Tonåringarna beter sig som folk – hur gör jag nu?
Jag tänker ofta tillbaka på en serie jag läste som tonåring (faktiskt). Cecilia Torudds Ensamma mamman. Torudd lyckas ju sätt fingret direkt på det där typiska med föräldraskap och tonåringar. Den bild som återkommer oftast i mitt minne nu för tiden är hur Ensamma Mamman kommer hem och hennes ungar har (igen) lämnat smulor över hela matbordet och Ensamma Mamman får värsta utbrottet. Som jag minns det är det en återkommande händelse i serieboken, mammans smulutbrott.
Jag kanske inte heller är den enda tonårsmamma som börjar gråta när jag ser den där IKEA-reklamen där en mamma bärandes två kassar med mat kommer hem till lägenheten en vardagkväll och möts av en fruktansvärd röra i köket: tallrikar med spagettirester simmande i någon slags vätska och högar av disk, kastruller travade på varandra. Mamman går bara ut igen. Släpper matpåsarna och går ut på balkongen. Alltså jag börjar grina nästa bara av att skriva om detta. Ibland får man ser fortsättningen av reklamen, tonåringarna har städat och kommer och hämtar henne. Bäää-hääää! Snacka om brölgråt.
Yes, det känns som att leva med tonåringar är som att leva i ständigt stök och ständig oordning. Men samtidigt: plötsligt finns det perioder när (i alla fall en av dem) städar, plockar ordning, dammsuger sitt rum med nitiskt noggrannhet. På frågan om han satt med telefonen och bara lät dammsugaren gå ett tag svara han att han hade upptäckt att han glömt plocka undan under sängen så han var tvungen att göra det innan han kunde dammsuga där. Va? Alltså va? Man blir ju mållös? Bara det att han ens tänkte på att dammsuga under sängen. Där ”syns” det ju inte.
Den andre har en dag gjort skinande rent i köket när jag kommer hem en onsdag.
– Ja, onsdagar är ju min dag att göra ordning i köket.
Säger han som den mest självklara sak i världen. Återigen fattar jag ingenting. Sådan uppdelning har vi ju gjort flera gånger tidigare men det har ju aldrig efterlevts utan tjat och gnat. Vad hände denna gång? Jag går länga vaksam runt och väntar på vad som ska komma. Vad är det han vill ha? Det kommer aldrig. Eller är detta en långsiktig plan?
Vi har också perioder av icke-bråk i familjen. Där ungarna inte skriker åt en att man är helt jävla dum i huvudet och äcklig och allt vad det är. Vi har haft en ganska lång sådan period just nu. En period där vi sitter kring matbordet och skämtar och skrattar ihop. Där jag får för mig att de faktiskt tycker att deras mamma är lite kul ibland och kommer med lite smarta roligheter. Där de faktiskt lyssnar på vad man säger och de sedan berättar att detta gett dem inspiration till ett skolarbete. Det är ju lätt att bli misstänksam nu – vad är det de är ute efter? Men jag väljer att bara njuta.
Samtidigt undrar jag: vad ska jag blogga om nu då? Ska de sluta vara jobbiga? Då får jag ju inget material! Samtidig borde jag ju känna mig själv vid det här laget. Jag hittar ALLTID något att oroa mig över och så länge det finns en oro så finns det innehåll till ett inlägg. Och skulle det vara så att jag inte oroar mig så kommer jag säkerligen börja oroa mig för det. Lite metaoro – det kanske kan fylla en sida eller två.
Idag bestämmer jag mig i alla fall för att bara vara glad över att vi har det fint just nu. Och jag tänker igen på det bästa tips jag fått angående att vara tonårsförälder (från familjemottagningen i Nacka – de är bara bäst!): att hänga med tonåringarna när de vill hänga med dig. Finns där då, när de plötsligt vill berätta något eller vara tillsammans en stund. Var närvarande, lägg själv bort din telefon, läxtjatreflexen och tanken på att diskmaskinen måste plockas ur just nu och lyssna. Konstigt nog inte alltid lika lätt att följa detta tips som det låter. Men när du lyckas är det det bästa.