Underbara utvecklingssamtal!
Så är det dags igen. Det som alldeles nyss var en ny skoltermin har pågått ett par månader och Schoolsoft signalerar att man ska boka in ett utvecklingssamtal. Tonåringen våndas och själv är jag förtvivlad över hur jag ska lyckas klämma in samtalet mitt i allt jobb. Förväntar sig skolan att man ska kunna komma mitt på dagen? Just denna gång kommer jag lindrigt undan – vi får en morgontid! Innan ungen har sin första lektion. (Läs: alltså på hans sovmorgon.) För sonen blir utvecklingssamtalet dubbelt så vidrigt – både utvecklingssamtalet i sig och förlusten av den dyrbara sovmorgonen!
Dessutom finns det ju nu för tiden forskning på att ett utvecklingssamtal ger bäst effekt om eleven själv håller i det och tar ansvar för sin skolsituation. Tanken är alltså att eleven ska leder samtalet om sina resultat och hur dessa kan förbättras. That´s my son! Han deklarerar långt i förväg: ”Jag kommer inte hålla i något jävla utvecklingssamtal!” (Äsch, ”jävla” sa han väl ändå inte? Joo…) Nähä, då kommer han väl inte göra det då. Å! Om han ändå kunde göra som man ska någon gång! Jag försöker med alla präktigt förmaningar jag kan komma på. ”Jaha, jaha, men vem ska ta hand om ditt skolarbete och din läxor och prov? Det handlar väl inte om att pappa och jag ska gå i skolan åt dig?” Jag får ett fnys till svar. Fast jag ger inte upp, jag försöker igen: ”Det är ju du som går i skolan, älskling. Det är du som måste bestämma dig, välja vad du vill göra av, hur du vill utnyttja denna tid.” (Under förstått: Så välj nu det som mamma vill, och håll i utvecklingssamtalet och tala om för mig och läraren att du vill förbättra dina resultat, din studieteknik, och lägga upp strategier för din studier och att du från och med nu vill börja läsa skönlitteratur med energi, entusiasm och livsglädje. Att lära, kanske du lägger till, efter att du har kommit till insikt: att lära är det roligaste som finns! Roligare än Fifa!)
Ja, ja, vi får väl se hur det går. Ett par dagar innan utvecklingssamtalet kommer han hem med tre hophäftade papper som dessutom är vikta på mitten så många gånger som det är möjligt. ”Här!” Han kastar upp pappersklumpen på bordet. När jag har lyckats vika ut alla veck ser jag att det är en slags självskattning inför samtalet. Bort är de glada, neutral och ledsna gubbarna som ungarna fick fylla i när de var yngre och detta är ersatt av ett slags nummersystem. 1 – då stämmer påståendet knappt alls och 5 – då stämmer det mycket bra. Det är också möjligt att skriva till en kommentar till varje påstående/fråga om man vill. Stora, spretiga siffror skrivna med blyerts löper i en rad nerför pappret. På ett ställe står det ”Ibland” som kommentar. På en rad är siffran överstruken och följs av en annan. Det var när innebörden av bekräftelsen plötsligt var den negativa istället för den positiva.
När jag håller den misshandlade pappersbunten i handen i ljuset där under kökslampan blir jag ändå rätt rörd över ärligheten i svaren. Ännu mer rörd blir jag under själva utvecklingssamtalet. Efter att ha tjatat upp sonen ur sängen, tvingat i honom gröt trots den mörka, dova morgontonårsrepliken: ”Nä jag ska inte äta, det finns ingen mat.”, efter att ha gått med på att ta bilen till skolan, trots att det tar lika lång (kort?) tid att gå, sitter vi i ett kalt rum vars enda inredning är ett brunt, repigt bord och några hårda trästolar. En ung trevlig lärare med hästsvans sitter bakom en uppfälld laptop, sonen och jag på andra sidan och så det välvikta dokumentet upplagt på bordet. Jag har bestämt mig för att inte säga något, att låta pojken sköta samtalet. Läraren, hon sitter också tyst och väntar. Det tar inte alls lång tid innan han faktiskt tar tag i det hela. Med dragkedjan till den svarta täckjackan uppdragen långt upp i halsen och sittandes i en underlig kroppsställning läser han tonårssnabbt och tonårsmumligt upp första frågan och berättar vad han har satt för siffra. Läraren och jag lyssnar och han går vidare. Ibland ställer läraren följdfrågor och jag flikar in något någon gång. Det flyter ju på. Han sköter detta. Han förändrar sin kroppshållning, efter ett tag drar han ner dragkedjan i jackan, lutar sig tillbaka. Jag ser på honom och hör på hans röst att han fortfarande är obekväm men kanske att han ändå känner sig lite vuxen? Hans självscanning är rätt lik min och lärarens (verkar det) bild av hans skolsituation och han svarar så hjärtknipande ärligt på de frågor han får. Tror jag. Känns det som. Förefaller det. Fast, ändå – vad ska han göra? Han sitter där mellan två vuxna och ska förklara hur det ligger till. Han sätter upp mål och lovar att försöka strukturera sitt skolarbete mer. Vi är glada, läraren och jag. Han säger ju det vi vill?
Ungen min och jag säger hej då till läraren och lämnar rummet. Väl ute i skolan, tänkte jag kommentera samtalet, säga att han höll så bra i det hela. Jag hade i alla fall tänkt säga ”Hej då” och ”Ha det bra idag!” men jackans dragkedja har redan dragits igen och han slinker iväg bort i en korridor utan att ge mig en blick. Kanske är han jätteglad att han hann smita innan någon kompis såg att hans mamma är här? Kanske vill han bara glömma de här förfärliga samtalen han måste gå igenom termin efter termin? Jag ser hans unga, smala ryggtavla slinka runt ett hörn och försvinna. Han har gått. Dags för mig att ta mig till jobbet.
