Den Veliga Modern

Förbaskade maskulinitet

När pojkarna var yngre gjorde det inte så mycket att jag var ”ensam tjej” i familjen. Det var ingenting jag tänkte på. Sönerna var ju mina barn bara. Barn och inte framför allt pojkar. Men så småningom slutade de med att titta på glitterskor i skoaffären och vill ha Spiderman-tröjor och Batman-bilar. Det var ju också väldigt gulligt när äldsta barnet stående nådde upp med sin lilla, lilla snopp över toalettkanten och kunde konstatera att: ”Ja tor pojke nu”. Det där pojkiga smög sig på mer och mer. Jag vill ju se mig själv som en moderna, genusinsatt kvinna som försökte ge alternativ till den stereotypa ”pojkförebilden” genom att erbjuda till exempel dockor och rollekar, men jag har säkert själv också påverkat dem åt ”killhållet” och fört in dem i de samhällsstrukturer vi lever i.

Nu när killarna är tonåringar är det väldigt uppenbart hur de söker sin identitet och vetskapen om att de är killar leder dem till maskuliniteten. Vem är jag? Jag är kille. Hur är en sådan? De testar att hälsa genom att slå varandra med knytnäven på axeln, brösta upp sig, brölar när de pratar, intresserar sig för biceps, triceps och sixpack, gör tvärsäkra uttalanden, talar med kommandon. De undviker att läsa och spelar desto mer TV-spel. De ser alla delar av Fast and Furious och om och om igen där de matas med bilder på breda, gigantiska män med basröster som är osårbara (alternativt bär sin sorg i ensamhet) och som kör livsfarligt snabbt i coola och svindyra bilar. De har redan börjat uppfatta feminism som något hotfull och något som vill minska den makt som det automatiskt ligger i att vara kille.  Och det som tjejer är blir motsatsen till det som de som killar ska vara. Och i vår familj är motsatsen till den där manligheten de ska gestalta – det är jag: mamman, tjejen, kvinnan.

Jag vet inte om jag riktigt såg när denna maskulinitet trängde sig in i vårt hem. Den smög sig på, plötsligt var den bara här. Jag försökte strida mot det, försöker fortfarande om och om igen. Hopplöst när jag inte ha något som helst mandat – i dessa fall ser de mig inte som en trovärdig källa. Jag symboliserar ju det som de inte ska vara. De ska bli vuxna och de vet att de ska bli män. Är det så att i deras värld kan inte en tjej förstå hur det är att vara kille? Hur ska jag som kvinna, som i deras ögon är motsatsen till en man, bli tagen på allvar? Som när jag sa att det är viktigt att få tillåtelse att känna många olika typer av känslor – inte bara ilska eller glädje – och att det vore väl fint om även killar kunde prata med sina kompisar om exempelvis sin sårbarhet. De svarade mig att så går det inte till. De frågade varför jag ens pratar om det där. De gick nästan sura från matbordet och tycker att jag förstört stämningen. Tog de det som personlig kritik? Trodde de att jag inte tycker att de duger som de är? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag hoppas att sönerna på något magiskt sätt ska komma över det där. Att de ska få vara som de är och att det även innefattar feminina beteenden. Jag hoppas att detta att vara man respektive kvinna upphör att vara motsatser och motpoler. Jag hoppas att mina barn snart ger sig själva mer svängrum än den där förjäkligt trånga manskostymen de försöker tränga in sig i. Livet är större än så. Mycket, mycket större.