Föräldraskapet måste ha varit lättare förr! Fram för Lyckligt Ovetande!

 

 Igår pratade jag med en man som är pappa till lite äldre barn än mina. Hans ungar är typ 25 och 20. (Vilka stora! Tänk ändå… de växer upp de små liven. Men förälder är man ändå för alltid. En konstant, oföränderlig roll – eller ja, inte oföränderlig, det är den ju verkligen inte, men konstant i alla fall.) Jag antar att jag som vanligt satt och pratade om hur orolig jag är för den av mina ungar som är ute och festar och åker moppe och allt han håller på med.

Den där erfarna pappan menade – om jag förstod honom rätt – att vi som är föräldrar nu har det svårare än tidigare föräldragenerationer, eftersom vi vet mycket mer om vad ungarna håller på med. Innan internet, innan Schoolsoft, Instagram och Snapchat, innan mobiltelefonerna!, så visste man inte vad ungarna höll på med. Man var, nu kommer det: lyckligt ovetande. Alltså vilket frestande begrepp! Lyckligt ovetande. Till skillnad från dagens olyckligt vetande, eller kanske som i mitt fall: oroligt vetande. Alltså, är det möjligt att gå tillbaka till den tiden? Till den lyckligt ovetande tiden? Då det, precis som nu, festades, kördes med trimmade moppar, togs droger, lågs runt, skolkades, snusades och röktes… Allt! Sådant som händer idag, men föräldrarna visste ingenting. Ingenting! De trodde att ungen var hemma hos sin kompis och tittade på TV. Antagligen något trevligt och käckt familjeunderhållningsprogram, kanske Nöjenmaskinen eller Nöjesmassakern – Sven Melander i någon tappning i alla fall. Föräldrarna var lyckligt ovetande. Vilken frid! Sedan om det hände någonting – då fick de ju veta. När det gick dåligt.

Oftast går det ju bra. Av all den tid som jag oroat mig – än så länge, peppar, peppar… – har jag oroat mig i onödan. (Tack och lov!) Fast jag får ibland känslan av att om jag inte oroar mig så gör jag inte mitt jobb. Om jag inte oroar mig är jag ingen bra mamma. Det vore värre att inte ha oroat sig om det händer något. Skammen att inte ha vetat, inte haft koll… Det kanske är det som är vår generations föräldragissel… Plikten att ha kontroll. Det finns ju till och med appar där man kan se exakt var ungen är. Eller var telefonen är i alla fall… Fotboja kanske vore något?

Äh, man kanske inte ska ta det så bokstavligt det där med tidigare föräldragenerationer. Föräldrar oroade sig säkert förr i tiden också. Men man ska nog inte inbilla sig att man oroar sig mindre av att ha kontroll och veta… Det vore ändå skönt att ha lite av det där… lyckliga ovetandet. Bara bland, som en retreat liksom. En paus i ”föräldrandet”.

Vi närmar ju oss här också den där tvivelaktiga gränsen mellan när man ska släppa kontrollen och när man ska behålla den. Någon gång måste de ju bli vuxna också, ens ungar, någon gång måste de ju börja ta eget ansvar… Fast samtidigt, alltså ibland, då man ser igenom deras självsäkra attityd och den där tron de har på att de veta allt om livet och man ser att det är ett litet, litet barn som står där, ett barn som fortfarande inte begriper så mycket. Då behöver man förklara, berätta, ja till och med tjata… men antagligen till ingen nytta. De fattar ju ändå inte eftersom deras hjärnor inte är tillräckligt utvecklade ännu. Den där frontalloben… inte förrän i 25 – 30 års ålder är den klar, sägs det. Jag kan ju inte hålla på försöka ha kontroll tills de är 30 år. Det är ju 15 år till. I och för sig, med tanke på den rådande bostadsbristen i storstadsområdena kommer sönerna väl bo hemma lagom tills frontalloben är färdigutvecklad och så länge de bor hemma kommer jag vilja behålla kontrollen. Men 15 år till… Det här kommer att sluta i utmattningssyndrom. Fy fasiken. Nä, fram för det lyckliga ovetandet.

Tonåringar hemma? Ett par tips för konflikthantering…

Jag funderar på det där med konflikter. Alltså inte världskonflikterna, även om de också tåls att tänkas på, utan familjekonflikterna. Tonårskonflikterna. Barnens konflikter med mig. Det är de som bråkar. Det är deras fel. Jag är fullkomligt mogen och klok i allt detta. Om de bara gjorde som jag sa och var snälla och lite förstående – skulle allt bara vara lugnt. Lugnt och skönt. Men de gör ju inte det. De tänker själva och de tänker fel.

