Hjälp! Tonåringarna växer om mig!
Vi är rätt korta i vår familj. Med tanke på det, familjetraditionen, tycker jag att det är oförskämt att växa om sin mamma med flera centimeter på bara en sommar. Ska jag gå runt här nu och vara kortast? Jag är ju mamma! Flera av mina vänner har förstås barn som växt om dem för länge sedan. De har fått trösta tvåmetersbarn som är ledsna i flera år redan Men de får ju lite skylla sig själv. De är ju antingen långa själva eller valt en lång partner. Vi är en kort familj. Håll er på mattan barn och se upp till er mor. Nu står de istället där och klappar en på huvudet:
– Vad kort du är, lilla mamma.
De avslöjar ens lögner.
– Det gick visst bra att bli lång ändå, utan att äta spenat eller broccoli och utan att sova på nätterna.
”Lång” är nog ändå lite överdrivet. De är ju inte långa bara för att de är längre än jag.
Om det ändå vore så väl, att det bara var i längd de växte om en. Tekniskt sett har de också kört om mig nu för tiden. Ständigt får jag ropa på dem:
– Kan du hjälpa mig? Jag får inte in Netflix?
– Vad hände nu? Skärmen blev helt svart? Hallå? Kan en tonåring komma hit?
Jag som är van från när jag själv bodde hemma hos mina föräldrar att det var jag som var den tekniska…
Jag trodde heller inte tiden för repliken ”Men mamma, lita på mig nu. Det är så här.” skulle uttalas så tidigt. Jag trodde den skulle komma när jag var gammal. Men den kom redan här om dagen. Bara för att jag ringde från min telefon till sonens och fick ett meddelande om att det inte gick att ringa eftersom abonnemanget inte var betalt. Så jag ringde till min man för att säga att han måste ha missat att betala sonens telefonräkning. Då var det samma sak där. Samma meddelande. Min man hade missat sin egen räkning också. Jag fick skicka meddelande på Snapchat till sonen som ringde upp mig och påstod att det var mitt abonnemang som inte var betalt. Jag förnekade så klart. Trots att min son ringde mig från sin telefon och jag inte lyckats ringa honom från min egen så höll jag självklart fast vid min världsbild där jag inte kunde ha en telefon som stängts av på grund av obetald faktura. Sonen sa det till mig, inte särskilt sublimt:
– Men mamma! Det är ju din telefon som är avstängd, det är du som inte kan ringa.
Jag svarade snabbt som en kobra och med en självsäkerhet som Zlatans:
– Nej då. Säg nu till pappa att han måste betala era abonnemang. Ni kan ju inte vara utan telefoner. Jag måste ju kunna nå er.
Det tog en stund till, efter att jag försökt ringa några personer utanför familjekretsen, innan polletten ramlade ner. Det var ju min telefonräkning som var obetald. (Men jag har ju självklart inte avslöjat denna insikt för sonen. Det vore ju ett nederlag. Och han vet ju dessutom redan…)
Jag kände mig som en riktigt gammal mamma. En sådan där mamma som är född i början av 1900-talet och som har varit med om typ alla tekniska framsteg – från tåget och glödlampan till internet och Facebook – men som inte kan begripa det där med telefoner… Jag får väl försöka trösta mig med att jag i alla fall (efter ett tag) förstod mitt misstag. Att förstå sina misstag är ju en källa till ökad kunskap. Tror jag.
Ja, ens tonåringar växer om en helt enkelt. På många sätt. Det där med kunskapsbiten, den kan man ju hålla stången med tjurig envishet ”Det skulle kunna vara så här” och ett hävdande av behovet att se saker ur flera möjliga perspektiv. Det är värre med längden. Hum… Var kan man bäst komma över ett par foträta platåskor?
