Tre nya tips för umgänge med din tonåring och ett knep för att ta en kärleksfull groupie.
Min familj är utspridd. Det går liksom inte att fösa ihop dem ens. Alltid är det någon som är på sitt rum och vägrar komma ut. En annan kan sitta på en buss på väg till Öland. Att ens samlas för att enas om ett semestermål var inte det lättaste men imorgon åker vi i alla fall. En av ungarna följer med för att det innebär mycket mat och den andra följer med för att han måste men hotar med: ”Jag kommer inte gå utanför hotellrummet. Bäst för er att hotellet har Wi-Fi.” Jaha… Eller nähä… Vi får väl se hur det går. Vi får väl se om jag lyckas få dem att masa sig lite närmare varandra så jag kan ta en bild. Det får väl bli på hotellrummet då... Det är i alla fall kortare sträckor på hotellrum än i vårt radhus, inte lika många rum och färre dörrar som kan stängas.
Jag har försökt utveckla mina strategier lite till för att få vara med ungarna – att få möjlighet att umgås med dem alltså. Att hänga i köket framför kylskåpet är ju en klassiker, men den taktiken kan medföra att man får höra en hel del suck och stön och repliken: ”Det finns ju INGENTING att äta!” (eftersom fil, mjölk, müsli, flingor, gröt, pasta, köttbullar, nudlar, rester i form av färdiga portioner bara att mikra eller ägg inte duger).
Det finns fler sätt att hänga med barnen än kylskåpsvarianten. Ett sätt är att, när de sitter och äter (trots att det inte fanns något) och stirrar i sin telefon, sätter du dig helt sonika mittemot och plockar även själv fram en skärm och verkar mycket upptagen. (Det gäller nu att du inte bli upptagen, det är ju lätt hänt när det gäller skärmar – att du försvinner in i dem.) Det är stor risk att det inte blir mer av sällskapet än just detta, att ni suttit mittemot varandra och bara kollat i var sin skärm ihop men det kan också hända att ungen plötsligt säger något. Plötsligt berättar han något han tänker på. Det är mycket viktigt då att du inte har fastnat i din egen skärm utan tittar bor från din skärm, tittar barnet i ögonen och försöker få honom att berätta mer. En bra strategi är också att i detta läge inte visa sin rädsla med repliker som ”Men du vill väl inte ha en lätt MC?” Eller ”Så där fort skulle väl du aldrig köra?” Eller att desperat försöka göra om ungen: ”Har du aldrig funderat på att spela violin eller ta pianolektioner i stället?” Sådan kan göra att konversationen dör direkt. Kör hellre med vanlig professionell samtalsteknik, till exempel upprepa sonens replik som en fråga: ”Jaha, är det en fin MC?” ”Oj, kan den köra så snabbt?” Detta är ohyggligt svårt men om man lyckas kan en stund av förtrolighet och gemenskap uppstå.
Ett annat sätt är ju så klart att nu under fotbolls-VM att sitta bredvid och vara tillsammans på det sättet. Om du läst mitt blogginlägg ”Världens sämsta fotbollsmorsa” så vet du ju mitt förhållningssätt till fotboll: jag har ohyggligt svårt för att koncentrera mig på just fotbollen men jag är bra på att se massa annat runt omkring exempelvis när Adidasreklamen runt planen rullar runt: ”Creativity is the answer” eller så kan jag börja fundera på om McDelivery funkar där på den ryska åskådarläktaren, om man blir sugen på en McFeast under matchen. Något som verkligen kan fånga mitt intresse är vem som tar bollen om den åker i publikhavet eller den där gruppen med fotografer bakom sina gigantiska objektiv. (Vad gör hen? Försöker hen torka av främre linsen, hen når ju knappt fram och vad är det hen torkar bort? Fotbollsspelarsvett? Vad annars kan hamna på linsen dessa dagar av hetta och torka?) Dessa funderingar funkar inte att dela med den fotbollsintresserade tonåringen.
Istället för har jag hittat någon Twittersnubbe som verkade kunna en del om fotboll och lite om det runt omkring. För en sådan person som jag är det perfekt om jag istället för att kommentera själva spelet så kan jag slänga ur mig något om hur många invånare det bor i Mexico eller landets BNP eller liknande. Det tillför ju alltid något. I och för sig mest när Mexico spelar och bara en gång sedan är liksom den informationen förbrukad.
Ett annat sätt att vara med sina ungdomar är ju så klart det så kallade mikroumgänget. Att försöka dra ut på de tillfällena när man ändå pratar med varandra, till exempel när informationen om att middagen är klar ska framföras. (Alltså: ”Maten är klar”-repliken.) Att då försöka skämta till det lite kan förlänga det dagliga samtalet med ditt barn. (Ett exempel: ”Om mat skulle uppskattas av ers Majestät/min egen lilla VM-expert/MC-proffset/mammas lilla älskling.” Det sista substantivet kan ju varieras i oändlighet till det som passar för dagen.) Skämt är ju som vi vet vanskligt men är ändå ofta en mycket bra strategi. Bästa sättet att skämta är oftast med sina egna tillkortakommanden, ja du kan dra det ända till självförlöjligande och självkränkning. Att genomskåda att man vet vad tonåringen tycker om dig funkar i stort sätt alltid men har en tendens att få dig att framstå som lite larvig. Lägg på mycket ironi och tala gärna med bäbisröst: ”Kan mammas lilla, lilla gubbeluns som älskar sin mamma så mycket, mycket, mycket komma ner till middagen nu och äta lite nam-nam-mat?” Ja, du kan inte förvänta sig några enorma skrattsalvor från ditt stora barn men man får i alla fall någon form av kontakt.
Ja, några nya idéer sedan jag skrev sist om detta tema i alla fall. Hoppas några av dessa kan funka. Själv ska jag dra iväg med båda tonåringarna i bil i morgon. Mobiltelefonerna till trots, tror jag att det kan finnas någon liten chans till kommunikation och mikrosamtal under bilfärden. Om vi kör iväg utan att de hinner äta frukost kommer de vara tvungen att någon gång – inom en inte allt för lång tid – behöva berätta att de är hungriga. Ha! Då har jag dem! Då kan vi diskutera mat och matställe ända tills vi hittar ett. Och då, när vi går in där (Gävlebro kanske?) då ska jag snabbt som attan dra upp telefonen och ta en groupie på oss. ”Le nu för f—n och krama om er mamma annars får ni ingen mat!”