De tänker att klädhögarna och travarna med tallrikar kan ligga kvar på golvet i deras rum, trots att det inte finns en enda tallrik i köket som vi kan äta på och trots att de nästa morgon inte kommer ha några rena kläder att sätta på sig. Det är bara ett exempel på hur fel de tänker. Det finns många fler exempel. Tandborstningen, läggdagstiden, studierna, hur sent man är ute på kvällen, när man ska kliva upp på morgonen, frukostens beståndsdelar, månadspeng/studiebidrag, aktiviteter, semestrar, att vara ute i alla falla en liten stund i det fina vädret, att smörja in sig med solskyddsfaktor, otillåtna fester, var man lägger blöta handdukar, skärmtid, diskmaskinen, middag, intaget av kopiösa mängder mjölk… för att bara nämna några. Om man säger så här: Vill man bråka? Då finns det möjligheter!

Mot allt detta, alla dessa potentiella konflikt- och bråkmöjligheter står min, och egentligen tror jag allas, önskan om att leva i frid, harmoni och kanske till och med skratta ihop då och då. Inte lätt. Å andra sidan: om ungarna behagade göra rätt från början så… Hur underbart vore inte det? Alltså: Hur underbart vore inte det?

Strunt samma, nu ska vi inte leva i någon drömvärld här inte. Lite realism om jag får be. Det kommer aldrig att hända. Så istället: hur ska man gå tillväga? Ja? Nä, jag vet inte. Alla råd man får: du får prata med sin tonåring. Någon gång, när ni inte är arga, vid ett annat tillfälle, då ska du prata med ditt barn. What the f—k? När kommer det där tillfället då? Och hur länge kan diskmaskinen stå ourplockad? Inte så länge med tanke på alla filmjölks- och nudelssoppstallrikar som samlas på diskbänken på nolltid. När gympasalslukten från ungarnas sovrum redan har smugit sig ut i resten av huset – då går det inte att prata om det här när ingen är upprörd. Någon är upprörd då, minst en. Och det räcker med att en är lite i affekt, så är snart resten av familjen också det. Å va härligt när negativiteten spider sig. (Obs, ironi.) Det går snabbt och sedan sitter vi där och surar på var sitt rum. Isande stämning. Kyliga blickar. Slamrandet vid matlagningen är mer högljutt än vanligt, ilsket slås skåpsluckor och kökslådor igen. Ingen vill komma till matbordet när middagen är klar.

Ok, jag får väl erkänna. Jag är helt värdelös på konflikthantering själv. Om det inte är tydligt redan så är jag plågsamt barnslig när det kommer till sådana. Inte bra. Är inte det ett av de första råden i all föräldrainformation att: ”Tänk på att du är den vuxna. Mogen. Hamna inte på barnets nivå.” Okej. Bara vara lugn. Inte höja rösten. Bara upprepa vad jag sa. Inte skrika. Inte skrika. Inte skrika! Då kommer det: ”TAG BORTA DE DÄR J---A KLÄDHÖGARNA NUINTE SEN – INNAN JAG DRAR IN MÅNADSPENGEN FÖR HELA NÄSTA MÅNAD OCH JAG BESLAGTAR DIN J----A TELEFON I EN VECKA!”

Även om ungen gör som jag säger efter en sådan utskällning, känns det så där. Jag tappade det. Var tog den där lugna, harmoniska, mogna och kloka mamman vägen? Någon som sett henne? Jag tvivlar i sådan situationer på om hon ens någonsin har funnits. Så säger jag förlåt. ”Förlåt för att jag blev så arg. Det var onödigt.” Det känns ändå inte bra. Men det sägs att det är bra. Att be om ursäkt. Att vara så pass vuxen ändå att man kan säga förlåt. Då kanske ens ungar lär sig det i alla fall? Att be om ursäkt? Suck och stön. De lär sig någonting av allt som händer i alla fall. Frågan är bara vad. Linda Skugga skriver i Flygfärdig att hon har funderat på det där som sägs om att ”barn gör inte som du säger utan de gör som du gör”. Hennes erfarenhet är att det inte stämmer. Hennes barn börjar inte koka billig rotfruktssoppa bara för att hon gör det. Tyvärr är jag benägen om att hålla med Skugge. Jag vet inte vad ungarna lär sig egentligen av mig. Inte verkar de ta efter mitt beteende i alla fall. INe när det gäller städning, matlagning i alla fall. Men vem vet? De kanske gör som jag gör när de är lika gamla som jag? Gud varför måste man alltid jobba så… ”långsiktigt” när det gäller barn?

