Hjälp! Tonåringarna växer om mig!

 

Vi är rätt korta i vår familj. Med tanke på det, familjetraditionen, tycker jag att det är oförskämt att växa om sin mamma med flera centimeter på bara en sommar. Ska jag gå runt här nu och vara kortast? Jag är ju mamma! Flera av mina vänner har förstås barn som växt om dem för länge sedan. De har fått trösta  tvåmetersbarn som är ledsna i flera år redan Men de får ju lite skylla sig själv. De är ju antingen långa själva eller valt en lång partner. Vi är en kort familj. Håll er på mattan barn och se upp till er mor. Nu står de istället där och klappar en på huvudet:

– Vad kort du är, lilla mamma.

De avslöjar ens lögner.

– Det gick visst bra att bli lång ändå, utan att äta spenat eller broccoli och utan att sova på nätterna.

”Lång” är nog ändå lite överdrivet. De är ju inte långa bara för att de är längre än jag.

Om det ändå vore så väl, att det bara var i längd de växte om en. Tekniskt sett har de också kört om mig nu för tiden. Ständigt får jag ropa på dem:

– Kan du hjälpa mig? Jag får inte in Netflix?

– Vad hände nu? Skärmen blev helt svart? Hallå? Kan en tonåring komma hit?

Jag som är van från när jag själv bodde hemma hos mina föräldrar att det var jag som var den tekniska…

Jag trodde heller inte tiden för repliken ”Men mamma, lita på mig nu. Det är så här.” skulle uttalas så tidigt. Jag trodde den skulle komma när jag var gammal. Men den kom redan här om dagen. Bara för att jag ringde från min telefon till sonens och fick ett meddelande om att det inte gick att ringa eftersom abonnemanget inte var betalt. Så jag ringde till min man för att säga att han måste ha missat att betala sonens telefonräkning. Då var det samma sak där. Samma meddelande. Min man hade missat sin egen räkning också. Jag fick skicka meddelande på Snapchat till sonen som ringde upp mig och påstod att det var mitt abonnemang som inte var betalt. Jag förnekade så klart. Trots att min son ringde mig från sin telefon och jag inte lyckats ringa honom från min egen så höll jag självklart fast vid min världsbild där jag inte kunde ha en telefon som stängts av på grund av obetald faktura. Sonen sa det till mig, inte särskilt sublimt:

– Men mamma! Det är ju din telefon som är avstängd, det är du som inte kan ringa.

Jag svarade snabbt som en kobra och med en självsäkerhet som Zlatans:

– Nej då. Säg nu till pappa att han måste betala era abonnemang. Ni kan ju inte vara utan telefoner. Jag måste ju kunna nå er.

Det tog en stund till, efter att jag försökt ringa några personer utanför familjekretsen, innan polletten ramlade ner. Det var ju min telefonräkning som var obetald. (Men jag har ju självklart inte avslöjat denna insikt för sonen. Det vore ju ett nederlag. Och han vet ju dessutom redan…)

Jag kände mig som en riktigt gammal mamma. En sådan där mamma som är född i början av 1900-talet och som har varit med om typ alla tekniska framsteg – från tåget och glödlampan till internet och Facebook – men som inte kan begripa det där med telefoner… Jag får väl försöka trösta mig med att jag i alla fall (efter ett tag) förstod mitt misstag. Att förstå sina misstag är ju en källa till ökad kunskap. Tror jag.

Ja, ens tonåringar växer om en helt enkelt. På många sätt. Det där med kunskapsbiten, den kan man ju hålla stången med tjurig envishet ”Det skulle kunna vara så här” och ett hävdande av behovet att se saker ur flera möjliga perspektiv.  Det är värre med längden. Hum… Var kan man bäst komma över ett par foträta platåskor?

 
 

 

Att inte låta sig smittas av tonåringar – det finns lösningar.

 

Alltså periodvis… Periodvis är det svårt med ens tonåringars negativa inställning till familjelivet. Det där att mina förslag på gemensamma aktiviteter bemöts med ett stort, fett NEJ. Eller alternativt med ett ”Skojar du?” vilket betyder ungefär ”Är du helt dum i huvudet som tror jag skulle vilja gör det där? Och tillsammans med dig [en mamma] dessutom?” Det är svårt att inte dras ner och bli ledsen. Här om dagen kastade jag mig över telefonen och googlade ”Hur bör en förälder bemöta tonåringars negativitet?”. Google verkar inte heller veta. Inga bra svar. Jag hamnade bara in på sidor för tonåringar med depression. Nog för att ungarna kan upplevas som deppiga ibland med alla ”Aldrig i livet!” så tror jag nog att den här negativiteten mer har sitt ursprung i det att de är tonåringar än att de deprimerade. Jag tror inte att det skulle hjälpa att medicinera dem men det hade ju onekligen varit bekvämt om det hade funkat. ”Anti-nej-penicillin”, ”Le-älskvärt-och-kärleksfullt-plåster” ”Skratta-hjärtligt-och-ärligt-åt-mammas-skämt-lavemang”.

