Tonåringar hemma? Ett par tips för konflikthantering…
De tänker att klädhögarna och travarna med tallrikar kan ligga kvar på golvet i deras rum, trots att det inte finns en enda tallrik i köket som vi kan äta på och trots att de nästa morgon inte kommer ha några rena kläder att sätta på sig. Det är bara ett exempel på hur fel de tänker. Det finns många fler exempel. Tandborstningen, läggdagstiden, studierna, hur sent man är ute på kvällen, när man ska kliva upp på morgonen, frukostens beståndsdelar, månadspeng/studiebidrag, aktiviteter, semestrar, att vara ute i alla falla en liten stund i det fina vädret, att smörja in sig med solskyddsfaktor, otillåtna fester, var man lägger blöta handdukar, skärmtid, diskmaskinen, middag, intaget av kopiösa mängder mjölk… för att bara nämna några. Om man säger så här: Vill man bråka? Då finns det möjligheter!
Mot allt detta, alla dessa potentiella konflikt- och bråkmöjligheter står min, och egentligen tror jag allas, önskan om att leva i frid, harmoni och kanske till och med skratta ihop då och då. Inte lätt. Å andra sidan: om ungarna behagade göra rätt från början så… Hur underbart vore inte det? Alltså: Hur underbart vore inte det?
Strunt samma, nu ska vi inte leva i någon drömvärld här inte. Lite realism om jag får be. Det kommer aldrig att hända. Så istället: hur ska man gå tillväga? Ja? Nä, jag vet inte. Alla råd man får: du får prata med sin tonåring. Någon gång, när ni inte är arga, vid ett annat tillfälle, då ska du prata med ditt barn. What the f—k? När kommer det där tillfället då? Och hur länge kan diskmaskinen stå ourplockad? Inte så länge med tanke på alla filmjölks- och nudelssoppstallrikar som samlas på diskbänken på nolltid. När gympasalslukten från ungarnas sovrum redan har smugit sig ut i resten av huset – då går det inte att prata om det här när ingen är upprörd. Någon är upprörd då, minst en. Och det räcker med att en är lite i affekt, så är snart resten av familjen också det. Å va härligt när negativiteten spider sig. (Obs, ironi.) Det går snabbt och sedan sitter vi där och surar på var sitt rum. Isande stämning. Kyliga blickar. Slamrandet vid matlagningen är mer högljutt än vanligt, ilsket slås skåpsluckor och kökslådor igen. Ingen vill komma till matbordet när middagen är klar.
Ok, jag får väl erkänna. Jag är helt värdelös på konflikthantering själv. Om det inte är tydligt redan så är jag plågsamt barnslig när det kommer till sådana. Inte bra. Är inte det ett av de första råden i all föräldrainformation att: ”Tänk på att du är den vuxna. Mogen. Hamna inte på barnets nivå.” Okej. Bara vara lugn. Inte höja rösten. Bara upprepa vad jag sa. Inte skrika. Inte skrika. Inte skrika! Då kommer det: ”TAG BORTA DE DÄR J---A KLÄDHÖGARNA NU – INTE SEN – INNAN JAG DRAR IN MÅNADSPENGEN FÖR HELA NÄSTA MÅNAD OCH JAG BESLAGTAR DIN J----A TELEFON I EN VECKA!”
Även om ungen gör som jag säger efter en sådan utskällning, känns det så där. Jag tappade det. Var tog den där lugna, harmoniska, mogna och kloka mamman vägen? Någon som sett henne? Jag tvivlar i sådan situationer på om hon ens någonsin har funnits. Så säger jag förlåt. ”Förlåt för att jag blev så arg. Det var onödigt.” Det känns ändå inte bra. Men det sägs att det är bra. Att be om ursäkt. Att vara så pass vuxen ändå att man kan säga förlåt. Då kanske ens ungar lär sig det i alla fall? Att be om ursäkt? Suck och stön. De lär sig någonting av allt som händer i alla fall. Frågan är bara vad. Linda Skugga skriver i Flygfärdig att hon har funderat på det där som sägs om att ”barn gör inte som du säger utan de gör som du gör”. Hennes erfarenhet är att det inte stämmer. Hennes barn börjar inte koka billig rotfruktssoppa bara för att hon gör det. Tyvärr är jag benägen om att hålla med Skugge. Jag vet inte vad ungarna lär sig egentligen av mig. Inte verkar de ta efter mitt beteende i alla fall. INe när det gäller städning, matlagning i alla fall. Men vem vet? De kanske gör som jag gör när de är lika gamla som jag? Gud varför måste man alltid jobba så… ”långsiktigt” när det gäller barn?
