denveligamodern.blogg.se

Ja visst är de stora nu, till kroppen sett. Jag får väl böja lite på nacken när vi står och pratar för att titta upp på dem. Men det tänker jag inte på. Jag ser ju att de är små ändå, mina bäbisar som om ett tag ska fylla 15 och 17. Jag ser det ibland, när man har gäster på besök som plötsligt säger det: ”Vad lång han har blivit.” Ja, då ser jag. Och blir lite stolt. (Varför det? För att de utvecklas som de ska? För att barnen växer? Jag vet inte. Känns lite larvigt, men ändå – de är ju helt fantastiska. Nu är de långa också.)

De, ungarna, tror själva att de är så stora nu. Och starka: ”Morsan, vad tar du i bänkpress?” De tror till och med att de är mentalt vuxna. De tror att de är kloka och har koll på läget. De vet hur man ska leva livet och att de och deras jämnåriga kompisar vet bättre än vi föräldrar. De talar om för mig hur det är nu för tiden och påstår att jag inte fattar vissa saker för att jag är gammal (vilket i och för sig stämmer – inte att jag är gammal! – men att jag ibland inte fattar vad de pratar om eller vad de säger, fast oftast hänger jag ju med… Eller?).  

Och ibland är de så kloka. Modershjärtat svärmar över. De sitter där och säger klokheter. Ja, men de är väl stora nu då. Kanske kan jag ändå säga att nu är de vuxna. Men då, precis när jag har tänkt den tanken, avslöjar de sig. Precis när jag är på väg att ge de dem alla befogenheter som en vuxen människa ska ha – då slinker det ur dem någon galen dumhet, till exempel något jättefarligt som de vill testa som de påstår är ”helt ofarligt” och ”alla gör det” och ”det har aldrig hänt något” och att alla motargument bara är ”skrämselpropaganda”. Hjälp! Och det är inte lätt, rättare sagt det är rent omöjligt, att då övertyga dem om motsatsen. Jäkla ungar! Men som förälder ser man ju nu att de faktiskt är små. Inte bara tänker lite tokigt som små barn gör utan även har hamnat tillbaka i trotsåldern.

Jag lyssnade för ett tag sedan på ett radioprogram, Kropp och själ. Projekt: Världens bästa förälder. I någon slags förtvivlan över att försöka fatta hur man ska vara förälder till en tonåring, hamnade jag i ett samtal mellan olika psykologer som pratade om hur man bör vara med sina barn. De pratade visserligen om små barn (alltså riktigt små barn, som femåringar och treåringar och tioåringar), men jag kände direkt: Det är ingen skillnad! Det är precis samma sak med tonåringar. Det enda som man kanske inte kan göra nu längre är att förebygga en god relation till sina tonåringar. Att hitta rutiner och samhörighet genom att investera i att regelbundet göra saker tillsammans i familjen, redan från början. Har man inte gjort det förebyggande arbetet, kan man ju inte göra det efteråt. (Åh! Skit, det är så mycket man skulle kunna gjort bättre om man bara orkat. Och förstått hur man skulle göra det.) Men allt det andra: Att vara med sitt barn, att lyssna till det, att prata med det, att vara ärlig, att fokusera på det positiva, att skapa en skön atmosfär hemma där vi har trevligt (även mellan föräldrarna) och att göra saker tillsammans. Det är ju exempel på vad man fortfarande kan göra. (Ja och då har vi ju svårigheten med att hitta på saker att göra tillsammans men det skrev jag ju om i förra blogginlägget…)

Alltså det är ju ingen skillnad. De är fortfarande små, på det sättet, de där ynglingarna. Då är små pluttisar som behöver exakt samma sak som en treåring. Haha! De tror de är så stora, men mamma vet nog. ”Ni är småisar!”

Och det verkar ju underbart att ha det så där hemma. Att hänga med sina ungar, att prata och lyssna och vara ärlig. Och att göra saker ihop. Det är väl vad alla vill? Jag kanske inte är så stor själv heller? Trots att jag fyllt många år… Helt enkelt, man blir aldrig för stor för att ta emot positivt levererad omtanke och kärlek. Yes! Alright! Det är bara att gå ut och verkställa! Helt klart inte lätt alla gånger. Men jag tänker i alla fall hålla kvar denna insikt: Mina älskade, knasiga tonåringar är fortfarande småttingar!