Helt ärligt, jag är inte bra på att vara omgiven av negativitet. Och speciellt inte från mina barn. På familjemottagningen (Älskar dem! Sök upp dem! Man har ju fem kostnadsfria samtal – låt dem inte gå till spillo.) sa de – som jag minns det – att tonåringarnas beteende smittar. Att när ungen smäller i dörrar och vill flytta hemifrån – vill plötsligt föräldern också det. Smälla i dörrar och flytta. Det är så sant. Jag vet inte hur många gångar jag bara velat flytta efter ett bråk med ungarna. Det verkar som det vore bättre för alla om jag inte bodde i det här hemmet! Men det har man ju inte råd med. Att flytta alltså. Det skulle ju bli galet dyrt med två boenden. Eller tre? Min man, ungarnas pappa, vill ju också flytta ibland.

Nä, skämt åsido. Så klart vi vuxna inte ska flytta hemifrån. (Eller?) Men det är inte bara den längtan som smittar av sig. Negativiteten också… Jag vete f—n, men jag tycker jag går runt hängigt och slänger med kroppen, rasar ihop i soffan, vill inte göra någonting, säger själv nej till alla förslag till aktiviteter, surar och muttrar och undrar varför just jag ska plockar ut diskmaskinen hela tiden. (När det gäller diskmaskinen är det ju i och för sig sant, det ÄR jag som plockar ut den hela tiden!)

Strunt samma, det är så lätt att falla in i samma beteende som sina sura tonårsnejsägare. Men det ska man så klart inte göra. Jag är ju vuxen och mogen och kan kontrollera mina känslor. Jag talar ju resonligt med dem när de är sura och arga och förklarar på ett omdömesgillt sätt hur man kan tänka och visar på kloka alternativa förhållnings- och tillvägagångssätt. Det är så skönt att man är vuxen och inte längre påverkas av eller låter sina känslor ta över. Ja, just det… I en googleträff skrev en förälder att hen var noga med vissa regler för tonåringen: Inte slå syskon, inte smälla i dörrar och inte kalla någon i familjen för smädeord som idiot, könsord eller dito, och i övrigt fick tonåring skrika och vara arg och negativ. Det kanske hjälper. En arg och negativ tonåring men då kan man i alla fall trösta sig med att hen inte bryter mot ens regler och om hen skulle göra det agerar man på det och inte själva utbrottet. Att välja sina strider. Kanske är det då lättare att inte dras in i och smittas av ungens upprördhet?

Egentligen syftar jag mer på den där vardagsnegativiteten. Att det, till exempel inte svaras när man säger god morgon. Att man möts av ett ”Aldrig i livet” när man förslår en cykeltur till en närliggande badplats.  Att de så ofta (läs ”alltid”) intar motsatta ståndpunkter vid diskussioner. Att middagsmaten aldrig uppskattas utan möts av en suck och ett: ”Nä, inte kyckling/vegetariskt/köttfärs/pasta!”. Jag önskar jag var mer hårdhudad och inte tog åt mig av sådant där. Jag vet ju att de är barn fortfarande som gör allt för att frigöra sig och förstå hur de ska gå vidare i livet utan sina föräldrar. Att det just nu är det värsta som finns att bli sedda tillsammans med sin mamma. Men ändå. Jag blir påverkad.

Så, vad kan man göra? Hur bemöter man den, vardagsnegativiteten? Jag googlade ”besvärliga människor” och ”energitjuvar”. Det är inte helt lätt att få de beskrivningarna att passa in på ens ungar. I de texter jag hittar är de energitjuvarna kollegor eller anställda. Det är ju svårt att följa sådana tips som ”Undvik personen” eller ”Undvik att svara på privata frågor” när det är ens barn… Kanske lättare att följa tips som ”Håll dig till saken” och ”Visa sympati men håll aldrig med en gnällig människa”. Svåraste tipsen kanske ändå är att ”inte käfta emot”… (Jag är ju ändå förälder och jag vet ju bäst…)

