Så prankad – jäkla tonåring nu han ska få!

En helt vanlig dag på jobbet. Sitter på kontorsstolen. Stirrar in i skärmen. Läser mejl. Läser och skriver svar. Så ringer mobilen. Vem kan det vara så här mitt på dagen? Någon försäljare? Den visar visserligen ett okänt nummer men det markeras som ”Inte skräppost”. Jaha? Bäst att svara. En kvinna presenterar sig som biträdande rektor.

– Jag heter Magdalena och ringer från ditt barn skola.

Det räckte. Katastrofmamman inom mig väcks till liv och tar över.

– VAD HAR HÄNT?

Är någon skadad? Har något av mina barn gjort något? Magdalena pratar vidare. Hon berättar att mitt barn betett sig illa under en längre tid, skrikit och bråkat på lektionerna.

– Men va? När?

Hon nämner i förbifarten ett slagsmål som skett i förra veckan. Va, ett slagsmål? Och de har inte ringt från skolan förrän nu? Och ungen, jag förutsätter att det är mitt äldsta barn eftersom jag känner till hans skola sämre än mitt yngre barns, har inte heller berättat något. Inte visat minsta tecken. Ingen har sagt något!

– Men alltså va?

Säger jag. Mitt barn, börjar jag tänka, vilket av barnen, varför säger människan inte hans namn?

– Kan du ta det här ifrån börja? får jag ur mig.

Kvinnan verkar ju galen. Hon upprepar ordagrant vad hon sa tidigare.

– Jag heter Magdalena och ringer från ditt barn skola.

Det svindlar för mig. Vad är detta för en människa? Jag vet att de fått en ny rektor på mitt äldre barns skola, en kvinna som jag har mycket gott förtroende för, men vem är denna biträdande rektor? Det är som att prata med Saga Norén, i TV-serien Bron. Hon utför bara ”sitt jobb”, säger bara det hon ska säga men lyssnar ju inte. Hon är icke-kontaktbar. Oerhört skrämmande! Och denna person har hand om mitt barn om dagarna? Driver en hel skola? Och det blir värre… Hon fortsätter:

– Vi känner oss tvingade att vidta åtgärder. Ditt barn kommer antagligen inte få vara med på skolfotot, utan kommer att få stå med ryggen vänd mot fotografen. Vi kommer heller inte tillåta skor så ditt barn kommer att få gå barfota i skolans lokaler.

Här borde jag ju fatta men jag är för upprörd, för orolig och börjar bli förbannad. Vad är det här för j-a åtgärder? Det är ju inte lagligt! Jag måste plocka mitt barn ur denna skola. Detta är ju fullkomligt galet! Jag lycka haspla ur mig:

– Är detta ett skämt eller?

Utan att tro att det är det.

Det händer någonting med telefonlinjen. Det svajar och Magdalenas röst hakar på något sätt upp sig. (Inte ens här förstår jag – jag är uppenbarligen oerhört korkad.) Samtalet bryts.

Jag skakar, märker jag. Jag ser på mina händer och de skakar. Jag ser på min arbetskollega som sitter bredvid mig.

– De ringde från skolan… Vad är detta? De ska vidta åtgärder? Jag har pratat med Saga Norén. Alltså, gå barfota i korridorerna – vad är detta för en skola?

Jag undrar nu efteråt hur min arbetskollega upplevde detta. Vem trodde hon var galen: hon som ringde eller jag som gick på alltihop?

Telefonen ringer igen. Äldsta sonens namn visas på displayen. Ringer han för att han är förbannad på skolan? För att de ska tvinga honom att gå barfota?

– Haha! Du är prankad!

Va? Vad menar han? Sedan… En sådan lättnad. Vilken lättnad! Fast händerna vill inte sluta skaka. Hjärtat vill inte sluta slå i 180. Ögonen vill inte sluta stirra vidöppet. Men så lättad. Jag kan inte skälla på sonen. Jag kan inte annat än bara bli så glad att det inte är sant. Han har inte uppfört sig illa, inte varit med i något slagsmål och vi behöver inte plocka bort honom från väldens konstigaste skola. Så lättad och så lurad.

Jag tror aldrig någonsin att jag blivit så lurad. Jag har alltid tänkt att man nog måste vara riktigt gammal och förvirrad för att bli lurad av sådana där telefonlurendrejare. Man hör ju historier på nyheterna om äldre personer som blivit bedragna eller pålurade bindande abonnemang av något slag. Men, man behöver visst inte vara gammal och förvirrad. Eller så har jag helt enkelt kommit in i den åldern. Lätt-prankad-ålder. Kanske räcker det med att det som sägs, det som det ljugs om, ligger nära och i linje med den rädsla man bär på. Så underlättar det ju trovärdigheten i lögnen om den som ringer låter (någorlunda) seriös och mogen. Använder de rätta orden (biträdande rektor, åtgärdsplan). När man väl tror på det hela förefaller det ju som att (i alla fall i mitt exempel) det går att säga ganska supertokiga saker utan att man genomskådar allt.

