Du skola icke jämföra dina barn med andras – men ändå… Hur gör ditt barn?
Att inte jämföra med andra… hur lätt är det?
Vid mitt första barns dop fick han en Tripp Trapp-stol i dopgåva. Ni vet en sådan där barnstol som småbarn kan sitta i vid matbordet så att de når upp och vilken man sedan kan justera höjden på, så att barnet kan använda stolen under många år. Typ alla småbarnsfamiljer hade sådana då, runt 00-talet. Det kanske man fortfarande har? Jag vet inte längre. I alla fall så vet jag att när stolen var uppackad där på dopfesten, låg det väldigt mycket kartong kvar på golvet. Ett par vänners lite äldre barn blev överförtjusta. De började genast leka och bygga med detta fantastiska material, kartongen alltså. När kalaset var slut och alla gästerna började gå hem, frågade en av flickorna om hon fick ta med sig de stora kartongbitarna. Hon ville bygga vidare hemma. Hennes pappa visade inget tecken på att det var en dålig idé förutom att han skämtsamt viskade:
– Kan vi betala er för att säga nej?
Jag tyckte ju i mitt still sinne att det var alldeles perfekt att bli av med all den där kartongen. Då slapp vi ju pallra upp allt skräp på och under barnvagnen och ta oss iväg till återvinningen. Men jag kunde också se, trots min ringa erfarenhet av äldre barn, hur stökigt och rörigt det skulle bli i mina vänners lägenhet och förstå att förr eller senare skulle istället de tvingas göra sig av med all denna kartong. För att inte tala om hemsläpandet av den. Men jag gissar att då fick väl flickorna bära den. Det var ju de som ville ha den med.
Jag vet inte varför denna händelse stannat i mitt minne. Kanske för att jag anande en annan tid för mitt barn. Han skulle antagligen också bli en sådan som villa bära hem skräp och stöka ner. (Det blev han också.) Han skulle också bli ett sådant där kreativt och aktivt barn som fantiserar och bygger ihop ett helt slott av ett par kartongbitar. Än så länge var det rent och städat hemma hos oss (ja, eller sådär…) men hur skulle det komma att se ut sedan? Än så länge låg ungen rätt still, sov och ammade mest – men senare (det kändes som långt – lååååångt – senare) skulle han bli påhittig och rörlig, tänkte jag.
Det var inte den första gången jag jämförde mitt barn med andras. Antagligen första gången jag jämförde med större barn. Kanske var detta mer ett noterande av hur de var och hur mitt barn skulle bli. Det var lite för stor åldersskillnad för att man skulle få panik och oro sig för att ens barn var onormalt. Som man gjorde när man jämförde med andras bäbisar. Ja, det känner vi ju alla till… Å hennes unge kan redan vända sig från rygg till mage. Hans barn kan sitta redan. Det där barnet gick redan vid tio månader. Värst var det med talet, tycker jag. Alla andras barn pratade långt före mina barn. Mycket också och med långa meningar… Tillslut pratade mina pojkar också. Nu som tonåringar verkar de dock ha regredierat på den punkten… De uttalar inte några längre meningar i alla fall och uttrycker sig mest vokaler och oartikulerade ord … Tonårstiden är kanske den nya småbarnstiden precis som 40 är det nya 30 eller vad man säger. (Eller är det 50 som är det nya 30? Det skulle jag gilla.)
Jämförelser, ständigt en källa till oro, panik och ångest. Fortfarande, tycker jag. Det kanske var tydligare när de var småbarn men det är lätt att hamna där även nu. Föräldern på bussen som berättar att hans barn sökt det där svåra gymnasieprogrammet. Mamman som anförtror mig att hennes dotter är så uppskattad på sitt avancerade helgjobb vilket hon skaffat sig helt själv. Grannen som av en slump kommer in på att hennes son nu spelar i A-laget och har A i alla ämnen. Haha, vilken A-kille! (Hahaha-host-host-hahaha…)
”Inte jämföra!” säger jag till mig själv. ”Jämför inte.” Och så gör jag inte det. Jag låter det vara bara. Jaha. Vissa har så där duktiga barn som man aldrig behöver oro sig för och som det bara flyter på för. Det är så olika det där. De råkade få räkmackebarn. Grattis, säger jag! Jag är så glad att vissa har så lätta, enkla liv där man som förälder inte behöver oroa sig ett smack. [Förtydligande: Om det inte framgick i texten så skrevs alltså detta stycke med ironi.]
Nä, man ska inte jämföra sig. Man SKA INTE jämföra sina barn med andras. Jag andas in och ut. Lugn, lugn! (Det är bara inom mig oroångestpaniken skriker: ”F—n, vad jag ska hem och skälla på dem, tvinga dem göra läxorna bättre, tvinga dem söka det där j-a sommarjobbet de aldrig söker, tvinga bort dem från skärmarna och ut på fotbollsplanen – A-laget! A-laget! A-laget!”)
Det är ju också lite lustigt att man (jag i alla fall) jämför bara med andra barns framgångar, inte med deras motgångar eller problem… Fast det kanske är bra att man inte blir glad och lättad om andra har det sämre…
I ett par andra blogginlägg (21/1-18 och 1/3-18) har jag skrivit om att vara en pinsam förälder. Att det ens tonåring måste känna, då när man står där och är (oftast omedvetet) pinsam eller bara skämtar om att göra något som kan uppfattas som pinsamt (typ allt, men som exempel: ”Tänk om jag skulle ta och dansa här ute på gatan som i en musikalfilm?”) är, eller min teori om vad ens tonåring måste uppleva då är, att de trots sina försök att frigöra sig fortfarande känner sig som en del av sin förälder. Det är som att de själva skulle göra detta fruktansvärt pinsamma. Fast i en äldre upplaga och då blir det ju mer än en 100 % ökning av pinsamhetsgraden. Det är som om vi – föräldern och tonåringen – vore en och samma person. Vi är inte ännu självständiga individer – separerade från varandra. Vi är fortfarande ”samma”.
Lite så funkar det ju också med den där jämförelsen som föräldern (jag) gör mellan mina och andras tonåringar. Som vore de en del av mig själv. Bara för att jag försöker vara världens duktigaste, mest studiemotiverade, klokaste, mest uppskattade, ha flest kompisar, vara aktivast och påhittigast, vara den friskaste och den sorgfriaste, ja och massa andra bra saker: behöver väl inte mitt barn vara det? Mina barn är egna individer som nu själva måste börja ta ansvar för sin framtid och den person som de är, kan och vill vara. Om de inte redan gör det, kanske har de gjort det sedan de föddes. Antagligen, medan jag gått runt och jämfört och nojjat.
Förmodligen ligger det också någonting bra i att jämföra sig med andra. Något evolutionärt, säkert. Att få nya idéer och att utvecklas. Aha! Man kan göra så också, man kan vara på det sättet med. Vi har ju ett behov av att höra hur andra har det, vidga vår värld med nya perspektiv och förut okända möjligheter. Och vi har ju även behov av att berätta om det som händer i våra liv och höra om andra har det på likartat sätt. Den jämförelsen kan ju fungera som en tröst och skapa gemenskap – när vi jämför och upptäcker att vi har det rätt likadant. Och när vi inte har det lika – så skulle jag vilja hoppas på att vi kan skapa en öppenhet för att vi alla är olika.
Det kan jag ju försöka säga till mig själv nästa gång jag jämför mina älskade, stökiga kaostonåringar med andras exemplariska… Vilken jäkla tur att mina ungar inte är så! Världen behöver olikheter!