Föräldrapaniken
Hur fasiken ska man hantera föräldrapaniken? Den där obehagliga katastrofkänslan som då och då kastar sig över dig, som tvingar på dig ett tankekoncentrat av allt som inte går bra för ditt barn och insikten i att allt detta är ditt eget fel och det hela kommer att sluta i total tragedi. Den där ångesten som oftast kommer till dig när du ska sova på natten, eller som dyker upp och hålla dig vaken några timmar innan väckarklockan ringer på morgonen. Vanligt är också, i alla fall för min del, att föräldrapaniken infinner sig när jag läser notiser i Schoolsoft som till exempel resultatet på ett prov eller kanske ett läxförhör som jag (och där med även min son) har missat. (Eller är det tvärtom? Det borde väl egentligen sonen som missat läxförhöret?)
Föräldrapaniken kan även komma över mig när jag råkar få en skymt av oredan i någon av tonåringarnas rum – alltså…! Va? Obeskrivligt. Jag menar verkligen o-b-e-s-k-r-i-v-l-i-g-t men ändå: dammråttor, apelsinskal, tallrikar med intorkad Microlasagne, underlakanet som en ihoprullad korv på golvet, bäddmadrassen halvvägs på väg ner bakom sängen, halvtomma juiceglas och så en hord av bananflugor på det. Eller så uppstår föräldraångesten vid insikten i att den där lappen som skulle lämnas in senast igår ligger kvar här hemma, lite knölig och med ett stort skoavtryck på, under klädhyllan.
Att agera i detta läge, i panik- och ångesttillståndet, vill jag inte rekommendera men det är mycket svårt (för att inte säga omöjligt) att stå emot. Är ungen i närheten råkar den utan omsvep ut för ett rejält vredesutbrott som antagligen även innehåller undertoner av gråt, förtvivlan och desperation. Det är väl helt uppenbart att det är förlusten av kontroll som jag försöker kompensera med ilska och skuldläggande. Just nu, när jag inte är upprörd kan jag se det någorlunda klart. Då, när hjärtat dunkar i bröstet och den förtvivlade tanken ”Hur ska det gå?” pulserar i blodomloppet, känns utbrottet helt legitimt.
Förlusten av kontroll… Det är mycket av den varan när man har tonåringar. Många sådana förluster. Säkert inte för alla tonårsföräldrar men för mig. Det måste ju hänga ihop med att man upplever barnet som en förlängning av sig själv. Vem har egentligen ansvaret? Det är det jag undrar. Vem är det egentligen som går högstadiet? Sitter vi fortfarande ihop och hur nära i så fall? Barnets tillkortakommanden (så som jag uppfattar en icke inlämnad lapp eller ett missat läxförhör) blir mina misslyckanden. Samtidigt som tonåren handlar om att barnet ska frigöra sig och (antar jag) föräldern låter avkomlingen växa bort från ens kärleksfulla (och krävande) famn. Men detta görs inte över en dag. Eller natt. Eller hur man säger. Hur hittar man balansen mellan att låta dem ta ansvar och att ändå hjälpa dem och påminna dem om saker de behöver ta ansvar för, utan att denna ”ansvarshjälp” hamnar i föräldrakroppen som en galopperande puls och en feber i hjärnan? Jag vet inte.
Ibland lyckas jag hitta en avstängningsknapp. Som att jag i vissa situationer kan bestämma mig för att bara strunta ansvarstagandet. ”Det där får han ta hand om själv.” Men då behöver jag stänga av helt och hållet, så att jag glömmer bort det. Det känns inte heller helt bra. Det känns så dåligt så att jag måste förklara att detta gör jag nästan bara med mitt äldre barn. Som går gymnasiet. Han får fasiken klara sig nu. ”Ta ansvar själv. Din mamma jobbar inte här.” (Eller gör hon det? Jobbar hon här? Och hur länge ska hon i så fall göra det?)
Det står mellan dessa två poler. På eller av. Hett superpanikansvar eller kyligt ointresse. Hur lär man sig hitta någonting liksom mittemellan? Så att man lugnt och kärleksfullt, med en vuxen och mogen samtalston kan resonerar och argumenterar med ungen sin så att hen förstår precis och aldrig mer… lämnar den där förbannade, skitviktiga papperslappsjävlen på fucking hallgolvet igen!
Hur hittar man balansen? Jag bara undrar.