Så lurad. Jag blir skakis igen när jag tänker på det.

Sonen undrar i telefon efter att han berättat om skämtet, vilket av mina barn jag trodde det var.

– Du så klart, säger jag.

Fast varför trodde jag direkt att det var han? På grund av att jag inte visste vem som var biträdande rektor på hans skola? Jag vill inte att han ska tro att jag misstror honom. Att jag så snabbt tänker att det är han som gjort något. Att jag tror på en historia där han skulle ha uppfört sig så illa och till och med varit med om ett slagsmål. Att jag tror det om honom. Som mor borde jag väl förneka sådana beteenden från mina egna barn helt och hållet. (Ja, det har jag ju skrivit om förut i inlägget Hurra! Nyårsafton är över! .) Jag borde inte tro det värsta.

Jag berättar om pranket för alla jag möter. Bearbetar denna upplevelse, ner i helvetet och sedan upp igen (visst, något överdrivet men ändå) för att fatta vad som hände.

Hemma skämtar jag med sonen att han ska komma ut ur sitt rum så jag får slå honom. Han kommer ut ändå och vi återberättar våra versioner. Det finns en app. En prank-app, typ. En förinspelad röst som säger de där sakerna (där av Saga Norén-känslan). Sonen hade fått lite panik när jag bad ”Magdalena” att ta allt från början men funnit säg och tryckt på första repliken igen. Galet… Hela samtalet mellan mig och Magdalena finns tydligen inspelat i sonens telefon men jag tror inte jag vill lyssna på det.

Jag skriver istället detta blogginlägg. Sonen frågade för övrigt om jag skulle skriva om det i min blogg. Då hade jag inte tänkt på det men nu gör jag visst det ändå. Som en hjälp och en varning till alla er andra tonårsföräldrar – det finns mycket skit där ute i världen: alkohol, droger, våld… Nu finns det även prank-appar. Bara så ni vet. Bara så ni vet… De slår till där du är som svagast – de söker sig till din rädsla och där – pang bom – du är prankad.

Jäkla älskade skitunge.

 
 
 

Hurra! Nyårsafton är över!

 

Gott nytt år! Gott nytt år allihopa! Alltså gott nytt år! Nyårsafton är över! Nu är det nästan ett helt år kvar till nästa gång, i alla fall hela 362 dagar kvar. 362 underbara dagar utan oro för vad ens tonårssöner ska hitta på på nyårsafton. Vi överlevde alla och jag utan att behöva oroa mig det minsta. Alltså, bästa, bästa nyårsaftonen! Vi reste bort. Vi åkte till en skidort och vi hade inte ens med minsta lilla smällare. Vi åkte med andra familjer med andra tonåringar men med tonåringar som inte triggar igång något ”ungdomsfestande”. Vilken moderslycka att se sina halvvuxna söner sitta och spela monopol tillsammans med andra fina tonåringar denna kväll. De skrattade och skämtade och typ lekte. De fick dricka hur mycket läsk de ville. Drick bara! Drick!

”Jag har mer cola om det är någon som vill ha?”

”Här! Ta, ta mer, vetja!”

Cola! Det är nyårsafton och jag ser dem, mina barn, de är i samma rum och de dricker bara läsk! På tolvslaget står vi ute i en snödriva och ser fyrverkerier på håll. Jag lyckas knycka en nyårskram av min äldsta son och i alla fall vidrör den yngre.

”Gott nytt år!”

De är glada. De är nyktra. De smäller inte av några illegala bangers.

 

Fast, det är ju klart. Jag lyckas ju inte avstå från oroande helt och håller. Det är underligt hur ens ungar hittar det där utrymmet för provokation i sitt utvecklande av sin personlighet. I försöket att hitta sin stil, sin grupptillhörighet. Alltså jag skulle stå ut med mycket. Om de blev synthare eller punkare skulle det ju inte vara något konstigt alls, men de möjligheterna finns inte längre va? Hårdrockare skulle också funka, det känns ju liksom bekant. Om de ville bli emo eller goth – det skulle jag nästan tycka var lite coolt (så länge de inte blir deprimerade och självmordsbenägna). Men tendensen hos en av mina söner är… Jag vill knappt skriva det…! Tendensen hos den äldre… är stekare. Typ brat. Fast han inte har den ekonomin. Vi har inte den ekonomin. My God! På nyårsafton vill han vaska. Vaska! Alltså jag härstammar ju från en sparsam bondsläkt där man vred och vände på slantarna. Tog tillvara på minsta lilla matrest. En familj där man stekte frukostens överblivna havregrynsgröt till middag. Visserligen var det bara min pappa som åt av den, men ändå! Här ska ingenting vaskas. Jag beklagar mig för en annan förälder, där på nyårsafton.

