos 14-åringen, så vågar16-åringen visa mer av den igen. Men nu är det ju inte som då. Den där ohejdade, ohämmade och oåterhållsamma kärleken.

Jag antar att jag förskönar nu. Det fanns väl stunder även då när de var så trotsiga så man bara vill förflytta sig till ett annat universum. Men det var mest av det där andra, väl? Kärleken?

I alla fall är det uppenbart att de nu har behov av att frigöra sig. Behov av att avgränsa sig mot sina föräldrar och där med mig, deras fina, fantastiska mamma (det är ju helt ofattbart?). Man är pinsam, ska helst gömmas för kompisar, de drar sig undan klappen på kinden och en god natt-kram är ju bara att glömma. Och så stänger de dörren. Kan det bli mer symboliskt än så? En stängd dörr. Jag står utanför och knackar:

– Hur var det i skolan idag?

– Vaaa?

– Hur var det i skolan idag?

– Määän! Vad vill du?

– Kan jag komma in?

– Varför?

– Bara för att prata lite? Höra hur du haft det?

– Bra. Så.

– Men var det bra i skolan också?

– Jaaa. Vad vill du? Gå!

– Ja, ja. Vad bra att det var bra. Det blir spagetti och köttfärssås om en stund.

Inget svar.

– Hörde du?

– Ja. Men vad vill du?

Äsch, tänker jag. Vi kan ju prata vid matbordet sedan. Det går ju också bra. Så tänker jag när jag står där på ena sidan av dörren. Utestängd. På andra sidan håller ungen på att växer upp. Bli självständig, va? Bakom en dörr. Jag befinner mig i resten av huset. I köket, i vardagsrummet, framför TV:n. Men alltid redo - eller nej inte alltid, jag har ju också ett liv även om tonåringarna inte fattar det – men ändå jag vill vara redo att lyssna om de säger något, beredd att lägga mig i och att börjar oro mig, stötta när det behövs. Är antagligen (ur deras ögon sett) för jobbig i allmänhet och för närgången i synnerhet. Ändå känner jag att jag bör vara hemma.

Vikten av att vara hemma för barnens skull har ju ändrat en smula. Förr behövdes jag så konkret – hämta hem dem från förskolan och skolan, hjälpa dem av med overallen, dra av kängor, laga mat och lägga puzzel samtidigt, prata, lyssna, se på barnprogram, läsa godnattsagor, trösta och hålla i handen. Nu behövs jag hemma på ett mer abstrakt sätt. Jag är hemma, känner (hur konstigt det än låter) att de vill att jag ska vara hemma men vi umgås ju inte direkt – jag och barnen. När jag är borta några kvällar på raken så får man höra att man alltid är borta. Som att jag behövs här i huset för att ge det tyngd, en vikt av moderlighet? Någon som bryr sig och finns här, som att jag gestaltar en känsla av att allt är i sin ordning. Kanske står jag för, kanske representerar jag för dem, en närvaro av en svunnen tid. Jag läste någonstans att även tonåringarna sörjer sin förlorade barndom. I Den Stora Frigörelsen tidsålder sörjer vi, var och en på sitt håll, det som en gång var.

Så, det är alltså det vi håller på med. Gör oss fria från varandra samtidigt som vi saknar den gemenskap som har varit. Och allt detta sker på var sin sida av Den Stängda Dörren.