Pinsam mamma söker nya dansmoves.
Ja, jag minns. Jag minns hur galet pinsamt det var när jag som tonåring tvingades bli åskådare till mamma när hon plötsligt satte igång att dansa. Så där jättefult. Alltså jättejättefult. Jag är än idag osäker på om hon gjorde det på skoj, typ fuldansade, eller om hon tyckte att ”det är så här man dansar disko” (som man sa på den tiden). Jag kommer ihåg den där känslan av ihålighet som infann sig, kanske som ett slags skydd och ett försök att fjärma sig, ställa sig bortanför det som skedde. Typ: Jag är inte här. Det här händer inte.
Jag minns också hur fruktansvärt superpinsamt det var när jag gick i sjuan och vi skulle på något slags föräldramöte där även eleverna skulle delta. Mina föräldrar hade tagit fel på tiden och vi kom en halvtimme för sent och tvingades gå liksom i någon slags parad efter varandra hela familjen (okej min bror var inte med men både mamma och pappa!) längst fram på scenen inför alla för att komma till några platser där vi kunde slå oss ner. Blossande röd i ansiktet och med föräldrar som försökte övertyga mig om att det inte gjorde så mycket att vi kom för sent – Tyst bara! Tyst! – satte jag mig ner på en tom stol längst fram. Så gjorde även mina föräldrar. Tyvärr var stolarna bredvid min lediga. Ingen vill sitt längst fram. Men där satt vi. Bara mamma och pappa nu inte skulle till att lägga sig i diskussionen också. Gode Gud! Gör så att de är tysta! Jag blev inte bönhörd den gången heller.
Ja, det var den tiden. Då var man ung och oförstående. Nu för tiden är ju ungdomarna mycket klokare och förståndigare än vi 60- och 70-talister var när vi var unga. Och så har ju dagens ungdomar inte så pinsamma föräldrar heller. De har ju turen att få coola, smarta och moderna föräldrar. Föräldrar som vet hur man dansar snyggt, sjunger med på ett inspirerande sätt i låtarna på radio (och på Spotify!) och som uttalar sig om riktigt viktiga saker. Ja, och dagens föräldrars skämt är ju riktigt roliga och framför allt up-to-date. Okej, det kanske inte gäller precis alla föräldrar men mina söner har i alla fall sådana. Eller?
När min äldsta son var 14 år hängde han mycket med sin kompis Melker. Det var så konstigt bara att han aldrig tog med honom hem. Min 14-åring var ofta hos Melker och sov över och gjorde allt möjligt. Men Melker kom aldrig hit. Jag undrade ju lite.(Och oroade mig så klart.) Var han väldigt blyg den där Melker? Han kanske inte vågade sova borta? Han kanske inte fick för sina föräldrar. Så en dag sov han plötsligt över. Han verkade varken blyg, rädd eller hårt hållen. En normal kille bara. När Melker gått hem efter övernattningen var sonen så lycklig. På något sätt oerhört lättad.
– Melker tyckte ni var helt ok! Han tyckte ni var helt ok!
Va? Ungen var överlycklig. Då först förstod jag… Vår son hade varit så generad över sina föräldrar att han inte vågat ta hem sin bästa vän. Han hade gömt undan sina föräldrar för att de inte skulle göra bort sig inför hans kompis. Det var inte kompisen som det var fel på, det var… vi – hans mamma och pappa. Alltså, var ungen tvungen att vara så himla lättad? Han svävade nästan på små moln. Visst hade han sagt hemska saker till oss, förklarat hur dåliga föräldrar vi var och att vi var helt dumma i huvudet och att han ville flytta hemifrån och att han hatade oss och att vi var äckliga och säkert fler saker jag inte minns. Men inte trodde jag det var så illa: att han tyckte vi var för pinsamma för att visas upp för polare…?
Ibland tycker jag också att jag skymtar en sådan där ihålig blick hos min yngre son (som är 14 idag) när jag ibland shakar loss till någon hipp låt med Zara Larsson eller Bruno Mars. Jag ser hur grabben liksom stelnar till och töms på innehåll. Vadå? Jag har ju bara lite kul? Dansar så som jag alltid dansat. Det är ju inte helt dåligt. Jag frågade honom en gång:
– Du tycker inte att jag är pinsam, väl?
Hans svar kom utan tvekan:
– Jooo.
Jaha, där föll föreställningen om att i alla fall inte jag är en sådan där förälder som man skäms över, för gott.
– Pappa, då? Är det pinsamt när han dansar då?
– Det är ännu värre!
Ha! I alla fall någon slags cred! Eller kanske inte… Där är jag beredd att hålla med.
Nä, jag får släppa tron på att mina barn i alla fall inte skäms över mig. Ibland när jag bara säger saker, till och med när jag enbart skämtar, kan 14-åringen ge mig den där kalla, tomma, ihåliga blicken och säga på djupaste allvar med den djupaste röst en tonåring i målbrottet kan nå ner till.
– Säg. Aldrig. Det. Där. Igen.
Jag kan se hur han föreställer sig att jag säger det där, vad det nu var (jag kan inte ens komma på ett exempel för det kan vara vilket banalt uttalande som helst!) inför andra människor utanför familjen och hur ofattbart fruktansvärt det vore. Likadant med kläder. När jag gick förbi honom i förrgår med yllehalsduk och gröna handledsvärmare (det är ju kallt ute och jag skulle strax gå till jobbet) såg han också chockad ut.
– Vad har du på dig???
– Helt vanliga handledsvärmare.
– Det ser ut som disktrasor.
– Nähä! Det är ju handledsvärmare. Jätteskönt.
Jag såg på honom att han var så tacksam för att jag skulle gå hemifrån en bra stund innan han själv skulle iväg.
Ändå lustigt och underligt att det förefaller hänga ihop med barnets utveckling till vuxen, detta att tonåringen (framför allt 14-åringen?) skäms över sina föräldrar. Som ett steg i att bli självständig. Att separera sig från sina föräldrar som varit ens idoler och förebilder (visst var man det när de var mindre?) genom att nu som tonåring se och tycka att mamma och pappa är bara för pinsamma. Samtidigt visar ju detta pinsamhetsfenomen tydligt på att de inte är separerade ifrån oss eftersom de påverkas så av det vi gör. Att den vuxne fortfarande är som en del av barnet. Annars skulle det ju inte spela någon roll om vi inte var connectade. Har ungdomar alltid varit så här? Var det så på medeltiden? Hur såg det ut under stenåldern? Hur fungerar det i jägare-samlar-samhällena? Jag bara undrar.
Fast under tiden jag undrar svänger jag nog mina lurviga i en riktig fuldans. Jag ska bara väcka sönerna ur deras skönhetssömn först och be om lite tips på coola moves. Undra om jag inte ska ta på mig mina handledsvärmare också. Det är ju lite kallt.
Yeah! Rock it, Baby!
Extramaterial:
Det är sjukt att det finns så många likheter med vad tonåringar tycker är pinsamt. Här är andra som har skrivit om tonåringar och pinsamheter. Underhållande läsning eftersom man känner igen sig så väl.
Pinsamma föräldrar så gör det.
Kanske bra att känna till vilka tips KP ger ungarna för att hämnas?