Presenternas uppgång och fall - förväntan, besvikelse och "tack så mycket".
Dahlgren hade sina föräldrar i publiken och pratade till dem och om dem och sjung en låt speciellt till dem. Hon sa också att hon ofta fick hör att hon var klok. ”Du är så klok, Eva.” brukade folk säga. Hon förklarade att det bland annat kom från hennes barndom och hennes föräldrars påverkan. Bland annat berättade hon om en jul då hennes föräldrar som vanligt lagt ut julklapparna under granen dagen för julafton, för att Eva och hennes bror skulle bli så där extra frestade. Denna jul, då Eva trodde att hon var så där 9 år, hade det leget ett jättestort, rödskimrande paket under granen. Både Eva och hennes bror förstod att detta paket var året julklapp. Och paketet var till Evas bror vilket gjorde honom lycklig men Eva missbelåten, vilket i sin tur gjorde så brodern blev ännu gladare. (Allt enligt Eva Dahlgren.) På julaftonskvällen öppnades alla paket men inget betydde något, hockeyspel och annat, inget spelade någon roll för båda barnen visste att det var det stora, röda paketet som var det. Så äntligen fick brorsan kasta sig över det största och det vackraste paket som någonsin klätt julgransmattan, och fram ur rödglittrande julklappspapper framträder… en ryakudde i form av en igelkott. Det man, enligt Eva Dahlgren, kan lära av denna historia är att den bittraste avundsjuka kan på några få sekunder förvandlas till den ljuvaste triumf.
Ja, det var ju härligt att höra. Då gör det ju inte så mycket om man går runt och känner sig lite avundsjuk – vi vet alla att det kan vara så att man går runt och är avundsjuk på en ryakudde.
Samtidigt kom ett minne över mig. En jul när ungarna var små och det under julgranen låg ett riktigt stort paket till ett av barnen. Av någon anledning sparades även detta paket till sist. Jag antar att det kändes rätt då att öppna det största sist – vet nu i efterhand inte varför… Så när yngsta ungen öppnar sin sista julklapp, den julens största (och antagligen mest spännande) julklapp, uppenbarar sig en omonterad kontorsstol från Ikea… Han blev så arg, den stackars pojken. Han godtog aldrig den stolen – trots att han behövde en stol till sitt rum – utan vi fick senare lämnat tillbaka den.
Ja, man kan ju undra hur korkad man kan vara som förälder. Det är ju solklart nu efteråt att ens unge inte önskar sig en stol mest av allt i hela världen även om paketet är stort och härligt. En kompis som var med på konserten sa efteråt att det borde vara lag på att slå in tråkiga presenter i tråkigt omslagspapper. Det vore antagligen bra eftersom vissa föräldrar gör detta misstag trots att de borde ha kommit ihåg hur det vara att få presenter de inte ville ha… och dessutom med en förhoppning om att detta är något helt fantastiskt.
Kan hända är detta ett övergående problem. Nu för tiden är det ju istället helt omöjligt att komma på vad man ska ge sin tonåringar i present. Eller omöjligt och omöjligt men allt de önskar sig är så jäkla dyrt eller något man inte förstår sig på. Som i julas… högt upp på önskelistan från den tonåring som fyllt moppe tidigare det året, stod ”ett avgasrör”. Jag försökte leja ut det på sonens morbror som undrade vad han skulle ge sin systerson. ”Du kan väl köpa ett avgasrör?” sa jag. Han sa nog bara ”Va?” och dök upp med det numer sedvanliga tunna kuvertet med en present som inte på något sätt är överraskande men i och för sig alltid uppskattad. Uppskattad på ett sånt där artigt ”Tack så mycket”-sätt. Inte någon vild lyckodans och ett gäng glädjehurraskrik nu längre… De kastar sig inte över Snapchat för att skicka bild på bild på bild av den presenten precis.
Det är där en själv harvar runt nu för tiden. I pengaträsket. Varje jul och varje födelsedag: ”Hur mycket ska vi ge honom?” Och: ”Hur mycket gav vi hans bror när han fyllde år?” (Det ska ju vara rättvist fortfarande.) Så tråkigt. Hur man än slår in sedlarna, hur glittrande och stora paketen än är, blir pengar aldrig någon överraskning. Dessutom vill de ju helst ha pengarna direkt på kortet. Jularna och födelsedagar har förvandlats till en enda penningtransaktion.
Nä, det kanske är dags att ta tillbaka ägandet av presenterna. Visa vem som har makten. (Vem som äger pengarna.) Man kanske skulle köpa en stor, härlig ryakudde och slå in i det vackraste av julklappspapper. Varför inte? Enligt Eva Dahlgren danar ju sådan händelser i livet människan att blir en mycket klok person. Jag skulle kunna leva med det, att mina barn blev kloka människor.
Då återstår bara frågan, var köper man ryakuddar nu för tiden?
skriven
Jag har en! Tack för julklappstips. Hmm, vem ska få den? Det får bli en överraskning.