Ett annat råd som brukar dyka upp när man googlar ”konflikthantering tonåringar” är att välja sina strider. Ja? Jag ska inte djupa på den. Men bara… alltså, kan man få lite hjälp med att välja? Ska jag ta tandborstningen, läggdagstiden, studierna, hur sent de är ute på kvällen, när de ska kliva upp på morgonen, frukostens beståndsdelar, månadspeng/studiebidrag, aktiviteter, semestrar, att vara ute i alla falla en liten stund i det fina vädret, att smörja in sig med solskyddsfaktor, otillåtna fester, var man lägger blöta handdukar, skärmtid, diskmaskinen, middag, intaget av kopiösa mängder mjölk eller klädhögarna? You tell me.

Jag satsade länge på studierna. Alltså, jag satsade på att ta striden om plugget, läxorna, proven, l-ä-s-a-n-d-e-t! (Enligt forskning läser pojkar mycket mindre än flickor. Enligt mina efterforskningar läser pojkar inte alls.) Jag skulle vilja säga att detta inte är en strid. Detta är en masskonflikt. Gillar du att bråka? Här har du material! Allt från hur tidigt man ska börja plugga inför ett prov, när man ska plugga, att man ska plugga innan man gör det roliga (läs: Tv-spel), hur länge man ska plugga, hur man ska plugga…

Angående denna konflikthärva fick jag ändå här det bästa, bästa, bästa tips jag fått angående mina tonåringar (Nacka kommuns familjemottagning, love them!) nämligen att välja bort de konflikterna. Alltså allt tjat om skolan och skolarbeten. Istället tyckte de att jag skulle fokusera på att ha trevligt med mina barn. (Tänka att man ska behöva få råd om det? Det är som när man går iväg till yogan för att komma ihåg att andas.) Jag skulle prata om annat. Lyssna – när de (väl) sa något. (Det är ju inte så ofta men det är ju bra då – när de väl säger något – att inte ha huvudet fullt med massa skol-måsten utan redo att ta emot annan info.) Snacka om att allting blev mycket bättre. Så om jag ska tipsa om något i min tur, så är det just det. Välja i alla fall bort läxtjatet. (Bris skriver dessutom att det är bra att barnet får träna sig i att ta ansvar själv. Det kändes ibland som att det var jag som gjorde läxorna och inte barnen. Jag lärde mig i och för sig rätt mycket om kemiska bindningar och ekosystemet.)

Om jag ändå ska tipsa. Varför inte välja bort allt? Hela listan! Om de ändå inte göra som jag säger, om de ändå inte gör som jag gör… Ja? Låt oss ha trevligt, bara trevligt. Föräldrar som redan överlevt tonårstiden brukar säga att ”Det blir folk av dem [tonåringarna] tillslut ändå.” (Fast, är det säkert att mina blir det?) Man kanske bara ska tro på det. Släppa på garden lite. Släppa taget. (Hjälp! Är inte det samma sak som att ge upp?) Det är ju alltid läskigt att tappa kontrollen, men vilken underbar stämning vi skulle kunna uppbåda här hemma. Visserligen inklusive gympasalsdoft och en viss utgift för papptallrikar, men ändå.

Ja, jag tror att det få bli så. Några års liv i smuts, oreda och regellöshet – men i lycka och harmoni! Låter inte det underbart?

Smuts, oreda och regellöshet i några år bara… När flyttar barn hemifrån nu för tiden…?

 

 

Mors dag är här! Låt oss fira i dagarna tre!

Haha! Jag blev på galet glatt humör i morse när jag såg den senaste uppdateringen från den underbara illustratören swedish_mama_humor på Instagram. Hennes bild av sig själv (en mamma) sittandes majestätiskt på en tron med bildtexten ”Jag har lärt mina barn att i vår familj firar vi Morsafton, Morsdag och Annandagmors”. Haha! Det är klart vi ska uppgradera mors dag-firandet. Jag skrev ju om morsdag i förra blogginlägget också, men då fattade jag inte att det  så klart är åt detta håll vi skall vandra. Mors dag bör ju firas i dagarna tre.

