Stökiga rum och förnekelsens lättnad.
Jag minns när jag var ung (alltså inte så ung som en tonåring, äldre, jag hade flyttat hemifrån) då berättade en kompis om hur slarvig hon varit som tonåring. Hon sa att när hon bodde hemma hade hon haft en kille på besök. Han hade tyckt att det var lite äckligt att innan han kunde slå sig ner i den obäddade sängen blev han tvungen att plocka bort en gammal, torr och halväten ostmacka. Min vän hade då kommit ihåg att hon åt ju på den för några dagar sedan. Smörgåsen hade alltså legat i sängen i flera dygn. Jag minns att jag upplevde en skräckblandad förtjusning över denna dekadens. Att man kunde vara så slarvig så man glömde en macka! Och i sängen! En macka! Själv fick jag ju skäll hemma bara det låg ett äppelskrutt kvar på skrivbordet. Det kändes revolutionärt med mackor sängen. Och att min vän verkade kunde skratta åt det. Det gjorde inte så mycket. Det var roligt. Det tyckte jag också. Då. Innan jag visste att det finns folk som är värre. Andra tonåringar. Mina tonåringar.
Jag har skrivit om det förr. Detta med stökiga tonårsrum. (Blogginlägget Föräldrapaniken). Förlåt. Jag vet. Det är bara det att det är så fascinerande. Det är hemskt. Absolut. Gräsligt. Men ändå fascinerande. Att det går att stöka till så. Att det går att ha det så äckligt? Alltså vi talar inte om smörgåsar i sängen här. Vi pratar om utspillda popcorn över hela golvet, travar med tallrikar med intorkad filmjölk, glas med intorkat… ja vad kan det vara? Något beigeaktigt. Geggamoja? Tomma chipspåsar, godispåsar, glassbyttor. Och där, en saftflaska jag köpte för ett par dagar sedan, men är den urdrucken? Ett rum i kaos. Vad hände? Och när? Det är ju bara ett par dagar sedan vi tvingade ungen att komma ner med en lika stor hög med tallrikar och geggamojaglas.
Jaha, det är bara att börja om, bara att fortsätta tjata.
– Går du och städar rummet nu?
Sonen går upp till sitt rum och jag och min man tittar på varandra och vi tror att vi har lyckats. En liten blink till varandra. Yes. Det är så de ska tas! Fem minuter senare kommer han ner, tonåringen. Tomhänt. Va? Vad hände? Var är popcornskålen? Godispåsen? Besticken nerkörda i ett glas? Han vill något. Han börjar lite snällt.
– Jag tänkte att jag kunde städa på lördag istället. Jag har bara sovit tre timmar i natt.
What??? Men han orkade gå och gymma efter skolan. Han orkar ofta komma skuttandes ner från sitt rum om kvällarna för att koka sig lite nudlar i en nydiskad kastrull eller fylla på en ren, fräsch tallrik med Onaka och flingor. Det går så lätt att bära upp mat, inte alls lika jobbig som att bära ner grejerna igen. Nänä! Ingen respit! Städa! Röj! Fixa!
Ändå är det så lätt att modershjärtat ger vika. Han är trött min stackars, stackars pojke. Har han bara sovit tre timmar? Oj, oj, oj! Denna omställning när skolan börjar igen efter jullovet och de små liven måste börja gå upp på morgonen när de nu är vana att gå och lägga sig vid den tiden. Stackarn. Klart han kan städa på lördag.
Tur att min man är mer ståndaktig än jag.
– Du gör det nu. Tio minuters röj så kan du städa noggrant på lördag.
Tonåringen tvärvägrar. Å nej! Dåligt stämning! Uäk…! Hur ska jag beskriva fortsättningen? Jag kanske kan beskriv det som i Totteböckerna fast utan bilder?
Tonåring i konflikt
Tonåring arg.
Pappa och mamma arga.
Tonåring säger: - Jag aldrig göra det.
Mamma pappa säger: - Jo. Du göra.
Mamma pappa hotar: - Du ingen veckopeng.
Tonåring: Jag göra lördag.
Mamma och pappa: Du ingen veckopeng.
Tonåring dunsa hårt med fötterna i trappan.
Tonåring dunsar upp och ner i trappan.
Snart alla tallrikar ner.
Mamma pappa glada
Tonåring inte prata.
Mamma pappa tittar på varandra.
Mamma pappa ledsna.
Tonåring pratar imorgon.
Imorgon, mamma och pappa glada.
Ja, så blev det ett lyckligt slut på den historien också. Det brukar ju bli det. Man blir ju sams tillslut men det är ändå jobbigt. Livet vore roligare utan dessa små konflikter – eller va fasiken, jag vet att de är små men de känns för f-n skitstor då när de äger rum. Det är bara att ta dem. Eller? Det finns ett sätt att slippa. Ni ska få ett knep. Undvik att gå in i era tonåringars rum. Stäng dörren om dem, den är förresten säkert redan stängd, men om den inte är det. Be ungarna släcka ljuset om ni måste gå in. Och är det ljusandag och rullgardinen (mot förmodan) är uppdragen så lägg sonika ena handen över ögonen och håll om näsan med den andra. Det man inte vet har man inte ont av. Frid och fröjd! Förnekelsens lättnad. Å va skönt!