Tonårstider: Jämförelse v/s krafthämtning
Träffade två andra tonårsmamma i spåret idag. Av en slump skulle vi springa (åt olika håll) alla tre men stod i uppförsbacken (puh va skönt!) och pratade minst en timme. När vi avslutade samtalet gjorde vi en high five. Inte för att vi är påverkade av våra barn (eller?) utan för att vi behövde det. Vi gjorde också hejarramsan:” ÅHH! Mammor, mammor, mammor! Åhh! MAMMOR!” Uppfriskande. Nu: På dem bara!
Härligt att få frossa i sitt moderskap en stund, där i uppförsbacken. Eller sitt icke-moderskap. ”De gör ju ändå som de vill.” Jag är duktig när jag träffar andra. ”Ja, det enda man kan göra är ju att berätta vad man tycker och tänker själv. Man kan ju inte styra dem.” Nä, alla håller med.
Men ändå: de andra verkar kunna påverka sina barn. Det verkar ändå som att deras barn är lite mer lyckade och klara sig lite bättre än mina. Det kanske är för att det är sant. Eller för att jag är mer kritisk mot mina barn. Hu, hemska tanke! Det får jag inte vara. Nej, dags att läsa lite Kay Pollak. ”Välj glädjen”. Bara att välja. Tjo-ho…!
Det är klart att det inte kan vara så, att vissas barn är bättre. Allas barn är ju lika bra oavsett betyg och hur mycket de testat alkohol. Oavsett vilket gymnasium eller gymnasieprogram de valt. Oavsett om de läser böcker på sommarlovet eller bara spelar TV-spel. Oavsett om de äter av grönsakerna vid middagen eller inte. Gränsen går vid läsken tror jag. Läsk även på vardagarna, det är sämre, vilket betyder en sämre mamma. Ha! Jag klarar mig! (Fast varför stod det en Fanta burk på äldste sonens skrivbord igår? Varifrån kom den?)
Det är galet svårt att inte jämföra. Att inte bli avundsjuk på de med barn som gör sina läxor och som vill prestera sitt bästa i skolan. Ja, jag vet att där ligger en annan problematik men jag tror att jag skulle vara bättre på att hantera den. Där känner jag igen mig själv mer, i prestationsångesten. Men det verkar inte fungera: att ge sina tonårssöner prestationsångest. Jag har verkligen försökt, de är helt immuna. Det rinner av dem som vatten på en gås. Fast, det är nog inte helt sant är jag rädd. Det är inte helt omöjligt att oron lägger sig någonstans hos dem och det är säkert i förlängningen dåligt. Jag önskar jag kunde vara lite coolare, lite mer som de: ”Det ordnar sig.” ”Tagga ner, det är inte så viktigt.” Fast: Joooo! Det är det! Deras oberördhet triggar mig. Som fan! Eller jättemycket, menar jag. Och det känns på något sätt så orättvist när andras barn sköter sånt som gör mig galen av oro, av sig själva. Som om det egentligen spelade någon roll. Jag vet att andra har andra problem. Jag förstår det och vill tänka att jag behöver lära mig att förhålla mig till min situation. Jag kommer att lära mig massor (eller vad säger du Kaj Pollak?). Jag kommer också att någon gång lära mig att andas djupt och lugnt när andra beskriver sina duktiga barn och på djupaste allvar glädja mig för deras skull. Sedan går jag hem och älskar de fina, roliga, charmiga ungar som är mina och skämtar och larvar mig så att det skäms ögonen ur sig. Och sedan tjatar jag på läxorna. I never give up!
