Snea sönder - en av tusen känslor

 
Idag lyckades jag komma min lilla, stora 15-åring nära. Jag påminde honom om hur han sa ”Nä! Nosa inte på mig, mamma!” när han var min keliga 3-åring och jag luktade på honom. ”Nä! Nosa inte på mig, mamma!” betydde ”Gosa med mig!”. Och jag sög in doften av småbarn från hans hals, nacke och mage och han skrattade och vred sig för att komma ”nästan” loss. Vid lunchtid idag påminde jag min 15-åring om denna tid och jag fick tillåtelse att en kort, kort stund böja mig över honom och dra in ett djupt andetag av mitt barns doft och hans tonårssvett – helt underbart. De finns där ändå, de små liven, inne i de där gängliga kropparna. Och minnena av det som varit betyder något även för dem, trots att de vill spela coola och låtsas vara självständiga.

Skönt att tänka på just idag, eftersom morgonen (läs: förmiddagen) började med ett praktbråk med den andra sonen. Det började med en liten tanke från mig bara, en fråga om att vi kanske skulle hjälpas åt mer här hemma. Att tonåringarna skulle kunna laga middag varsin dag i veckan. Inte mer än så. Jag sa det inte särskilt högt, inte speciellt hårt, inte ens strängt men då kom den:

– Nu snear du!

Den välgymmade bröstkorgen far ut, rösten höjs och ilskan surrar som ett bi i konsonanterna. Att ”snea” betyder helt enkelt att man blir arg. (”När något går snett till i ens liv. Man kan också ’snea ur’ på något eller någon. Detta är synonymt med att bli arg, få utbrott, lacka ur etc.” enligt Slangopedia.) Jag kan tycka att min äldsta son använder ”snea” även när han anser att jag säger något konstig, eller typ ”tänker fel”, när han tycker att jag gör en galen tankevurpa. Som till exempel i det här fallet – jag tänker helt galet när jag menar att han ska laga mat” Han levererar också det där gamla, hederliga argumentet:

– Det är inga andra barn som måste laga middag hemma!

Den är ju för härlig. Då kommer vi ju snabbt in den där sköna pingismatchen:

Jag: – Jo det är det.

Han: – Nä det är det inte.

Jag: – Jo, det är det. Flera…

Han: – Nä. Ingen annan måste göra det.

Om de nu ändå ska bli vuxna (det är väl det de håller på med, hoppas jag) vore det ju kul och spännande med lite nya, mer mogna argument. Varför inte något i stil med:

– Kära mamma, jag kan hålla med om att jag hjälper till lite för lite här hemma men att göra middag tycker jag känns för avancerat. Det kanske jag kan börja göra när jag fyllt 18? Nu, när jag bara uppnått den ringa åldern av 17 somrar, skulle det passa mig bättre att fortsätta att bara plocka ur diskmaskinen någon gång emellanåt och städa mitt rum. Jag föreslår, min älskade mor, att jag istället för att börja laga mat, realiserar och verkligen utför de uppgifter jag redan är ålagd att utföra.

Vid ett sådans svar skulle jag ana att det faktiskt är vuxenblivande de håller på med. Om jag fick se det i lite kloka ord och – så klart – även i handling. Då skulle jag kanske kunna tro på det.

Men nix, så ser inte livet ut. Nu får jag höra att jag ”snear” så fort det jag säger inte passar herr Sjuttonåring. Det är ju lätt hänt att jag på riktigt börjar snea då. Om han påstår att jag gör det. Han lurar för sjuttsingen in mig i samma barnsligheter. Plötsligt hör jag mig själv svara med hög och skrikig röst:

– Nä! Jag snear inte!

Och kanske till och med:

– Det är ju du som snear!

Usch… Härifrån kan inget gott resultat komma fram. Här är bråket ett faktum och som vuxen känner jag mig definitivt som en förlorare när jag hamnat på samma barnsliga nivå. Det gäller nu att jag andas lugnt, att jag för allt i värden håller tillbaka impulsen att springa iväg och smälla igen sovrumsdörren och istället sänker röstens huvudklang till en mer mörk och lugn baston och bordlägger frågan till en annan dag.

