denveligamodern.blogg.se

 

Med risk för att bli tjatig, men jag var ju på Eva Dahlgren konserten för ett tag sedan. (Helt fantastiskt.) Då befann sig även hennes föräldrar i publiken. Hon lyfte dem, hyllade dem, sa fina saker om dem och till dem, berättade anekdoter från sin barndom och hon sjöng en av sina sånger framför allt till dem. Fint! Och det inger ju hop! En dag, kommer kanske mina (idag) tonåringar göra samma sak. En vacker dag kanske de förstår sina föräldrars genialitet och bestämmer sig för att, liksom, visa sin uppskattning. Eva Dahlgren gjorde ju i alla fall detta. Men vad vet jag? Hon kanske alltid har visat sin kärlek till dem? Inget som har kommit med ålder? Och om det är så, att det kommer med åldern, måste jag i så fall vänta tills mina barn är… (Hur gammal är Eva Dahlgren? En snabb googleing:) … 58 år? Ja, va fasiken. Det kan det vara värt. Knappt 41 år kvar tills första ungen når den åldern. Det innebär att jag är 91 då. Ja, med goda matvanor, regelbunden träning och det där senaste att man ska upp från kontorsstolen och röra lite på sig en gång i halvtimmen så kanske det går. Medellivslängden blir ju längre och längre.

Kanske måste man inte vänta så länge? Jag köpte just Linda Skugges bok Flygfärdig. Den handlar om när ens ungar blir stora och förbereder sig på att flytta hemifrån och hur man som förälder blir helt ointressant för dem. Boken är dedicerad till Linda Skugges egna föräldrar. Den handlar också om Skugges egen barndom. Så se där: en del människor förstår att uppskatta sina föräldrar tidigare än vid 58.

Så, det verkar vara lite olika det där. Hur gör jag själv? Det är lätt att se den uppskattning man inte längre får från sina barn men inte lika lätt att se den uppskattning man inte ger till sina egna föräldrar. Att komma ihåg och att tänka: ”Ah! Det är mors dag på söndag. Hur ska jag uppvakta min älskade mamma?” och inte: ”Ah! Det är mors dag på söndag – undra vad ungarna tänker hitta på för överraskning till mig?” Det sista resulterar dessutom enbart i besvikelse eftersom mina söner alltid glömmer mors dag trots att jag påminner dem flera dagar i förväg. Och ger förslag och tips på alla möjliga presenter och överraskningar.

Tyvärr måsta jag nog erkänna att jag inte kommit lika långt som Linda Skugge och Eva Dahlgren ännu. Det kan vara rätt svårt att våga visa sin uppskattning, sin kärlek. Jag hoppas på att mina föräldrar ska förstå att jag gillar dem för att jag träffar dem ibland. Att de ska ”känna” att jag tycker om dem för att vi skrattar och har kul ihop. Det skulle faktiskt vara lättare att dedicera en bok eller en sång till dem än att faktiskt bara säga: ”Jag älskar er”. Hemska upptäckt. Varför är det så? Lättare att säga jag älskar dig lite så där på distans… på håll… Eller på engelska? ”I love you guys”. Det vore inte helt svårt att slänga iväg en sådan replik innan man slinker iväg hem efter en söndagsmiddag.

Varför känns det svårt att säga ”jag älskar dig” till sina föräldrar? Det kanske är meningen att man ska fortsätta hålla lite distans, vara vuxen, vara sin egen person nu. Konstigt även med tanke på hur det har gått inflation i hjärtemojis. För ett par år sedan råkade jag (JA JAG RÅKADE!) se ett sms som kom till en av mina söner. Från en tjej (eller ett flicknamn i alla fall) och det följdes av några stycken hjärtan. Jag blev så paff och också övertygad om att han hade en flickvän. Jag berättade detta uppspelts och stolt för en arbetskamrat som snabbt tog mig ur min villfarelse. ”Så där skriver de ju till varandra, ungdomarna. Massor av hjärtan, hela tiden.” Jaha… Jag trodde inte riktigt på min kollega då, men nu gör jag det. Nu är jag inne i samma emojiträsk. Hjärtan hit och hjärtan dit. Jag blir i och för sig lite generad fortfarande när jag råkar skicka en sådan där hjärtemoji som när man öppnar den i Messenger ger massor av bubblande hjärtan som sprids över hela skärmen, men annars använder jag dem friskt och rätt oreflekterat. Ett sådant hjärta betyder ju inte samma sak som att jag skulle säga ”Jag älskar dig” till någon.

Ungarna har börjat säga ”Bästa”. T ex:

Jag: – Jag satte din tandborste på laddning

Sonen: – Bästa

Första gången jag hörde det blev jag väldigt glad. Det lät ju som värdens komplimang. Jag var bäst! Nu har jag förstått att de använder det ungefär som ”Tack”. Alltså:

Jag: – Jag satte din tandborste på laddning

Sonen: – Tack

Inte riktigt samma sak. Inflation där också. Orden och emojisarna betyder inte lika mycket längre. Men med ett ”Jag älskar dig” menar man fortfarande något. Och det är väl därför det är svårt att säga det. För att det faktiskt betyder något.