Ett annat råd som brukar dyka upp när man googlar ”konflikthantering tonåringar” är att välja sina strider. Ja? Jag ska inte djupa på den. Men bara… alltså, kan man få lite hjälp med att välja? Ska jag ta tandborstningen, läggdagstiden, studierna, hur sent de är ute på kvällen, när de ska kliva upp på morgonen, frukostens beståndsdelar, månadspeng/studiebidrag, aktiviteter, semestrar, att vara ute i alla falla en liten stund i det fina vädret, att smörja in sig med solskyddsfaktor, otillåtna fester, var man lägger blöta handdukar, skärmtid, diskmaskinen, middag, intaget av kopiösa mängder mjölk eller klädhögarna? You tell me.
Jag satsade länge på studierna. Alltså, jag satsade på att ta striden om plugget, läxorna, proven, l-ä-s-a-n-d-e-t! (Enligt forskning läser pojkar mycket mindre än flickor. Enligt mina efterforskningar läser pojkar inte alls.) Jag skulle vilja säga att detta inte är en strid. Detta är en masskonflikt. Gillar du att bråka? Här har du material! Allt från hur tidigt man ska börja plugga inför ett prov, när man ska plugga, att man ska plugga innan man gör det roliga (läs: Tv-spel), hur länge man ska plugga, hur man ska plugga…
Angående denna konflikthärva fick jag ändå här det bästa, bästa, bästa tips jag fått angående mina tonåringar (Nacka kommuns familjemottagning, love them!) nämligen att välja bort de konflikterna. Alltså allt tjat om skolan och skolarbeten. Istället tyckte de att jag skulle fokusera på att ha trevligt med mina barn. (Tänka att man ska behöva få råd om det? Det är som när man går iväg till yogan för att komma ihåg att andas.) Jag skulle prata om annat. Lyssna – när de (väl) sa något. (Det är ju inte så ofta men det är ju bra då – när de väl säger något – att inte ha huvudet fullt med massa skol-måsten utan redo att ta emot annan info.) Snacka om att allting blev mycket bättre. Så om jag ska tipsa om något i min tur, så är det just det. Välja i alla fall bort läxtjatet. (Bris skriver dessutom att det är bra att barnet får träna sig i att ta ansvar själv. Det kändes ibland som att det var jag som gjorde läxorna och inte barnen. Jag lärde mig i och för sig rätt mycket om kemiska bindningar och ekosystemet.)
Om jag ändå ska tipsa. Varför inte välja bort allt? Hela listan! Om de ändå inte göra som jag säger, om de ändå inte gör som jag gör… Ja? Låt oss ha trevligt, bara trevligt. Föräldrar som redan överlevt tonårstiden brukar säga att ”Det blir folk av dem [tonåringarna] tillslut ändå.” (Fast, är det säkert att mina blir det?) Man kanske bara ska tro på det. Släppa på garden lite. Släppa taget. (Hjälp! Är inte det samma sak som att ge upp?) Det är ju alltid läskigt att tappa kontrollen, men vilken underbar stämning vi skulle kunna uppbåda här hemma. Visserligen inklusive gympasalsdoft och en viss utgift för papptallrikar, men ändå.
Ja, jag tror att det få bli så. Några års liv i smuts, oreda och regellöshet – men i lycka och harmoni! Låter inte det underbart?
Smuts, oreda och regellöshet i några år bara… När flyttar barn hemifrån nu för tiden…?
