denveligamodern.blogg.se

Vemod och nostalgi. Tiden som far förbi. For förbi. Och så den som for förbi för så länge sedan. Oftast tänker jag ju på detta fenomen när jag ser mina tonåringar som en gång var så små. Små krakar som man fick bära runt på och gissa om de var hungriga, övertrötta eller hade magont när de skrek. Värme och också smärta att se att de är så stora nu, att tiden gick så fort (som alla sa att den skulle göra) och att de nu är ynglingar, halvvuxna människor. Jag förstod att jag nu för tiden oftast tänker på den svunna tiden ur föräldraperspektivet när jag här om dagen fick en fotobok med bilder på mig och personer runt omkring mig, från mina första levnadsår fram till idag. Jag fastnar i bilderna, gulnade fotografier, ett par svartvita, några från här om dagen. Jag träffar igen mormor och morfar. Farmor och farfar. Mina mor- och farföräldrar. Jag vet inte hur jag ska skriva så att ni förstår: men jag återser min mormor och morfar och farmor och farfar.

Jag ser också foton av mina egna föräldrar när de fyllde 50 år. Va unga! De ser ju ut som trettioåringar. (Det tyckte jag ju inte då, när vi firade dem. Det tar också ungefär 50 år att inse att 50 år inte är gammalt.) Och jag möter i fotoboken mig själv som tonåring. Alltså: 80-talet… Vilken värdelös tid att vara tonåring, eller värdelös och värdelös – det är väl jobbigt i vilken tid man än når denna katastrofperiod av sitt liv, men 80-talet måste ju ha varit den fulaste tonårstiden. Alltså bara det där med permanentat hår…? Varför gör man ens så mot någon? Hade frisörerna på den tiden ingen känsla för etik och moral? För att inte tala om estetik… Fast på det området verkar vi ju alla vara bortkollrade på den tiden. Konstigt nog ser jag faktiskt inte ut att lida av min… mitt… ”håräventyr” men mina barn som är tonåringar idag 2018 lider när de tittar i boken. De tror inte sina ögon.

– Såg du ut så där???   

Plötsligt blir jag tvungen att stå för min frilla.

– Ja. Det var ju så då. Det var snyggt.

Eller hur… Men man kan ju inte visa sig svag och omodern på den punkten också. Jag väl åtminstone modern då?

Inte tyckte jag så om mina föräldrar när jag såg bilder på dem som tonåringar? Det fanns i och för sig inte så många foton av dem (mig veterligen) som tonåringar men deras tonårstid, vid slutet av 50-talet och början av 60-talet var ju ändå snyggare. Då var det ju fint och coolt klädmode. Eller i och för sig, jag minnas att jag tyckte min mammas bröllopsklänning (hon var inte tonåring när hon gifte sig men det var på 60-talet) var jättetråkig – kort och rosa – inte så som en bröllopsklänning skulle vara: vit, lång med slöjor och spetsar och allt vad det var. Nu, idag, tycker jag den är jättefin. 60-tals cool och ursnygg. Mina söner kanske också ändrar sig angående min 80-tals frisyr. Eller inte… Antagligen inte. Jag har i alla fall svårt att tänka mig att man någonsin kommer tycka den är cool.

Ändå, trots fula frisyrer och flanellskjortor, ömmar det i hjärtat att se allt det där, alla foton. Det som var då. Det som då var nu. Hur ska man fatta detta? Det som en gång var VERKLIKGETEN. Att jag var barnet i familjen, tonåringen som kämpade på med livet, trots finnar, trots känslan av att inte duga, trots föreställningen om att jag var ful, tjock och misslyckad och trots alla försök att passa in – vara som alla andra samtidigt som jag skulle vara unik.

Det ömmar i hjärtat av allt det som försvunnit: släktingar som gått bort, vänner som jag mist kontakten med, den jag själva var som barn och ungdom… På samma sätt som bilderna på de små, små barnen som nu är mina tonåringar, som jag vet är samma människor, som är samma människor men ändå något helt annat. Hur ska man greppa detta? Att tiden går. Att allt förändras.Är allt ändå sprecis som alltid? Vi stiger aldrig ner i samma flod två gånger men vi dricker samma vatten som dinosaurierna.