denveligamodern.blogg.se

Något som verkligen kan ge mig ont i magen är diskussion om eller egentligen bara tanken på pojkars läsning. Eller jag menar obefintliga läsning. Jag pratar både om trenden i samhället (”Pojkar läser allt mindre.” ”Pojkar presterar sämre i skolan och ägnar mindre tid åt läxor än jämnåriga flickor. ”) och om mina egna pojkar (”Va f-n ska jag läsa den där p—s boken för?” ”Den finns som film”). Mina pojkar som är sönerna till en plugghäst! (Jag alltså.) Det gör ont att de är så ointresserade och att de har så svårt för att läsa. De har ju fantasi och är så roliga. De skulle vara fullt kapabla att leva sig in i den skönlitterära världen.

Jag hade själv jäkligt svårt för att lära mig läsa när jag var liten. Jag minns hur jag satt och grät över ettans läsebok. Tårarna droppade ner i Första boken och gjorde bokstäverna buckliga och skrynkliga och det blev ännu svårare att tyda orden. Det är också väldigt svårt att läsa när den där grå hinnan som förebådar gråten lägger sig över näthinnan.

Jag antar att de brås på mig båda killarna när det gäller lässvårigheterna. Men när det gäller ointresset brås de inte på mig. Jag googlar ibland för att få klarhet i saker och ting, och kom nyligen över en debattartikel i DN av en av mina idoler, Gunilla Molloy (docent i svenska vid Stockholms universitet). Alltså, jag blir galen! Den är den där jäkla maskuliniteten igen. Precis som jag skrev den 3 december (Förbaskade maskulinitet) att den tar spjärn emot femininiteten… Feminint blir motsatsen till det som unga killar vill försöka gestalta. Som Molloy skriver:

”… att sitta bredvid en flicka (feminint), att läsa skönlitteratur (feminint), att samtala om skönlitteratur (feminint) att skriva om skönlitteratur (feminint), att ta avstånd från det feminina (manligt). Det är som om vi bland många pojkar bevittnar en ständig kamp mot uttryck för femininitet.”

Vad kan en stackars moder göra? Det är alltså att bygga på sin manliga identitet att se ner på läsandet, att vara ointresserad av det, att stöta bort det. Molloy skriver att det som (bland annat) behövs för att vända denna tendens, är att fler vuxna män läser mer. Mina barns pappa läser. Mest deckare, men det spelar väl ingen roll? Mest i sängen, efter att ha sagt god natt. Måste han sätta sig i vardagsrummet och tydligt visa att NU LÄSER DENNA VUXNA MAN EN BOK??? Blir det kontraproduktivt när jag tjatar om vikten av läsning? En tjej (ja eller kvinna, tant då…) säger att det är utvecklande och lärorikt och framför allt roligt, betyder det då bara att det blir något som är ännu mer motsats till vad de tror de måste vara och något som måste skys som pesten?

Jag tänker (och jag tror att Molloy skriver om det i andra sammanhang) att ytterligare sätt att locka (även) killar till läsning är att prata om de viktiga frågor som finns i litteratur. Frågor om livet. Hur det är och kan vara att leva. Livsöden. Dilemman. Men för att kunna prata om detta, måste de ju läsa först…! De måste lägga ner energi och försöka fatta innehållet. Inte bara ta sig igenom en bok för att svenskläraren säger det. Eller mamma.

Om en del av det viktiga med att läsa böcker är att kunna leva sig in andra människors livsvillkor, skulle det kunna funka om jag försöker fostra mina söner genom att beskriva böcker jag läser? Beskriva dramatiska situationer, dilemman, problematik och försöka fråga dem vad det tycker? Hur skulle de ha agerat? Jag vet inte. Känns inte som att det är tillräckligt. Det är ju den där världen som skönlitteraturen erbjuder jag skulle vilja ge mina barn. Den där känslan av att boken INTE FÅR TA SLUT! Att man känner sorg över att lämna denna värld och dessa karaktärer som man börjat älska och typ se som sina vänner. Jag skulle vilja ge de dem detta. Men jag är säker på att de tycker de har tillgång till det där redan genom filmer, serier och TV-spel.

Jag kommer ingen vart i detta resonerande. Jag skulle så gärna önska att mina söner var bokslukare och att de villa prata med mig om vad de läser. Men jag hittar ingen väg dit. Hur ser den vägen ut?