denveligamodern.blogg.se

Som vuxen är det svårt att förstå vilken skillnad det är på barns och vuxnas tidsuppfattning. Då, på den tiden, korsbandstiden, var jag tvungen att berätta detta för mig själv om och om igen: För barn är tiden mycket längre än för oss vuxna. Jag vet inte om jag ändå riktigt fattade.

Jag minns en annan tid, en tidigare tid, en tid i ett liv när mina söner var så små att de gick på förskola. Jag hade haft ett tråkigt bråk på morgonen med en av sönerna och sedan tvingats lämnat dem på förskolan utan att detta blev riktigt utrett. Jag minns absolut inte om vad konflikten handlat om men jag kände mig ledsen på grunda av bråket och tänkte på det många gånger under dagen. Jag bestämde mig också (i ett försök att släppa det hela) att jag skulle prata om det på kvällen och be om ursäkt för de fel jag gjort. Sagt och gjort, när jag senare på dagen hämtade ungarna tog jag upp händelsen och försökte förklara mig, säga förlåt. Sonens reaktion kom direkt: ”Varför pratar du om det NU?” Det hade ju gått så väldigt lång tid sedan det hände. För honom i alla fall.

Jag upplever själv att tiden går mycket snabbare nu. Barndomen finns ju kvar på ett annat sätt i minnet än de senaste tio åren av mitt liv, för vad hände då? Typ ingenting. Inte med mig vilket fall, men massor med ungarna. Ja, jag har ju visserligen haft ett annat perspektiv sedan barnen kom. Jag har ju till stor del släppt tanken på mig själv och nästan bara haft dem för ögonen. Men ändå. Det som händer den första tiden i livet sätter ju sina spår betydligt tydligare än de senaste åren. Jag pratar nu om vardagliga händelser i livet och inte dramatiska, omvälvande sådana – de gör ju självklart tydliga avtryck. Jag antar att jag nu för tiden lever mer enligt mina rutiner och inte går utanför mina komfortzoner allt för ofta. Då upplevs väl tiden som att den går fortare, i alla fall efteråt. Jag har liksom inte gjort något utmanande som skapat sådana där nya kopplingar i hjärnan. Jag har inte direkt lärt mig något nytt och inte heller testat något riktigt utmanande… Visserligen har jag någon gång varit bortrest och när jag tänker tillbaka på resan känns ju den veckan som att den var ”längre” än en vanlig jobbvecka här hemma även om den gick fort just då, när den ägde rum.

I vilket fall som helst så är det här med tid så oerhört ofattbart, fortfarande, trots att jag nyss fyllt 50. Eller för att jag nyss fyllt 50? Va fasiken hände? Jag har ju tänkt så om barnen och sagt det till dem (för) många gånger: ”Tänk, ni som var så små, så små har blivit så stora”. (Ni förstår varför de vill flytta hemifrån nu, va?) Jag ska inte säga det till dem igen men (i smyg till er): Så OFATTBART, att de har blivit så stora! O-B-E-G-R-I-P-L-I-G-T. Och nu jag själv också. Jag som var så ung, så ung, så ung och nu är jag 50 år. Men som jag sagt och skrivit förut: det tar ju cirka 50 års livserfarenhet att förstå att 50 år inte är gammalt. Men moment 22 att försöka förklara det för folk som är yngre. Speciellt svårt, alltså verkligen ohyggligt svårt, att förklara detta för sina tonåringar med tanke på deras skeva tidsuppfattning. Hur galet det än kan låta var det först här om dagen som jag förstod att de faktiskt menar vad de säger när de påstår: ”Du är SÅ gammal!” Jag har hela tiden tänkt att de bara försöker retas eller på sin höjd provocera mig. Men, när jag här om dagen blev påmind om att unga ser på tid på ett helt annat sätt förstod jag: De menar allvar, de tycker att jag är gammal. Och det är också omöjligt att begripa att jag all denna tid inte har fattat att de menat allvar. Jag minns ju att jag själv tyckte 25-åringar var gamla när jag var 20… Kanske handlar allt detta egentligen bara om att jag ska inse att 50 år är gammalt? Att jag glömt bort det på vägen?

Nä. Så kan det ju inte vara. Unga har absolut sämre tidsuppfattning än vuxna. Men min kanske inte heller är den bästa.