Ibland undrar jag, eller jag tror snarare (eller är helt säker på) att det hade varit annorlunda om de hade varit flickor – de här tonåringarna jag har. Jag vill ju inte generalisera men jag läste någonstans att i uppbyggandet av en slags maskulinitet (det finns ju massor av typer av maskulinitet men i en av dem) finns ett tydligt ”icke-femininets”-tänk. Alltså allt som ses som feminint förknippas med något en person som vill vara denna typ av maskulinitet undviker i sitt eget beteende. Att prata om känslor, ha förståelse för många olika typer av känslor och att kunna urskilja dessa – ses oftast (i vår tid här i västvärlden) som feminint beteende. Maskuliniteten som jobbar mot det feminina, som skyr den, blir då tvungen att vända sig från det mångfasetterade sättet att se på och prata om känslor. Känslorna man tror sig ha reduceras till att bli några få, kanske: glad, arg, cool.

Om man utgår från detta tänk, skulle ju frågan om att hjälpa till mer hemma kunna vara något som ett barn känner dåligt samvete för. Om man då inte fattar att det är dåligt samvete man känner – då kan det kanske lätt bli så att man tolkar om detta obehag till ilska. ”Jag är nog arg”. Och det kommer ut som ilska istället.

Kanske är det så. Kanske inte. Jag vet i alla fall att det är så himla svårt att diskutera någonting och att komma till en lösning när någon (eller flera) är arg(a). Det vore bättre för mig som förälder, eller lättare i alla fall, om mina söner kände lite mer skuld istället för ilska… Haha, precis som skulle jag uppskatta om de hade lite mer prestationsångest inför skolarbetet… Jag vet att det är ju inte heller bra att gå runt och känna en massa skuld och prestationsångest, men jag tror i alla fall att det är bra att känna igen känslor och i mindre doser behöver vi dessa känslor också.

Jag skulle önska att vi sneade mindre och mer försökte känna efter vad vi verkligen upplevde. Det är antagligen något man får lära sig och utveckla hela livet – att ärligt utforska sitt känsloliv. Och sedan behöver vi också bli nosade på då och då. Glöm inte det!

 

Hjälp! Tonåringarna växer om mig!

 

Vi är rätt korta i vår familj. Med tanke på det, familjetraditionen, tycker jag att det är oförskämt att växa om sin mamma med flera centimeter på bara en sommar. Ska jag gå runt här nu och vara kortast? Jag är ju mamma! Flera av mina vänner har förstås barn som växt om dem för länge sedan. De har fått trösta  tvåmetersbarn som är ledsna i flera år redan Men de får ju lite skylla sig själv. De är ju antingen långa själva eller valt en lång partner. Vi är en kort familj. Håll er på mattan barn och se upp till er mor. Nu står de istället där och klappar en på huvudet:

– Vad kort du är, lilla mamma.

De avslöjar ens lögner.

– Det gick visst bra att bli lång ändå, utan att äta spenat eller broccoli och utan att sova på nätterna.

”Lång” är nog ändå lite överdrivet. De är ju inte långa bara för att de är längre än jag.

Om det ändå vore så väl, att det bara var i längd de växte om en. Tekniskt sett har de också kört om mig nu för tiden. Ständigt får jag ropa på dem:

– Kan du hjälpa mig? Jag får inte in Netflix?

– Vad hände nu? Skärmen blev helt svart? Hallå? Kan en tonåring komma hit?

Jag som är van från när jag själv bodde hemma hos mina föräldrar att det var jag som var den tekniska…

Jag trodde heller inte tiden för repliken ”Men mamma, lita på mig nu. Det är så här.” skulle uttalas så tidigt. Jag trodde den skulle komma när jag var gammal. Men den kom redan här om dagen. Bara för att jag ringde från min telefon till sonens och fick ett meddelande om att det inte gick att ringa eftersom abonnemanget inte var betalt. Så jag ringde till min man för att säga att han måste ha missat att betala sonens telefonräkning. Då var det samma sak där. Samma meddelande. Min man hade missat sin egen räkning också. Jag fick skicka meddelande på Snapchat till sonen som ringde upp mig och påstod att det var mitt abonnemang som inte var betalt. Jag förnekade så klart. Trots att min son ringde mig från sin telefon och jag inte lyckats ringa honom från min egen så höll jag självklart fast vid min världsbild där jag inte kunde ha en telefon som stängts av på grund av obetald faktura. Sonen sa det till mig, inte särskilt sublimt:

– Men mamma! Det är ju din telefon som är avstängd, det är du som inte kan ringa.

