Föräldraskapet måste ha varit lättare förr! Fram för Lyckligt Ovetande!

 

 Igår pratade jag med en man som är pappa till lite äldre barn än mina. Hans ungar är typ 25 och 20. (Vilka stora! Tänk ändå… de växer upp de små liven. Men förälder är man ändå för alltid. En konstant, oföränderlig roll – eller ja, inte oföränderlig, det är den ju verkligen inte, men konstant i alla fall.) Jag antar att jag som vanligt satt och pratade om hur orolig jag är för den av mina ungar som är ute och festar och åker moppe och allt han håller på med.

Den där erfarna pappan menade – om jag förstod honom rätt – att vi som är föräldrar nu har det svårare än tidigare föräldragenerationer, eftersom vi vet mycket mer om vad ungarna håller på med. Innan internet, innan Schoolsoft, Instagram och Snapchat, innan mobiltelefonerna!, så visste man inte vad ungarna höll på med. Man var, nu kommer det: lyckligt ovetande. Alltså vilket frestande begrepp! Lyckligt ovetande. Till skillnad från dagens olyckligt vetande, eller kanske som i mitt fall: oroligt vetande. Alltså, är det möjligt att gå tillbaka till den tiden? Till den lyckligt ovetande tiden? Då det, precis som nu, festades, kördes med trimmade moppar, togs droger, lågs runt, skolkades, snusades och röktes… Allt! Sådant som händer idag, men föräldrarna visste ingenting. Ingenting! De trodde att ungen var hemma hos sin kompis och tittade på TV. Antagligen något trevligt och käckt familjeunderhållningsprogram, kanske Nöjenmaskinen eller Nöjesmassakern – Sven Melander i någon tappning i alla fall. Föräldrarna var lyckligt ovetande. Vilken frid! Sedan om det hände någonting – då fick de ju veta. När det gick dåligt.

Oftast går det ju bra. Av all den tid som jag oroat mig – än så länge, peppar, peppar… – har jag oroat mig i onödan. (Tack och lov!) Fast jag får ibland känslan av att om jag inte oroar mig så gör jag inte mitt jobb. Om jag inte oroar mig är jag ingen bra mamma. Det vore värre att inte ha oroat sig om det händer något. Skammen att inte ha vetat, inte haft koll… Det kanske är det som är vår generations föräldragissel… Plikten att ha kontroll. Det finns ju till och med appar där man kan se exakt var ungen är. Eller var telefonen är i alla fall… Fotboja kanske vore något?

Äh, man kanske inte ska ta det så bokstavligt det där med tidigare föräldragenerationer. Föräldrar oroade sig säkert förr i tiden också. Men man ska nog inte inbilla sig att man oroar sig mindre av att ha kontroll och veta… Det vore ändå skönt att ha lite av det där… lyckliga ovetandet. Bara bland, som en retreat liksom. En paus i ”föräldrandet”.

Vi närmar ju oss här också den där tvivelaktiga gränsen mellan när man ska släppa kontrollen och när man ska behålla den. Någon gång måste de ju bli vuxna också, ens ungar, någon gång måste de ju börja ta eget ansvar… Fast samtidigt, alltså ibland, då man ser igenom deras självsäkra attityd och den där tron de har på att de veta allt om livet och man ser att det är ett litet, litet barn som står där, ett barn som fortfarande inte begriper så mycket. Då behöver man förklara, berätta, ja till och med tjata… men antagligen till ingen nytta. De fattar ju ändå inte eftersom deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade ännu. Den där frontalloben… inte förrän i 25 – 30 års ålder är den klar, sägs det. Jag kan ju inte hålla på försöka ha kontroll tills de är 30 år. Det är ju 15 år till. I och för sig, med tanke på den rådande bostadsbristen i storstadsområdena kommer sönerna väl bo hemma lagom tills frontalloben är färdigutvecklad och så länge de bor hemma kommer jag vilja behålla kontrollen. Men 15 år till… Det här kommer att sluta i utmattningssyndrom. Fy fasiken. Nä, fram för det lyckliga ovetandet.
1 Uffe:

skriven

Hej. Det är med skräckblandad förtjusning som jag läser din blogg. Har ännu inte plöjt igenom hela men av det jag har hunnit med så känner jag igen mig väldigt (obehagligt) mycket. Jag har själv en dotter,14 år, som alltid har varit ett ovanligt intelligent "A-barn". Alltid, fram till i påskas ungefär. Sen dess är inget sig likt. Röker, skolkar, hatar vårt hem, vill inte ha oss som föräldrar.. Phuu!
I skenet av detta är det väldigt skönt att läsa att det (kanske) ändå finns hopp om att det så småningom kommer att bli bättre. Iaf mindre dåligt.
Nu ska jag fortsätta läsa från ditt arkiv.
Tack för att du orkar skriva. <3

Svar: Tack för din kommentar. Förhoppningen är ju att bloggen ska skapa igenkänning, men det känns ändå knäppt att skriva "Kul att du känner igen dig!"... Det är ju en tuff tid, tonårstiden. Vi får söka stöd hos varann och i "likheten" kanske, den i sig kan ju ge hopp om att det blir folk av våra tonåringar också. Det har ju gått bra för de flesta andra som varit tonåringar. Och även för deras föräldrar. :-) Även om det ibland är svårt att tro det i.
Tack för att du läser! Och tack igen för kommentaren.
Den Veliga Modern

2 Anonym:

skriven

Just hittat din blogg. Tack 😇

Kommentera här: