Snea sönder - en av tusen känslor

 
Idag lyckades jag komma min lilla, stora 15-åring nära. Jag påminde honom om hur han sa ”Nä! Nosa inte på mig, mamma!” när han var min keliga 3-åring och jag luktade på honom. ”Nä! Nosa inte på mig, mamma!” betydde ”Gosa med mig!”. Och jag sög in doften av småbarn från hans hals, nacke och mage och han skrattade och vred sig för att komma ”nästan” loss. Vid lunchtid idag påminde jag min 15-åring om denna tid och jag fick tillåtelse att en kort, kort stund böja mig över honom och dra in ett djupt andetag av mitt barns doft och hans tonårssvett – helt underbart. De finns där ändå, de små liven, inne i de där gängliga kropparna. Och minnena av det som varit betyder något även för dem, trots att de vill spela coola och låtsas vara självständiga.

Skönt att tänka på just idag, eftersom morgonen (läs: förmiddagen) började med ett praktbråk med den andra sonen. Det började med en liten tanke från mig bara, en fråga om att vi kanske skulle hjälpas åt mer här hemma. Att tonåringarna skulle kunna laga middag varsin dag i veckan. Inte mer än så. Jag sa det inte särskilt högt, inte speciellt hårt, inte ens strängt men då kom den:

– Nu snear du!

Den välgymmade bröstkorgen far ut, rösten höjs och ilskan surrar som ett bi i konsonanterna. Att ”snea” betyder helt enkelt att man blir arg. (”När något går snett till i ens liv. Man kan också ’snea ur’ på något eller någon. Detta är synonymt med att bli arg, få utbrott, lacka ur etc.” enligt Slangopedia.) Jag kan tycka att min äldsta son använder ”snea” även när han anser att jag säger något konstig, eller typ ”tänker fel”, när han tycker att jag gör en galen tankevurpa. Som till exempel i det här fallet – jag tänker helt galet när jag menar att han ska laga mat” Han levererar också det där gamla, hederliga argumentet:

– Det är inga andra barn som måste laga middag hemma!

Den är ju för härlig. Då kommer vi ju snabbt in den där sköna pingismatchen:

Jag: – Jo det är det.

Han: – Nä det är det inte.

Jag: – Jo, det är det. Flera…

Han: – Nä. Ingen annan måste göra det.

Om de nu ändå ska bli vuxna (det är väl det de håller på med, hoppas jag) vore det ju kul och spännande med lite nya, mer mogna argument. Varför inte något i stil med:

– Kära mamma, jag kan hålla med om att jag hjälper till lite för lite här hemma men att göra middag tycker jag känns för avancerat. Det kanske jag kan börja göra när jag fyllt 18? Nu, när jag bara uppnått den ringa åldern av 17 somrar, skulle det passa mig bättre att fortsätta att bara plocka ur diskmaskinen någon gång emellanåt och städa mitt rum. Jag föreslår, min älskade mor, att jag istället för att börja laga mat, realiserar och verkligen utför de uppgifter jag redan är ålagd att utföra.

Vid ett sådans svar skulle jag ana att det faktiskt är vuxenblivande de håller på med. Om jag fick se det i lite kloka ord och – så klart – även i handling. Då skulle jag kanske kunna tro på det.

Men nix, så ser inte livet ut. Nu får jag höra att jag ”snear” så fort det jag säger inte passar herr Sjuttonåring. Det är ju lätt hänt att jag på riktigt börjar snea då. Om han påstår att jag gör det. Han lurar för sjuttsingen in mig i samma barnsligheter. Plötsligt hör jag mig själv svara med hög och skrikig röst:

– Nä! Jag snear inte!

Och kanske till och med:

– Det är ju du som snear!

Usch… Härifrån kan inget gott resultat komma fram. Här är bråket ett faktum och som vuxen känner jag mig definitivt som en förlorare när jag hamnat på samma barnsliga nivå. Det gäller nu att jag andas lugnt, att jag för allt i värden håller tillbaka impulsen att springa iväg och smälla igen sovrumsdörren och istället sänker röstens huvudklang till en mer mörk och lugn baston och bordlägger frågan till en annan dag.

Ibland undrar jag, eller jag tror snarare (eller är helt säker på) att det hade varit annorlunda om de hade varit flickor – de här tonåringarna jag har. Jag vill ju inte generalisera men jag läste någonstans att i uppbyggandet av en slags maskulinitet (det finns ju massor av typer av maskulinitet men i en av dem) finns ett tydligt ”icke-femininets”-tänk. Alltså allt som ses som feminint förknippas med något en person som vill vara denna typ av maskulinitet undviker i sitt eget beteende. Att prata om känslor, ha förståelse för många olika typer av känslor och att kunna urskilja dessa – ses oftast (i vår tid här i västvärlden) som feminint beteende. Maskuliniteten som jobbar mot det feminina, som skyr den, blir då tvungen att vända sig från det mångfasetterade sättet att se på och prata om känslor. Känslorna man tror sig ha reduceras till att bli några få, kanske: glad, arg, cool.

Om man utgår från detta tänk, skulle ju frågan om att hjälpa till mer hemma kunna vara något som ett barn känner dåligt samvete för. Om man då inte fattar att det är dåligt samvete man känner – då kan det kanske lätt bli så att man tolkar om detta obehag till ilska. ”Jag är nog arg”. Och det kommer ut som ilska istället.

Kanske är det så. Kanske inte. Jag vet i alla fall att det är så himla svårt att diskutera någonting och att komma till en lösning när någon (eller flera) är arg(a). Det vore bättre för mig som förälder, eller lättare i alla fall, om mina söner kände lite mer skuld istället för ilska… Haha, precis som skulle jag uppskatta om de hade lite mer prestationsångest inför skolarbetet… Jag vet att det är ju inte heller bra att gå runt och känna en massa skuld och prestationsångest, men jag tror i alla fall att det är bra att känna igen känslor och i mindre doser behöver vi dessa känslor också.

Jag skulle önska att vi sneade mindre och mer försökte känna efter vad vi verkligen upplevde. Det är antagligen något man får lära sig och utveckla hela livet – att ärligt utforska sitt känsloliv. Och sedan behöver vi också bli nosade på då och då. Glöm inte det!