Jag svarade snabbt som en kobra och med en självsäkerhet som Zlatans:

– Nej då. Säg nu till pappa att han måste betala era abonnemang. Ni kan ju inte vara utan telefoner. Jag måste ju kunna nå er.

Det tog en stund till, efter att jag försökt ringa några personer utanför familjekretsen, innan polletten ramlade ner. Det var ju min telefonräkning som var obetald. (Men jag har ju självklart inte avslöjat denna insikt för sonen. Det vore ju ett nederlag. Och han vet ju dessutom redan…)

Jag kände mig som en riktigt gammal mamma. En sådan där mamma som är född i början av 1900-talet och som har varit med om typ alla tekniska framsteg – från tåget och glödlampan till internet och Facebook – men som inte kan begripa det där med telefoner… Jag får väl försöka trösta mig med att jag i alla fall (efter ett tag) förstod mitt misstag. Att förstå sina misstag är ju en källa till ökad kunskap. Tror jag.

Ja, ens tonåringar växer om en helt enkelt. På många sätt. Det där med kunskapsbiten, den kan man ju hålla stången med tjurig envishet ”Det skulle kunna vara så här” och ett hävdande av behovet att se saker ur flera möjliga perspektiv.  Det är värre med längden. Hum… Var kan man bäst komma över ett par foträta platåskor?

 
 

 

Att inte låta sig smittas av tonåringar – det finns lösningar.

 

Alltså periodvis… Periodvis är det svårt med ens tonåringars negativa inställning till familjelivet. Det där att mina förslag på gemensamma aktiviteter bemöts med ett stort, fett NEJ. Eller alternativt med ett ”Skojar du?” vilket betyder ungefär ”Är du helt dum i huvudet som tror jag skulle vilja gör det där? Och tillsammans med dig [en mamma] dessutom?” Det är svårt att inte dras ner och bli ledsen. Här om dagen kastade jag mig över telefonen och googlade ”Hur bör en förälder bemöta tonåringars negativitet?”. Google verkar inte heller veta. Inga bra svar. Jag hamnade bara in på sidor för tonåringar med depression. Nog för att ungarna kan upplevas som deppiga ibland med alla ”Aldrig i livet!” så tror jag nog att den här negativiteten mer har sitt ursprung i det att de är tonåringar än att de deprimerade. Jag tror inte att det skulle hjälpa att medicinera dem men det hade ju onekligen varit bekvämt om det hade funkat. ”Anti-nej-penicillin”, ”Le-älskvärt-och-kärleksfullt-plåster” ”Skratta-hjärtligt-och-ärligt-åt-mammas-skämt-lavemang”.

Helt ärligt, jag är inte bra på att vara omgiven av negativitet. Och speciellt inte från mina barn. På familjemottagningen (Älskar dem! Sök upp dem! Man har ju fem kostnadsfria samtal – låt dem inte gå till spillo.) sa de – som jag minns det – att tonåringarnas beteende smittar. Att när ungen smäller i dörrar och vill flytta hemifrån – vill plötsligt föräldern också det. Smälla i dörrar och flytta. Det är så sant. Jag vet inte hur många gångar jag bara velat flytta efter ett bråk med ungarna. Det verkar som det vore bättre för alla om jag inte bodde i det här hemmet! Men det har man ju inte råd med. Att flytta alltså. Det skulle ju bli galet dyrt med två boenden. Eller tre? Min man, ungarnas pappa, vill ju också flytta ibland.

Nä, skämt åsido. Så klart vi vuxna inte ska flytta hemifrån. (Eller?) Men det är inte bara den längtan som smittar av sig. Negativiteten också… Jag vete f—n, men jag tycker jag går runt hängigt och slänger med kroppen, rasar ihop i soffan, vill inte göra någonting, säger själv nej till alla förslag till aktiviteter, surar och muttrar och undrar varför just jag ska plockar ut diskmaskinen hela tiden. (När det gäller diskmaskinen är det ju i och för sig sant, det ÄR jag som plockar ut den hela tiden!)

