denveligamodern.blogg.se

Alltså periodvis… Periodvis är det svårt med ens tonåringars negativa inställning till familjelivet. Det där att mina förslag på gemensamma aktiviteter bemöts med ett stort, fett NEJ. Eller alternativt med ett ”Skojar du?” vilket betyder ungefär ”Är du helt dum i huvudet som tror jag skulle vilja gör det där? Och tillsammans med dig [en mamma] dessutom?” Det är svårt att inte dras ner och bli ledsen. Här om dagen kastade jag mig över telefonen och googlade ”Hur bör en förälder bemöta tonåringars negativitet?”. Google verkar inte heller veta. Inga bra svar. Jag hamnade bara in på sidor för tonåringar med depression. Nog för att ungarna kan upplevas som deppiga ibland med alla ”Aldrig i livet!” så tror jag nog att den här negativiteten mer har sitt ursprung i det att de är tonåringar än att de deprimerade. Jag tror inte att det skulle hjälpa att medicinera dem men det hade ju onekligen varit bekvämt om det hade funkat. ”Anti-nej-penicillin”, ”Le-älskvärt-och-kärleksfullt-plåster” ”Skratta-hjärtligt-och-ärligt-åt-mammas-skämt-lavemang”.

Helt ärligt, jag är inte bra på att vara omgiven av negativitet. Och speciellt inte från mina barn. På familjemottagningen (Älskar dem! Sök upp dem! Man har ju fem kostnadsfria samtal – låt dem inte gå till spillo.) sa de – som jag minns det – att tonåringarnas beteende smittar. Att när ungen smäller i dörrar och vill flytta hemifrån – vill plötsligt föräldern också det. Smälla i dörrar och flytta. Det är så sant. Jag vet inte hur många gångar jag bara velat flytta efter ett bråk med ungarna. Det verkar som det vore bättre för alla om jag inte bodde i det här hemmet! Men det har man ju inte råd med. Att flytta alltså. Det skulle ju bli galet dyrt med två boenden. Eller tre? Min man, ungarnas pappa, vill ju också flytta ibland.

Nä, skämt åsido. Så klart vi vuxna inte ska flytta hemifrån. (Eller?) Men det är inte bara den längtan som smittar av sig. Negativiteten också… Jag vete f—n, men jag tycker jag går runt hängigt och slänger med kroppen, rasar ihop i soffan, vill inte göra någonting, säger själv nej till alla förslag till aktiviteter, surar och muttrar och undrar varför just jag ska plockar ut diskmaskinen hela tiden. (När det gäller diskmaskinen är det ju i och för sig sant, det ÄR jag som plockar ut den hela tiden!)

Strunt samma, det är så lätt att falla in i samma beteende som sina sura tonårsnejsägare. Men det ska man så klart inte göra. Jag är ju vuxen och mogen och kan kontrollera mina känslor. Jag talar ju resonligt med dem när de är sura och arga och förklarar på ett omdömesgillt sätt hur man kan tänka och visar på kloka alternativa förhållnings- och tillvägagångssätt. Det är så skönt att man är vuxen och inte längre påverkas av eller låter sina känslor ta över. Ja, just det… I en googleträff skrev en förälder att hen var noga med vissa regler för tonåringen: Inte slå syskon, inte smälla i dörrar och inte kalla någon i familjen för smädeord som idiot, könsord eller dito, och i övrigt fick tonåring skrika och vara arg och negativ. Det kanske hjälper. En arg och negativ tonåring men då kan man i alla fall trösta sig med att hen inte bryter mot ens regler och om hen skulle göra det agerar man på det och inte själva utbrottet. Att välja sina strider. Kanske är det då lättare att inte dras in i och smittas av ungens upprördhet?

Egentligen syftar jag mer på den där vardagsnegativiteten. Att det, till exempel inte svaras när man säger god morgon. Att man möts av ett ”Aldrig i livet” när man förslår en cykeltur till en närliggande badplats.  Att de så ofta (läs ”alltid”) intar motsatta ståndpunkter vid diskussioner. Att middagsmaten aldrig uppskattas utan möts av en suck och ett: ”Nä, inte kyckling/vegetariskt/köttfärs/pasta!”. Jag önskar jag var mer hårdhudad och inte tog åt mig av sådant där. Jag vet ju att de är barn fortfarande som gör allt för att frigöra sig och förstå hur de ska gå vidare i livet utan sina föräldrar. Att det just nu är det värsta som finns att bli sedda tillsammans med sin mamma. Men ändå. Jag blir påverkad.

Så, vad kan man göra? Hur bemöter man den, vardagsnegativiteten? Jag googlade ”besvärliga människor” och ”energitjuvar”. Det är inte helt lätt att få de beskrivningarna att passa in på ens ungar. I de texter jag hittar är de energitjuvarna kollegor eller anställda. Det är ju svårt att följa sådana tips som ”Undvik personen” eller ”Undvik att svara på privata frågor” när det är ens barn… Kanske lättare att följa tips som ”Håll dig till saken” och ”Visa sympati men håll aldrig med en gnällig människa”. Svåraste tipsen kanske ändå är att ”inte käfta emot”… (Jag är ju ändå förälder och jag vet ju bäst…)

Nä, jag vet inte. Jag har nog använt fel sökord. Jag är ute efter tips på hur jag inte blir ledsen av vardagsnegativitet. Hur jag inte blir påverkad. En bra grej är att ha en annan vuxen att prata med. Helst en som är där just när det händer – när negativiteten uttalas och lägger sig som en tjock matta över samvaron – då man kan utbyta ögonkast, genomskåda, le lite åt varandra över tonåringens dumhet. Då kan ju denna lilla positivitet från den andra vuxna väga över lite. Man kan ju även försöka ge sig själv det där, typ ”positive thinking”. Tänk till exempel: ”Vad söta de där tonåringarna är när de frigör sig från sina föräldrar” Eller lite mer obstinat: ”Det var antagligen det bästa förslaget på middagsmat du någonsin har fått din bortskämda slyngel.” (Eventuellt med tillägget: ”Och förresten vet du nog inte ens vad slyngel betyder.”)

Jag har i vanliga fall lite svårt för just positive thinking. Det kan kännas som att man kör över de ärliga känslorna som betyder något(!), för att lägga på ett käckt: ”Jag är så lycklig och mår så bra!” men just i detta fall kanske det ändå kan funka? Vid till exempel kommentaren ”Nä, blir det fisk!” Kan man tänka ”Ja! Hurra, hurra, hurra! Idag blir det fisk! Som är så gott, gott, gott!” Vad är det man säger, att varje negativ kommentar behöver vägas upp av åtta positiva? Okey! Då är det bara att köra igång! ”Att åka till stranden var ett jättebra förslag. Faktiskt ett helt fantastiskt förslag! Inte helt lätt att komma på ett så bra förslag. Detta underbara förslag. Tänk att jag kom på något så otroligt! Ett superbra förslag, helt enkelt. Ofattbart, otroligt, fantastiskt, megabra förslag. Fett bra!” Det där borde väl göra susen? Inte för tonåringens minimala entusiasm men för mitt humör!