Nä, jag vet inte. Jag har nog använt fel sökord. Jag är ute efter tips på hur jag inte blir ledsen av vardagsnegativitet. Hur jag inte blir påverkad. En bra grej är att ha en annan vuxen att prata med. Helst en som är där just när det händer – när negativiteten uttalas och lägger sig som en tjock matta över samvaron – då man kan utbyta ögonkast, genomskåda, le lite åt varandra över tonåringens dumhet. Då kan ju denna lilla positivitet från den andra vuxna väga över lite. Man kan ju även försöka ge sig själv det där, typ ”positive thinking”. Tänk till exempel: ”Vad söta de där tonåringarna är när de frigör sig från sina föräldrar” Eller lite mer obstinat: ”Det var antagligen det bästa förslaget på middagsmat du någonsin har fått din bortskämda slyngel.” (Eventuellt med tillägget: ”Och förresten vet du nog inte ens vad slyngel betyder.”)

Jag har i vanliga fall lite svårt för just positive thinking. Det kan kännas som att man kör över de ärliga känslorna som betyder något(!), för att lägga på ett käckt: ”Jag är så lycklig och mår så bra!” men just i detta fall kanske det ändå kan funka? Vid till exempel kommentaren ”Nä, blir det fisk!” Kan man tänka ”Ja! Hurra, hurra, hurra! Idag blir det fisk! Som är så gott, gott, gott!” Vad är det man säger, att varje negativ kommentar behöver vägas upp av åtta positiva? Okey! Då är det bara att köra igång! ”Att åka till stranden var ett jättebra förslag. Faktiskt ett helt fantastiskt förslag! Inte helt lätt att komma på ett så bra förslag. Detta underbara förslag. Tänk att jag kom på något så otroligt! Ett superbra förslag, helt enkelt. Ofattbart, otroligt, fantastiskt, megabra förslag. Fett bra!” Det där borde väl göra susen? Inte för tonåringens minimala entusiasm men för mitt humör!

 
 

Tre nya tips för umgänge med din tonåring och ett knep för att ta en kärleksfull groupie.

 
 
Sommar och sommarlov och semester! Härlig tid med familjen! Facebook svärmar över med bilder på föräldrar som står omringade och omkramade av sina stiliga tonåringar. På spännande semesterorter och i vackra badvikar. Hur gör de??? Föräldrarna alltså, för att få sina barn att se ut så där? För att få dem att ställa upp på sådan där kärleksfulla bilder? Har de ungdomarna ett stor arv att förvänta sig? Eller får de ingen middag förrän bilden är tagen? Eller är de mutade på annat sätt? Jag vet inte.

Min familj är utspridd. Det går liksom inte att fösa ihop dem ens. Alltid är det någon som är på sitt rum och vägrar komma ut. En annan kan sitta på en buss på väg till Öland. Att ens samlas för att enas om ett semestermål var inte det lättaste men imorgon åker vi i alla fall. En av ungarna följer med för att det innebär mycket mat och den andra följer med för att han måste men hotar med: ”Jag kommer inte gå utanför hotellrummet. Bäst för er att hotellet har Wi-Fi.” Jaha… Eller nähä… Vi får väl se hur det går. Vi får väl se om jag lyckas få dem att masa sig lite närmare varandra så jag kan ta en bild. Det får väl bli på hotellrummet då... Det är i alla fall kortare sträckor på hotellrum än i vårt radhus, inte lika många rum och färre dörrar som kan stängas.

Jag har försökt utveckla mina strategier lite till för att få vara med ungarna – att få möjlighet att umgås med dem alltså. Att hänga i köket framför kylskåpet är ju en klassiker, men den taktiken kan medföra att man får höra en hel del suck och stön och repliken: ”Det finns ju INGENTING att äta!” (eftersom fil, mjölk, müsli, flingor, gröt, pasta, köttbullar, nudlar, rester i form av färdiga portioner bara att mikra eller ägg inte duger).