När mors dag infördes i Sverige 1919 (samma år som kvinnorna fick rösträtt!) stod Sverige inför välfärdssamhällets framväxt. På Nordiska Museets hemsida kan man läsa att detta (införandet av mors dag) hänger samman dels med den nationalromantiska synen på kvinnan från 1800-talet där hon likt en ikon placerades på en piedestal för att dyrkas och dels med 1900-talets begynnande önskan om att stärka kärnfamiljen. Det sistnämnda tycker jag inte spelar så stor roll, att vara mamma behöver ju inte alls hänga ihop med en kärnfamilj. Jag är ju mamma både med och utan en sådan. Jag vill heller inte påstå att jag propsar på att bli sedd som ett gudalikt helgon men lite vördnad och tillbedjan (från mina tonårsbarn då alltså) skulle mycket väl kunna vara på sin plats, i alla fall då och då, eller ja – gärna regelbundet och ofta.

Det där med välfärdssamhället är ju intressant också. Nu har vi ju råd med att ge varandra (och specifikt våra mammor då) presenter. Jag vet flera saker som skulle göra en mamma glad en dag som denna: Ett presentkort till ett mysigt spa, en ny Iphone, ett Netflix-abonnemang, kläder, ett MC-körkort, en weekendresa kanske? Om inte mina ungar har fantasi att själva komma på något bra – så hjälper jag mer än gärna till med det lilla bestyret. Fast, ja, jag vet. De har ju inte den ekonomin. (Men de är bra på att tro att JAG har råd med sånt till dem!)

Allvarligt talat, skulle jag bli riktigt, riktigt glad om de gav mig av sin tid. Jag kan köpa ingredienserna till kvällens middag så får mina tonårskillar ta av sin tid och laga den. Det skulle kunna göra mig helt gråtfärdig. (Fast kanske inte om det blir pasta och köpeköttbullar utan grönsaker… inte ens på en spegel av ketchup…)

Eller om de ville gå en långpromenad med mig. Vilken grej det vore! Då skulle vi ju kunna p-r-a-t-a med varandra. Hjärta på den. Mina söner vet inte vilka fantastiska gratispresenter de bär inom sig. Det behövs inte ens en promenad förresten. Det räcker med lite prat. Ett tal! Om de skulle hålla ett litet tal. Oh my Good! Det vore bara för mycket. Ett tal till sin mamma, det skulle de säkert kunna hitta på nätet bara. De behöver inte ens hitta på texten själva (fast de måste nog låtsas att de gjort det förstås – annars blir det ju värdelöst). Ja, vi ska inte skena iväg här. Men lite prat. De skulle kunna skriva ett eget presentkort. ”Presentkort. Detta presentkort är värderat till 15 minuter kommunikation med din son. Inlöses innan han flyttar hemifrån. Gäller ej helger eller dag före helg.” Yes. Skulle kanske kännas lite underligt att lösa in checken. Hur gör man? Sätter man sig ner i soffan och bara… pratar? Då måste han svara på mina frågor: ”Hur var det i skolan? Vad fick ni för mat? Vilka läxor har du?” Och ja! Jag skulle ju så klart passa på att fråga om sådant jag verkligen undrar: ”Drack du alkohol på den där festen du var på? Har du legat med den där tjejen som var här?” Jag hoppas det står med i presentkortet att de måste tala sanning. Eller, vill jag verkligen veta? Jag får funder på det där.

Nä, de lär väl inte komma med några sådana där kvalitetstidspresenter heller. Det skulle kosta dem ännu mer än att bara köpa en ny Iphone. Jag får väl fortsätta att försöka stjäla lite tid från dem, så där som jag redan gör, när jag står och passar på dem vid spisen när de kommer för att laga sin tallrik med kvällsnudlar.

Jag skulle heller inte vilja ha någon sådan där mugg som det står ”Världens bästa mamma” på. Om de köper en sådan, då vet man att det verkligen gått utför. Sådana köper man väl bara för att döva sitt dåliga samvete? Fast det förstås. En liten present på mors dag. Det känns ju ändå som att de tänker på en då. Och en mugg med texten ”Världens bästa mamma”… Det skulle ju kännas, om än bara för en liten, liten stund, som att de  faktiskt tyckte det.

Ja, i alla fall: jag kan ju, som sagt, alltid fortsätta stjäla tid av dem när de passera köket under sin resa in i vuxenlivet och vara, när de sedan är vuxna: ett dåligt samvete för att de glömde ringa på mors dag. Nej, nej – jag skojade bara! Det kommer de så klart aldrig att glömma! Och dessutom: Då, i den framtiden, firar vi ju både Morsafton, Morsdag och Annandagmors. Så då ringer de antagligen tre dagar på raken.