”Jag har närt en brat vid min barm.”

Den pappan verkade inte tycke det var så farligt att min son ville vaska den där flaskan med Pommac som han köpt för egna pengar. Inte ens när pappan fick veta att det var en magnumflaska, tyckte han det var något att oroa sig för. Ja, ja… Jag försökte släppa det hela. Om sonen leker brat nu kanske han inte behöver göra det på riktigt när han blir vuxen?

 

Det är inte helt lätt att låta bli att oro sig. Det är svårt att veta om man gör en höna av en fjäder eller tvärtom. För det är också så lätt att vara naiv, stoppa huvudet i sanden och att tänka: ”Nä, inte mitt barn. Han skulle aldrig göra något sådant.” Vad det än är. Den där bilden av ens barn som liten. När han var så oskuldsfull och ville så ”rätt”. Barnets behov av att veta hur saker och ting skulle vara och han lyssnade och litade på det man sa.

”Man ska vänta tills det blir grön gubbe innan man går över gatan.”

”Jaha” svarade han då och lärde sig det. Gjorde så! Visste och berättade för andra hur man skulle göra.

Var är den killen nu?

”Det är olagligt att dricka alkohol när man är under 18.” säger jag nu.

”Ja” säger han och har lärs sig det. Men vad gör han? Och vad berättar han för andra? Hur går hans story på Snapchat?

Det vore en sådan lättnad att få tänka att det är klart att mina tonåringar inte gör några dumheter. Då blir jag ju lugn inombords och sover gott på nätterna. Men hur naiv får man vara? Man vill ju ta hand om sina barn. Jag vill ju inte missa att rädda dem från dåligheter. Hur hittar man balansen mellan inre lugn och realistisk klarsynthet? Jag vet inte. Kanske finns det ingen balans. Det hela är kanske mer som att sitta på en gungbräda. Ibland far man ner i backen och då tar helt enkelt oron över, går till och med till överdrift – för att sedan när gungbrädan åker åt andra håller, när den far upp i det blå, då tar naiviteten makten: ”Mitt barn gör aldrig något dumt”. Så är det nog. Jag kommer antagligen aldrig hitta någon balans. Kanske borde jag tillåta mig att vara i naiviteten lite oftare, om inte annat för att få vila själen en stund.

I vilket fall som helst så är jag fortfarande lycklig över att denna nyårsafton var så fridfullt och lugn, och att det är ett helt år kvar (nästan) till nästa nyårsfirande. Tonåringarna mina hinner väl också mogna lite mer under den tiden. Så nästa nyår är säker ingenting jag behöver oroa mig för. I alla fall inte riktigt ännu, va?

 

 

Extramaterial:

Vill du läsa mer om ungdomsstilar?

https://svenska.yle.fi/artikel/2013/05/22/sa-skiljer-du-pa-goth-och-emo

http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:577700/FULLTEXT01.pdf

 

Älskade tonåringar!

Alltså, de är ju för goa när de plötsligt finns där igen, vid ens sida. Framför TV:n som förr. När de – helt utan förvarning – tittar ut bakom sina så ofta låsta dörrar. När de oväntat väljer att sova hemma en fredagskväll. När de sitter så pass nära i soffan så att jag når att lägga handen på en barnfot (visserligen i storlek 42, men ändå). Jo jag når om jag lutar mig bara lite, lite åt höger. När vi plötsligt skämtar tillsammans och skrattar åt samma sak (det är vad jag tror i alla fall). Då – då är det bra igen. Det är värt allt, precis allting.

Det är till och med värt all oro för knark, sprit, tobak, sportdryck. Ångesten för läxläsning, ostädade rum, all skärmtid, moppeåkning. Paniken över att de är ut på kvällar, nätter, helger. Paniken över att de inte är ut på kvällar och helger. Rädslan över att de inte sköter sin hygien. Ilskan över att de står i duschen hela förmiddagen och att de använder sånt fult språk och förtvivlan över att de inte pratar alls.

Allt det där, precis allt det är, är det värt när jag får lägga min hand på den där älskade ungens fotsvettsdoftande, stora fossing. Och att min hand får ligga kvar där en liten stund innan foten dras bort.  Ett tecken på kärlek. De älskar sin mamma och jag älskar dem. Käraste tonårsungarna mina.