denveligamodern.blogg.se

Haha! Jag blev på galet glatt humör i morse när jag såg den senaste uppdateringen från den underbara illustratören swedish_mama_humor på Instagram. Hennes bild av sig själv (en mamma) sittandes majestätiskt på en tron med bildtexten ”Jag har lärt mina barn att i vår familj firar vi Morsafton, Morsdag och Annandagmors”. Haha! Det är klart vi ska uppgradera mors dag-firandet. Jag skrev ju om morsdag i förra blogginlägget också, men då fattade jag inte att det  så klart är åt detta håll vi skall vandra. Mors dag bör ju firas i dagarna tre.

När mors dag infördes i Sverige 1919 (samma år som kvinnorna fick rösträtt!) stod Sverige inför välfärdssamhällets framväxt. På Nordiska Museets hemsida kan man läsa att detta (införandet av mors dag) hänger samman dels med den nationalromantiska synen på kvinnan från 1800-talet där hon likt en ikon placerades på en piedestal för att dyrkas och dels med 1900-talets begynnande önskan om att stärka kärnfamiljen. Det sistnämnda tycker jag inte spelar så stor roll, att vara mamma behöver ju inte alls hänga ihop med en kärnfamilj. Jag är ju mamma både med och utan en sådan. Jag vill heller inte påstå att jag propsar på att bli sedd som ett gudalikt helgon men lite vördnad och tillbedjan (från mina tonårsbarn då alltså) skulle mycket väl kunna vara på sin plats, i alla fall då och då, eller ja – gärna regelbundet och ofta.

Det där med välfärdssamhället är ju intressant också. Nu har vi ju råd med att ge varandra (och specifikt våra mammor då) presenter. Jag vet flera saker som skulle göra en mamma glad en dag som denna: Ett presentkort till ett mysigt spa, en ny Iphone, ett Netflix-abonnemang, kläder, ett MC-körkort, en weekendresa kanske? Om inte mina ungar har fantasi att själva komma på något bra – så hjälper jag mer än gärna till med det lilla bestyret. Fast, ja, jag vet. De har ju inte den ekonomin. (Men de är bra på att tro att JAG har råd med sånt till dem!)

Allvarligt talat, skulle jag bli riktigt, riktigt glad om de gav mig av sin tid. Jag kan köpa ingredienserna till kvällens middag så får mina tonårskillar ta av sin tid och laga den. Det skulle kunna göra mig helt gråtfärdig. (Fast kanske inte om det blir pasta och köpeköttbullar utan grönsaker… inte ens på en spegel av ketchup…)

Eller om de ville gå en långpromenad med mig. Vilken grej det vore! Då skulle vi ju kunna p-r-a-t-a med varandra. Hjärta på den. Mina söner vet inte vilka fantastiska gratispresenter de bär inom sig. Det behövs inte ens en promenad förresten. Det räcker med lite prat. Ett tal! Om de skulle hålla ett litet tal. Oh my Good! Det vore bara för mycket. Ett tal till sin mamma, det skulle de säkert kunna hitta på nätet bara. De behöver inte ens hitta på texten själva (fast de måste nog låtsas att de gjort det förstås – annars blir det ju värdelöst). Ja, vi ska inte skena iväg här. Men lite prat. De skulle kunna skriva ett eget presentkort. ”Presentkort. Detta presentkort är värderat till 15 minuter kommunikation med din son. Inlöses innan han flyttar hemifrån. Gäller ej helger eller dag före helg.” Yes. Skulle kanske kännas lite underligt att lösa in checken. Hur gör man? Sätter man sig ner i soffan och bara… pratar? Då måste han svara på mina frågor: ”Hur var det i skolan? Vad fick ni för mat? Vilka läxor har du?” Och ja! Jag skulle ju så klart passa på att fråga om sådant jag verkligen undrar: ”Drack du alkohol på den där festen du var på? Har du legat med den där tjejen som var här?” Jag hoppas det står med i presentkortet att de måste tala sanning. Eller, vill jag verkligen veta? Jag får funder på det där.

Nä, de lär väl inte komma med några sådana där kvalitetstidspresenter heller. Det skulle kosta dem ännu mer än att bara köpa en ny Iphone. Jag får väl fortsätta att försöka stjäla lite tid från dem, så där som jag redan gör, när jag står och passar på dem vid spisen när de kommer för att laga sin tallrik med kvällsnudlar.

Jag skulle heller inte vilja ha någon sådan där mugg som det står ”Världens bästa mamma” på. Om de köper en sådan, då vet man att det verkligen gått utför. Sådana köper man väl bara för att döva sitt dåliga samvete? Fast det förstås. En liten present på mors dag. Det känns ju ändå som att de tänker på en då. Och en mugg med texten ”Världens bästa mamma”… Det skulle ju kännas, om än bara för en liten, liten stund, som att de  faktiskt tyckte det.

Ja, i alla fall: jag kan ju, som sagt, alltid fortsätta stjäla tid av dem när de passera köket under sin resa in i vuxenlivet och vara, när de sedan är vuxna: ett dåligt samvete för att de glömde ringa på mors dag. Nej, nej – jag skojade bara! Det kommer de så klart aldrig att glömma! Och dessutom: Då, i den framtiden, firar vi ju både Morsafton, Morsdag och Annandagmors. Så då ringer de antagligen tre dagar på raken.