Det finns fler sätt att hänga med barnen än kylskåpsvarianten. Ett sätt är att, när de sitter och äter (trots att det inte fanns något) och stirrar i sin telefon, sätter du dig helt sonika mittemot och plockar även själv fram en skärm och verkar mycket upptagen. (Det gäller nu att du inte bli upptagen, det är ju lätt hänt när det gäller skärmar – att du försvinner in i dem.) Det är stor risk att det inte blir mer av sällskapet än just detta, att ni suttit mittemot varandra och bara kollat i var sin skärm ihop men det kan också hända att ungen plötsligt säger något. Plötsligt berättar han något han tänker på. Det är mycket viktigt då att du inte har fastnat i din egen skärm utan tittar bor från din skärm, tittar barnet i ögonen och försöker få honom att berätta mer. En bra strategi är också att i detta läge inte visa sin rädsla med repliker som ”Men du vill väl inte ha en lätt MC?” Eller ”Så där fort skulle väl du aldrig köra?” Eller att desperat försöka göra om ungen: ”Har du aldrig funderat på att spela violin eller ta pianolektioner i stället?” Sådan kan göra att konversationen dör direkt. Kör hellre med vanlig professionell samtalsteknik, till exempel upprepa sonens replik som en fråga: ”Jaha, är det en fin MC?” ”Oj, kan den köra så snabbt?” Detta är ohyggligt svårt men om man lyckas kan en stund av förtrolighet och gemenskap uppstå.

Ett annat sätt är ju så klart att nu under fotbolls-VM att sitta bredvid och vara tillsammans på det sättet. Om du läst mitt blogginlägg ”Världens sämsta fotbollsmorsa” så vet du ju mitt förhållningssätt till fotboll: jag har ohyggligt svårt för att koncentrera mig på just fotbollen men jag är bra på att se massa annat runt omkring exempelvis när Adidasreklamen runt planen rullar runt: ”Creativity is the answer” eller så kan jag börja fundera på om McDelivery funkar där på den ryska åskådarläktaren, om man blir sugen på en McFeast under matchen. Något som verkligen kan fånga mitt intresse är vem som tar bollen om den åker i publikhavet eller den där gruppen med fotografer bakom sina gigantiska objektiv. (Vad gör hen? Försöker hen torka av främre linsen, hen når ju knappt fram och vad är det hen torkar bort? Fotbollsspelarsvett? Vad annars kan hamna på linsen dessa dagar av hetta och torka?) Dessa funderingar funkar inte att dela med den fotbollsintresserade tonåringen.

Istället för har jag hittat någon Twittersnubbe som verkade kunna en del om fotboll och lite om det runt omkring. För en sådan person som jag är det perfekt om jag istället för att kommentera själva spelet så kan jag slänga ur mig något om hur många invånare det bor i Mexico eller landets BNP eller liknande. Det tillför ju alltid något. I och för sig mest när Mexico spelar och bara en gång sedan är liksom den informationen förbrukad.

Ett annat sätt att vara med sina ungdomar är ju så klart det så kallade mikroumgänget. Att försöka dra ut på de tillfällena när man ändå pratar med varandra, till exempel när informationen om att middagen är klar ska framföras. (Alltså: ”Maten är klar”-repliken.) Att då försöka skämta till det lite kan förlänga det dagliga samtalet med ditt barn. (Ett exempel: ”Om mat skulle uppskattas av ers Majestät/min egen lilla VM-expert/MC-proffset/mammas lilla älskling.” Det sista substantivet kan ju varieras i oändlighet till det som passar för dagen.) Skämt är ju som vi vet vanskligt men är ändå ofta en mycket bra strategi. Bästa sättet att skämta är oftast med sina egna tillkortakommanden, ja du kan dra det ända till självförlöjligande och självkränkning. Att genomskåda att man vet vad tonåringen tycker om dig funkar i stort sätt alltid men har en tendens att få dig att framstå som lite larvig. Lägg på mycket ironi och tala gärna med bäbisröst: ”Kan mammas lilla, lilla gubbeluns som älskar sin mamma så mycket, mycket, mycket komma ner till middagen nu och äta lite nam-nam-mat?” Ja, du kan inte förvänta sig några enorma skrattsalvor från ditt stora barn men man får i alla fall någon form av kontakt.

Ja, några nya idéer sedan jag skrev sist om detta tema i alla fall. Hoppas några av dessa kan funka. Själv ska jag dra iväg med båda tonåringarna i bil i morgon. Mobiltelefonerna till trots, tror jag att det kan finnas någon liten chans till kommunikation och mikrosamtal under bilfärden. Om vi kör iväg utan att de hinner äta frukost kommer de vara tvungen att någon gång – inom en inte allt för lång tid – behöva berätta att de är hungriga. Ha! Då har jag dem! Då kan vi diskutera mat och matställe ända tills vi hittar ett. Och då, när vi går in där (Gävlebro kanske?) då ska jag snabbt som attan dra upp telefonen och ta en groupie på oss. ”Le nu för f—n och krama om er mamma annars får ni ingen mat!”