denveligamodern.blogg.se

Härliga helg! Jag sitter med kaffet och morgontidningen, brer ut mig över hela frukostbordet. Försjunker i bokrecensioner och dödsannonser. Kanske ett sudoku. Kaffet kallnar innan det blir uppdrucket men jag dricker det ändå. Lycka att få sitt länge utan några måsten.

Äntligen, efter en eller ett par timmar, kommer en av tonåring ner. Å va fin han är. Sömndrucken, håret på ända, en hängig tröja som han haft ett antal dagar, men han har väl dragit på sig något bara nu när han gick upp. Tyvärr får jag knappt en blick. Det är som att han lyckas vända hela sig själv bort från mig, han glider som ett halloweenspöke in i köket och hamnar direkt framför kylskåpet utan att passera köksbordet.

– God morgon älskling, säger jag.

Jag får i alla fall ett grymtande läte till svar. Härligt, respont! Kanske är detta en stund som kan bli något mellan oss? Ett lite förtrolig ögonblick mellan mor och son där vi kan prata om något som intresserar oss medan han äter frukost. Jag hoppas. Jag gör mig tillgänglig utan att visa det för tydligt (tror jag i alla fall). Tittar ner i tidningen men riktar uppmärksamheten mot honom.

Han står kvar och stirrar in i det öppnade kylskåpet. En lång suck. Kylskåpsdörren stängs. Dörren till skafferiet öppnas. Stillhet. Sedan flyttar han runt på lite grejer, letar. Och så sucken igen. Djupare denna gång. Jag förstår. Detta är inte tiden för en intim mor och son-stund där förtroligheter över mopeddelar eller YouTubers kommer delas. Detta är en ”Varför finns det aldrig någon frukost hemma”-situation. Och en tiondels sekund senare kommer det:

– Varför finns det aldrig någon frukost hemma?

Brölig, mumlig tonårsröst i det där tonläget där det egentligen inte går att urskilja några riktiga ord. Jag är oförstående inför det faktum att jag inte genast ger upp tanken på att detta skulle kunna vara en tid för umgänge. Varför kopplar jag bara inte bort och återgår till dödsannonserna? Jag vet ju egentligen att de ger mer en den konversation som kommer att uppstå nu. Ändå rycker jag ut som den goda moder jag så gärna skulle vilja vara och försöker curla och skämma bort, hitta lösningar och möjligheter. Jag släpper dödsannonserna, låter sudokut vara – det blev ändå fel – och rusar upp.

– Men vi har ju filmjölk?

– Men inget att lägga i.

– Jo, det finns ju müsli, cornflakes, russin

– Det är äckligt.

– Jaha, men gör lite havregrynsgröt då.

– Jag äter aldrig havregrynsgröt.

– Men det gjorde du ju igår?

– Ja igår ja.

– Jaha, det var igår du gjorde det. Men ta en macka då. Vi har mjuk rågkaka.

– Den är gammal.

– Bara från igår…

– Gammal, vi har inte jäkla mat hemma.

– Men hårt bröd då, det finns sånt där gott du vet och vi har ost. Det finns rökt skinka kvar.

– Äckligt! Varför handlar ni aldrig någon mat? Då skiter jag i att äta då.

Här gäller det att släppa taget. Ändå kan jag inte låta bli. Jag fortsätter kämpa för att ungen ska få i sig något i alla fall.

– Men scones, du kan väl baka lite scones, det är väl gott?

– Skulle jag palla att baka?

– Nä, det förstås. Ägg då? Och det finns säkert bacon i frysen

– Nä. Jag skiter i det har jag sagt. Jag får vara hungrig.

– Nää! Men vad är det du vill ha då?

– Frosties.

– Frosties?

– Aa.

– Men det är ju bara socker.

– Nä, det är cornflakes också.

– Men Frosties, det brukar vi ju aldrig ha hemma. Det kommer jag aldrig att köpa.

– Det är ju det jag säger, det finns aldrig någon frukost hemma.

Äntligen förstår jag att ge upp. Jag går tillbaka till det kalla kaffet, det är en slatt kvar och jag läser dikten under Sivs dödruna. ”Sov gott, kära Mor i gravens ro. Hav tack för Din kärlek, Din möda och tro.” Hon blev 84 år. Man får väl köra på ett tag till. Möda och tro…