Strunt samma, det är så lätt att falla in i samma beteende som sina sura tonårsnejsägare. Men det ska man så klart inte göra. Jag är ju vuxen och mogen och kan kontrollera mina känslor. Jag talar ju resonligt med dem när de är sura och arga och förklarar på ett omdömesgillt sätt hur man kan tänka och visar på kloka alternativa förhållnings- och tillvägagångssätt. Det är så skönt att man är vuxen och inte längre påverkas av eller låter sina känslor ta över. Ja, just det… I en googleträff skrev en förälder att hen var noga med vissa regler för tonåringen: Inte slå syskon, inte smälla i dörrar och inte kalla någon i familjen för smädeord som idiot, könsord eller dito, och i övrigt fick tonåring skrika och vara arg och negativ. Det kanske hjälper. En arg och negativ tonåring men då kan man i alla fall trösta sig med att hen inte bryter mot ens regler och om hen skulle göra det agerar man på det och inte själva utbrottet. Att välja sina strider. Kanske är det då lättare att inte dras in i och smittas av ungens upprördhet?

Egentligen syftar jag mer på den där vardagsnegativiteten. Att det, till exempel inte svaras när man säger god morgon. Att man möts av ett ”Aldrig i livet” när man förslår en cykeltur till en närliggande badplats.  Att de så ofta (läs ”alltid”) intar motsatta ståndpunkter vid diskussioner. Att middagsmaten aldrig uppskattas utan möts av en suck och ett: ”Nä, inte kyckling/vegetariskt/köttfärs/pasta!”. Jag önskar jag var mer hårdhudad och inte tog åt mig av sådant där. Jag vet ju att de är barn fortfarande som gör allt för att frigöra sig och förstå hur de ska gå vidare i livet utan sina föräldrar. Att det just nu är det värsta som finns att bli sedda tillsammans med sin mamma. Men ändå. Jag blir påverkad.

Så, vad kan man göra? Hur bemöter man den, vardagsnegativiteten? Jag googlade ”besvärliga människor” och ”energitjuvar”. Det är inte helt lätt att få de beskrivningarna att passa in på ens ungar. I de texter jag hittar är de energitjuvarna kollegor eller anställda. Det är ju svårt att följa sådana tips som ”Undvik personen” eller ”Undvik att svara på privata frågor” när det är ens barn… Kanske lättare att följa tips som ”Håll dig till saken” och ”Visa sympati men håll aldrig med en gnällig människa”. Svåraste tipsen kanske ändå är att ”inte käfta emot”… (Jag är ju ändå förälder och jag vet ju bäst…)

Nä, jag vet inte. Jag har nog använt fel sökord. Jag är ute efter tips på hur jag inte blir ledsen av vardagsnegativitet. Hur jag inte blir påverkad. En bra grej är att ha en annan vuxen att prata med. Helst en som är där just när det händer – när negativiteten uttalas och lägger sig som en tjock matta över samvaron – då man kan utbyta ögonkast, genomskåda, le lite åt varandra över tonåringens dumhet. Då kan ju denna lilla positivitet från den andra vuxna väga över lite. Man kan ju även försöka ge sig själv det där, typ ”positive thinking”. Tänk till exempel: ”Vad söta de där tonåringarna är när de frigör sig från sina föräldrar” Eller lite mer obstinat: ”Det var antagligen det bästa förslaget på middagsmat du någonsin har fått din bortskämda slyngel.” (Eventuellt med tillägget: ”Och förresten vet du nog inte ens vad slyngel betyder.”)

Jag har i vanliga fall lite svårt för just positive thinking. Det kan kännas som att man kör över de ärliga känslorna som betyder något(!), för att lägga på ett käckt: ”Jag är så lycklig och mår så bra!” men just i detta fall kanske det ändå kan funka? Vid till exempel kommentaren ”Nä, blir det fisk!” Kan man tänka ”Ja! Hurra, hurra, hurra! Idag blir det fisk! Som är så gott, gott, gott!” Vad är det man säger, att varje negativ kommentar behöver vägas upp av åtta positiva? Okey! Då är det bara att köra igång! ”Att åka till stranden var ett jättebra förslag. Faktiskt ett helt fantastiskt förslag! Inte helt lätt att komma på ett så bra förslag. Detta underbara förslag. Tänk att jag kom på något så otroligt! Ett superbra förslag, helt enkelt. Ofattbart, otroligt, fantastiskt, megabra förslag. Fett bra!” Det där borde väl göra susen? Inte för tonåringens minimala entusiasm men för mitt humör!